Alltså att i stället för funktionshindrad el funktionsnedsatt kallas sig "funkas". Spontant känner jag en viss motvilja mot "funkis", tycker det låter barnsligt som dagis, fritis etc. Dessutom brukar funkis syfta på funktionalism, en arkitekturstil.

UNT skrev:Hellre än att säga att hon har en funktionsnedsättning talar Åsa Puide om att alla människor har en funktionsuppsättning, eller funktionsvariationer. Förenklat blir det funkis.

– Det är en förkortning av allt som börjar på ”funktions-” och antyder dessutom att någonting funkar. Handikappad betyder det motsatta.

http://www.unt.se/leva/funkis-ar-inget- ... 77632.aspx

Åsa är förlamad i benen men förr var normen att gå till varje pris. Hon fick öva på att ta sig fram med skenor och kryckor. Rullstolen blev en befrielse, nu gick allt snabbare och hon fick händerna fria. Åsa är socionom och politiker.

När Åsa Puide växte upp sågs funktionsnedsättningar som något allt igenom negativt, som behövde rättas till. Alla skulle göras så ”normala” som möjligt. Åsa upplever att man fortfarande tenderar se funktionsvariationer som problem när de inte skulle behöva vara det.

– Normen är att ha en perfekt, högfungerande kropp och kunna arbeta mycket. Samhället är uppbyggt kring en elitmänniska som egentligen inte finns. Ingen kan uppnå det där idealet, utom kanske i korta andetag.

Här kommer Cripteorin in.

I dag har man börjat se funktionsnedsättningar mindre som begränsningar hos individen och mer som problem i samhället, som inte är anpassat efter allas behov. Men också från det perspektivet är bilden av funktionsvariationer att det är något negativt. Därför blev Åsa nyfiken när hon under sin socionomutbildning hörde talas om crip­teorin, vilken i stället för att kategorisera vissa grupper som avvikande och beroende av insatser lyfter fram att alla människor är unika och har olika förutsättningar. Den är inspirerad av queerteorin, som har sina rötter i HBTQ-rörelsen (tidigare gayrörelsen) och utmanar den traditionella synen på kön och sexualitet. Cripteorin ifrågasätter det vi ser som ”normalt” gällande funktionsvariationer.

Olikheter skapar dynamik i samhället, menar hon. Hon ser fram emot den tid när funkiskar får synas mer i samhället utan att behöva ses som representanter för sina funktionshinder.

Som ett annat exempel på hur männi­skor med funktionsnedsättningar osynliggörs som individer nämner Åsa tendensen att göra dem till antingen offer eller hjältar i medier och populärkultur. När de inte framställs som utsatta och hjälplösa blir det ofta vad Åsa kallar ”inspirationsporr”.

– Som funkis får man lätt en hjältestatus för att man lever ett vanligt liv, trots sin funktionsnedsättning, som folk ser det. I själva verket är det kanske inget märkvärdigt man gör.

Åsa vill alltså varken ses som ett offer el en inspirationskälla. Men det är ju ofta så det är. När folk äntligen insett att funktionshindrade (el någon annan grupp) inte är hjälplösa offer, då förväntas de vara hjältar och inspirationskällor i stället. (Sådana förväntningar finns även inom grupperna.)

– Jag är inte ute efter att inspirera, jag är socionom och vill hellre prata om saker som rör mitt yrke. Hjältefiering gör att funkisars vardag inte syns. Crip handlar om att se funktionsvariationer som en naturlig del av livet, och inte som något fult eller onormalt, men samtidigt inte sätta hjältegloria på någon som råkar använda rullstol eller vit käpp.

Hon pratar om funktionsvariation och givetvis drar jag parallellen med neurodiversitet. Crip tycks dock endast förknippas med fysiska funktionsnedsättningar.

En tidigare tråd om Cripteorin: cripforskare-soker-aspergare-om-att-passera-som-nt-t36172.html

Det handlar väl helt enkelt om att utgå från de förutsättningar som finns i individen istället för att försöka tvångsforma enligt en mall så att de därigenom passar samhällets föreställningar.

Jag undrar vad de anser om hjärtkirurgi. Förr i tiden brukade de med Downs syndrom dö som flugor av medfödda hjärtfel. Nu kan man enkelt rätta till det.

Och att säga att samhället är uppbyggd kring en elitmänniska som inte finns är en halmgubbe. Skulle de med absolut starkast hjärtan vara måttstocken så skulle det vara meningslöst att operera de med Downs syndrom, för den stora massan har ju ändå så dåliga hjärtan. Det är helt enkelt en fråga om majoritetsbeslut vad som är normalt.

Sedan så är det ju alltid så att de starkaste är de som kan göra sin röst hörda mest. T.ex finns det inte en enda med Downs syndrom bland de där cripteoretikerna. (De kanske skulle rekrytera några så det ser bra ut i mångfaldsrapporten. ) Och är du för svag kan du inte försvara dig själv. Så om man skulle vänta på de med Downs syndrom själva skulle kräva bättre vård så skulle det aldrig ske.