Jag har sett all den hjälpsamhet och förståelse som finns här på forumet, så nu tar jag mod till mig…
Jag är så trött… så ledsen, och så rädd…

För några år sedan brände jag ut mig totalt. Jag krachade, allt gick sönder. Jag orkade inte med mina studier eller mina vänner, blev av med lägenheten, och kom på kant med min familj. Jag klarade ingenting. Efter ett tag blev jag tvångsinlagd på sjukhus bla pga livshotande undervikt och tvångstankar.
Sedan dess har resan varit lång och mödosam. Bostadslös,och arbetslös och deprimerad har jag åkt in och ut i vården, AF, FK, osv, osv.

Men nu har jag sedan ett tag tillbaka åter ett eget boende, ett jobb som betalar hyran och kan i princip själv hantera min vardag. Och som jag längtat efter det! Efter stabilitet. Efter vardag. Efter att klara mig själv. Allt borde vara bra. Problemet är att jag inte trivs, att jag knappt ens orkar med.

- Jobbet (som timanställd receptionist) tar knäcken på mig. Blir väll kanske sisådär 3-4 dagar i veckan i snitt, och då orkar jag inte med något annat. Blir helt slut. Och jag varesig orkar, eller vågar ge mig in i jobbsökandet igen. Det kändes förfärligt.

- Lägenheten känns också helt fel. Den är allt för lyhörd, grannarna allt för påträngande, den ligger för långt från naturen och dessutom är hela lägenheten ’spegelvänd’ (den känns HELT fel, hela tiden). Men det tog mig TVÅ År att få en lägenhet alls här i stan, så hitta en ny här? Bara att glömma.

- Jag är fortfarande rätt deppig. Jag har ingen svår ångest längre, men jag kan inte minnas senast jag kände mig riktigt glad, hände hopp eller engagemang i något ö.h.t. Känns som att jag bara stapplar på. Håller näsan över vattnet. För rädd för att falla tillbaka ner i avgrunden. För trött för att sträva frammåt/söka mig vidare.

- Den närmaste familjen är otroligt dåligt skick. En är döende i cancer, två har andra livshotande sjukdomar. Ingen av dem kan väntas överleva året. Detta är givetvis mycket jobbigt för de tre av oss som är kvar. Därför finns det egentligen inte något utrymme för mig att må dåligt. Jag MÅSTE vara stark, måste vara ”frisk”…

Eftersom jag inte kan prata med familjen, inte har några vänner eller pengar nog till en psykolog är detta första (och enda) stället där jag kan erkänna att jag inte ”mår bra igen nu”. Enda stället att ventilera och be om hjälp.

Jag har ingen fastställd AS digagnos. (Trotts att det egentligen inte varit någon tvekan. Den nästan färdiga utredningen avbröts nämligen då jag ”var i för dåligt skick för att den skulle vara representativ”). Så den vägen finns ingen hjälp att få. Och efter min tidigare mycket traumatiska kontakt med vården kan de glömma att jag frivilligt tar kontakt igen. ALDRIG mer!

Kan du tänka dig ge vården en chans till?

Eftersom jag själv har blivit väl bemött och fått hjälp, så skulle jag vilja uppmuntra dig att ta kontakt med vården.

Försök inte klara dig ensam, det finns hjälp att få. Du behöver inte kämpa ensam.

Boka en tid i dag

Lycka till

skicka mig ett pm om du vill ha en Troendes hjälp.

Man måste inte må bra när sina släktingar ligger på dödsbädden, vad är det för tokerier? Rekommenderar dig att ta sig i kragen och gå dit och prata med dem. Det kan bli lättare sen.

Att ta kontakt med vården känns omöjligt. I nuläget klarar jag knappt av att besöka mina familjemedlemmar på sjukhuset. Så att åka dit för egen del... det finns inte. Jag låser mig totalt då.

Önskar jag kunde prata med familjen, men i nuläget vill jag inte dra ner dem med ännu fler problem. Tror det finns risk att de skulle bryta ihop totalt då. De orkar knappt med det som är...

Men sen gör ju inte jag det heller, håller på att gå i bitar av anspänningen. Behöver hjälp, men vet inte vart jag ska vända mig...

Känner mig helt villrådig.

Har du pratat med någon psykolog/kurator förut på deras mottagning? Har för mig att dom brukar inte vara i samma byggnad som sjukhuset.
Du ringa till deras rådgivning anonymt, eller skicka ett mail och berätta om din rädsla för vården.

Jag skulle rekomedera att du ringer Nationella Hjälplinjen! De ger kostnadsfri pskykologisk hjälp genom stödsamtal bl.a. Kolla på deras hemsida för mer info: http://www.hjalplinjen.se Det är en fristående organisation som har telefonjour.
De ska också ha bra koll på vilken övrig hjälp som finns att tillgå och de är utbildade.

Hoppas att det vänder snart!

Om jag fattar rätt: vården vägrade dig diagnos, eller någon annan antagbar hjälp heller... för att du var i för dåligt skick?

Vård i annat landsting?? (Som vanligt kan jag inte det formella och vet inte om det skulle gå...)

En sådan här situation måste man ha utrymme att få vara "svag" i. Hoppas fler svarar som har mer att säga än jag.

MsFrost skrev:Har du pratat med någon psykolog/kurator förut på deras mottagning? Har för mig att dom brukar inte vara i samma byggnad som sjukhuset.

Gick till en kurator ett tag, det var hon som fick mig tvångsinlagd... Sen gick jag i terapi en period (för att hantera bl.a. tvångsinläggningen), men det var privat och kostade massor...

Mina pengar räcker idag knappt till hyra och mat, så priset är tyvärr rätt avgörande... Jag har inte de där extra hundralapparna...

Jag håller med om att du kanske borde försöka igen med att prata med någon inom vården.

Har du inte pengar till det så borde du väl kunna gå till akutpsyk emellanåt? Vet inte exakt vika gratis-alternativ det finns vid akut behov.

Livet går upp och ner. Efter regn kommer solen. Försök hålla ut.

Men vad kan vården ens erbjuda för hjälp? (ärligt menad fråga)

Det är ju inte "någon som lyssnar" jag behöver. Jag behöver konkreta råd och hjälp med att hantera situationen...

(Edit. ((Akutpsyk, det ligger ju på inne på sjukhuset!!!))

Boendestöd (enligt Socialtjänstlagen eller, med Aspergerdiagnos, LSS). NPF-diagnos kan ge hjälp att strukturera vardagen, använda sina krafter effektivare. Kanske lättare att få FK-intyg på nedsatt arbetsförmåga och särskilda krav på arbete eller studier (även om Asperger enbart inte är grund för det). Kanske lättare att få god man, personligt ombud eller andra som strider för en.

ssssss skrev:Mina pengar räcker idag knappt till hyra och mat, så priset är tyvärr rätt avgörande... Jag har inte de där extra hundralapparna...

Jag tycker ändå att du ska skicka ett mail eller ringa och beskriva din situation för deras rådgivning, det är gratis... iallafall mailet.
Hör efter om du kan ha rätt till hjälp från kommunen, kanske något bidrag som täcker kostnaderna. Man kan få gå före i bostadsköerna av medicinska orsaker i vissa kommuner, vet inte om det är så i din men det är värt att kolla.

Tack så mycket för alla svar. För att ni faktiskt bryr er och för alla tips och förslag. De betyder mycket.

Dalalvan skrev:Jag skulle rekomedera att du ringer Nationella Hjälplinjen! De ger kostnadsfri pskykologisk hjälp genom stödsamtal bl.a. Kolla på deras hemsida för mer info: http://www.hjalplinjen.se ...

Tack. Ska kolla upp det.

Zombie skrev:Om jag fattar rätt: vården vägrade dig diagnos, eller någon annan antagbar hjälp heller... för att du var i för dåligt skick?

Tja, Jag han bryta ihop fullständigt och bli innlåst på intensivvården innan de blev klara med utredningen. Och tydligen kan man inte lita på testsvaren från någon som är så förvirrad som jag var då, så de ville att jag skulle bli bättre först och sedan, efteråt, kontakta dem igen för att göra en NY utredning. Men sedan de väl släppte ut mig så har jag INTE haft någon lust att kontakta dem igen...

Issa Jesus skrev:skicka mig ett pm om du vill ha en Troendes hjälp.

Börja inte på att missionera i privata avdelningen nu också. Speciellt inte i en tråd där en som mår dåligt skriver.

ssssss skrev:eller pengar nog till en psykolog

Rätta mig om jag har fel, men går inte psykologbesök på sjukhus på högkostnadsskyddet?

nar-livet-blir-for-jobbigt-t15891.html
I denna tråden finns flera bra ställen att ringa till och ta kontakt med, och de är gratis att ta kontakt med dem.

Jag anser du ska vända dig till någon av dessa. Vi kan ge dig stöd och så, men att tala via nätet med oss är nog tyvärr inte lika effektivt som att gå till en utbildad psykolog och tala ut om det som trycker på dig.

Att du inte mår bra är helt förståeligt, vem mår bra liksom med tanke på all skit du utsätts för, plus att tre närstående håller på att lämna dig. Jag tror dock enda sättet för dig att må bättre är att träffa någon som är utbildad på området att tala med.

Att du skriver här och lättar lite på hjärtat är dock väldigt bra, och det kan nog hjälpa dig lite. Att "lätta på trycket" så att säga i en svår situation kan hjälpa mer än man tror. Att hålla inne med sorg och annan form av dåligt mående är bara destruktivt och man mår bara sämre. Jag önskar jag kunde hjälpa dig på något sätt, men tyvärr är nog det mest effektiva att du tar kontakt med en professionell och utbildad psykolog av något slag som du kan tala med.

Instämmer med marxisten.

marxisten skrev:Att du skriver här och lättar lite på hjärtat är dock väldigt bra, och det kan nog hjälpa dig lite. Att "lätta på trycket" så att säga i en svår situation kan hjälpa mer än man tror. Att hålla inne med sorg och annan form av dåligt mående är bara destruktivt och man mår bara sämre. Jag önskar jag kunde hjälpa dig på något sätt, men tyvärr är nog det mest effektiva att du tar kontakt med en professionell och utbildad psykolog av något slag som du kan tala med.

+1
marxisten och alla andra har redan gett bra råd, så jag behöver bara instämma med dem, även om jag vet hur svårt det kan vara att få hjälp.

Försök att ta kontakt med psykiatrin på något sätt igen och försök verkligen stå på dig ang. hur du tror/anser att du fungerar/inte fungerar!

Detta var alltså inte menat som ett inlägg för att få dig att sluta skriva här på forumet, tvärtom, fortsätt skriva (om du har ork), men kämpa också vidare på "hemmaplan"!

Lycka till och varm tanke till dig, ssssss!

Tack allihopa för ert stöd!

Ni har rätt i att det trotts allt hjälpt en hel del att "lätta på trycket" här. Och era varma ord och förståelse hjälper mycket (eftersom de verkar vara något så ovanligt som ärligt menade).

Med era kloka ord i åtanke, och med en märklig känsla av att "ha er som stöd i ryggen" håller jag på att våga erkänna för mig själv att jag nog inte klarar det här på egen hand. och samlar nu mod för att våga ringa hjälplinjen...

ssssss skrev:Tack allihopa för ert stöd!

Ni har rätt i att det trotts allt hjälpt en hel del att "lätta på trycket" här. Och era varma ord och förståelse hjälper mycket (eftersom de verkar vara något så ovanligt som ärligt menade).

Med era kloka ord i åtanke, och med en märklig känsla av att "ha er som stöd i ryggen" håller jag på att våga erkänna för mig själv att jag nog inte klarar det här på egen hand. och samlar nu mod för att våga ringa hjälplinjen...

Hoppas du finner modet att göra det. Jag har själv ringt dit när allt varit dåligt och det är väldigt skönt att höra en röst som lyssnar och inte tycker man är knäpp


---
I am here: http://tapatalk.com/map.php?fn1rck

ssssss skrev:Tack allihopa för ert stöd!

Ni har rätt i att det trotts allt hjälpt en hel del att "lätta på trycket" här. Och era varma ord och förståelse hjälper mycket (eftersom de verkar vara något så ovanligt som ärligt menade).

Med era kloka ord i åtanke, och med en märklig känsla av att "ha er som stöd i ryggen" håller jag på att våga erkänna för mig själv att jag nog inte klarar det här på egen hand. och samlar nu mod för att våga ringa hjälplinjen...

Bali skrev:Detta var alltså inte menat som ett inlägg för att få dig att sluta skriva här på forumet, tvärtom, fortsätt skriva (om du har ork)

Tack.
Märkligt nog har det faktiskt gett mig MER ork att vara här på forumet. Att skriva, men fra att läsa det andra skriver.

För första gången känner jag att de problem jag upplever som så oövervinnerliga kan vara värda att ta på allvar. Att det är fler som förstår hur jobbigt det kan vara. Att det inte bara är jag som blåser upp saker i onödan, tycker synd om mig själv, och inte kan 'koppla av' och 'bara skita i det'.

ssssss skrev:

Bali skrev:Detta var alltså inte menat som ett inlägg för att få dig att sluta skriva här på forumet, tvärtom, fortsätt skriva (om du har ork)

Tack.
Märkligt nog har det faktiskt gett mig MER ork att vara här på forumet. Att skriva, men fra att läsa det andra skriver.

För första gången känner jag att de problem jag upplever som så oövervinnerliga kan vara värda att ta på allvar. Att det är fler som förstår hur jobbigt det kan vara. Att det inte bara är jag som blåser upp saker i onödan, tycker synd om mig själv, och inte kan 'koppla av' och 'bara skita i det'.

Jag förstår dig ssssss. Jag får också ångest av psykiatrin och en del av anledningen till det ligger så långt tillbaka som en inläggning i min barndom.

Frågan är om det är psyk eller vårdcentralen du har svårast för. Det finns ju också privata psykiatriker som är knutna till landstinget om det kan vara ett sätt att börja att jaga en sån?