Jag har en tonårsdotter (NT) med en NT-man. Jag fick henne före diagnosen, annars vet jag inte om jag vågat skaffa barn.

Även jag fick barnen först och diagnosen sedan. Tur det! Annars hade jag kanske inte heller vågat. Och att det var något "fel" på mig hade aldrig fallit mig in förrän jag fick remiss till utredningen...

Jag har alltid velat ha barn med den rätta, och sedan fått diagnos, och jag känner definitivt inte mindre att jag vågar, inte för diagnosens skull i alla fall. Som man, potentiell partner och far känner jag mig likadan med diagnos som jag gjorde innan.

Däremot känns det bra mycket ännu omöjligare att bli sedd som tänkbar partner och far till en kvinnas barn nu, med alla fördomar där ute...

För mig är det så att hade jag varit uppmärksam innan på vilka svårigheter jag har i mitt dagliga liv så hade jag nog tänkt efter fler gånger innan jag valde att skaffa barn. Då hade jag troligtvis tänkt att "detta klarar inte jag" men nu tänkte jag inte speciellt mycket utan gjorde vad som föll sig mest naturligt och som kändes rätt för mig.

Nu ser jag att barnen ger oerhört mycket men att de också kräver saker av mig som jag inte alltid klarar av. Då måste man som förälder försöka se till att få hjälp med det som saknas. T ex - min dotter frågar mig varför vi aldrig har vänner till mig hemma på middag? Det har de tydligen ibland hos hennes kamrater och jag har hört talas om att det finns folk som gör så *litet skratt*. Där är kontaktfamiljen ett bra komplement - de gör saker jag inte gör.

Fast med mina barn, speciellt sjuåringen med AS/ADHD, är det inte alltid så enkelt att bjuda hem folk eller att gå bort. Det har kontaktfamiljerna också blivit varse...

Men nej - jag skulle inte för allt i världen vilja vara utan dem. Men det är skönt för oss alla att ibland komma ifrån varandra.

Pemer skrev:Däremot känns det bra mycket ännu omöjligare att bli sedd som tänkbar partner och far till en kvinnas barn nu, med alla fördomar där ute...

Fördomar förändras, se på bögarnas rättigheter att adoptera.

Pemer skrev:Jag har alltid velat ha barn med den rätta, och sedan fått diagnos, och jag känner definitivt inte mindre att jag vågar, inte för diagnosens skull i alla fall. Som man, potentiell partner och far känner jag mig likadan med diagnos som jag gjorde innan.

Däremot känns det bra mycket ännu omöjligare att bli sedd som tänkbar partner och far till en kvinnas barn nu, med alla fördomar där ute...

Och du kanske inte noterade att båda fäderna till mina barn har klara drag av AS även om ingen är utredd. Vi har en speciell sorts charm som bara inte alla begriper sig på!

Sen är det inte alltid lätt att fortsätta leva ihop med barn, speciellt om man har AS båda två tror jag. Men förälder kan man ju vara ändå.

ufo skrev:

Pemer skrev:Däremot känns det bra mycket ännu omöjligare att bli sedd som tänkbar partner och far till en kvinnas barn nu, med alla fördomar där ute...

Fördomar förändras, se på bögarnas rättigheter att adoptera.

Det gör de absolut, och vi är ju bara i början av "outnings"-processen, med några få som vågar visa öppet att vi har sådana här diagnoser, och gärna rentav råkar illa ut (typ Gogge...), och desto färre som inte skulle våga än så länge...

Jag har citerat Barry Manilows "One Voice" i det sammanhanget en gång redan förut... ("Just one voice, singin´ in the darkness, all it takes is one voice, singin´ so they hear what´s on your mind, and when you look aorund you´ll find there´s more than.. one voice, singin´in the darkness...")

Det behövs lite mer mod och klara starka röster, det är helt klart...

Titti skrev:Och du kanske inte noterade att båda fäderna till mina barn har klara drag av AS även om ingen är utredd. Vi har en speciell sorts charm som bara inte alla begriper sig på!

Väl talat! Jag har säkert tärt på mig själv som fan av att stånga pannan blodig bland NT-tjejer i alla år innan jag riktigt fattade, att jag är en sort de har svårt att se... det är tjejerna bland mina likar jag bör satsa på, helt klart... med lite fingertoppskänsla, för det verkar ju vara ovanligt stor del som inte vill ha barn, har jag fått intryck av...

Jag fick båda mina barn långt före diagnosen. Hade jag fått diagnosen innan hade jag aldrig skaffat barn. Dels av den anledningen att det var troligt att jag skulle åka ned i depression (och det önskar jag att jag aldrig hade utsatt barnen för), dels för att jag inte önskar på mina barn att må så dåligt som jag gör till och från. Så ego är jag inte.

Jag anser iaf att det är en självklarhet att de som fått diagnos ska skaffa barn i samma utsträckning som NTs. AS är ju ingen genetisk defekt, och därför så hör ju AS ihop med mänsklig variation. Världen skulle bli mindre spännande om de som fått diagnos undviker att skaffa barn. Samhället borde ställa upp med rätt stöd för oss och inte som idag mest ställa till med en massa besvär hela tiden.

Jag valde att skaffa barn efter diagnosen. Andra med AS kanske tycker att de är sämre föräldrar, men inte jag.

För egen del har jag bara vetat att NÅT var snett och konstigt innan diagnosen.

Nu efter diagnosen kan jag tänka mig att skaffa barn, nu när jag vet vad det är som är skevt. Återstår att hitta nån att skaffa barn med

Corpset skrev:Jag valde att skaffa barn efter diagnosen. Andra med AS kanske tycker att de är sämre föräldrar, men inte jag.

Det är inte det att jag tycker jag är en sämre förälder för att jag har AS som gör att jag inte skulle skaffat barn om jag fått diagnosen innan. Det är det faktum att jag inte önskar mina barn depressioner och många många andra sätt att må dåligt som går hand i hand med AS. Dessutom skulle jag inte ha skaffat barn om jag vetat om att jag hade lättare att hamna i depression. Det är inte något man vill utsätta sina barn för.

tahlia skrev:Dessutom skulle jag inte ha skaffat barn om jag vetat om att jag hade lättare att hamna i depression. Det är inte något man vill utsätta sina barn för.

Dvs, man ska inte skaffa barn om man är kvinna eller riskerar att få döttrar.

Corpset skrev:Dvs, man ska inte skaffa barn om man är kvinna eller riskerar att få döttrar.

Det här är på gränsen till vad jag tål...
Det du skriver uppfattar jag som elakt, och elakheter finns det gott om plats för på andra ställen här på forumet.
Om jag missuppfattat meningen eller om du uttryckt dig på ett sätt du inte menar, ber jag dig utveckla dig på ett sätt så att det inte upfattas utpekande...
Menar du, utan ironi, att kvinnor inte ska skaffa barn om de riskerar att få döttrar - så är jag beredd att klippa bort det du skrivit och ge dig en varning.
Jag hoppas innerligt att jag missuppfattat...

tahlia skrev:Det är det faktum att jag inte önskar mina barn depressioner och många många andra sätt att må dåligt som går hand i hand med AS.

Tror nog jag kan leverera en bättre replik än Corpset på detta uttalande.

När du sjönk in i diverse depressioner och blev utsatt för en massa annat jobbigt p.g.a. A.S. så var du inte medveten om din diagnos. Så minns jag dina berättelser.

Och nu när du är väl medveten om det. Så har du nu ett vapen att använda dig av, för att se så att OM dina barn också får A.S. så kan du förbereda dem på ett HELT annat sätt, än som familj och samhälle försökte för dig.

Det borde väl om något ganska drastiskt minska risken för diverse depressioner och annat obekvämt för barna.

Det är ju trots allt inte så att depp o dyl är inbakat i själva diagnosen. Det är sidoprodukter som uppkommer p.g.a. oförståelse eller insikt för ens egna brister och tillkortakommanden.

JOR skrev:

tahlia skrev:Det är det faktum att jag inte önskar mina barn depressioner och många många andra sätt att må dåligt som går hand i hand med AS.

Tror nog jag kan leverera en bättre replik än Corpset på detta uttalande.

När du sjönk in i diverse depressioner och blev utsatt för en massa annat jobbigt p.g.a. A.S. så var du inte medveten om din diagnos. Så minns jag dina berättelser.

Och nu när du är väl medveten om det. Så har du nu ett vapen att använda dig av, för att se så att OM dina barn också får A.S. så kan du förbereda dem på ett HELT annat sätt, än som familj och samhälle försökte för dig.

Det borde väl om något ganska drastiskt minska risken för diverse depressioner och annat obekvämt för barna.

Det är ju trots allt inte så att depp o dyl är inbakat i själva diagnosen. Det är sidoprodukter som uppkommer p.g.a. oförståelse eller insikt för ens egna brister och tillkortakommanden.

Jo visst är det så, men som det är nu utsatte jag mina barn för en 6 år lång depression. Hade jag vetat att risken fanns i större utsträckning att jag skulle ramlat ned i en depression skulle jag inte skaffat barn. Min depression skadade dem och det önskar jag ingen. Dessutom ser jag hur dåligt min äldsta dotter mår till och från, med depressionstendeser.
Jag vidhåller att jag aldrig hade skaffat barn om jag fått diagnosen före. Helt enkelt för att jag inte vill utsätta någon annan för det jag själv går igenom varje dag.

Har fått mina barn innan nån diagnos och innan jag överhuvud taget haft en aning om att jag eventuellt skulle gå att diagnostigseras. Har funkat som jag jort och trott att de e väll så alla funkar. De konstiga har bara varit att jag aldrig förstått hur andra stått ut om dom nu funkar som jag och varför både jag o dom andra haft så svårt att förså varandra.

Vetefan om jag skulle skaffat barn om jag vet det jag vet i dag. Men de handlar ju inte om att jag ångrar mina barn på något vis, bara kostaterar att det blev jäkligt svårt å fortsätta fungera enligt de strategier jag tidigare laggt upp för att klara livet. Mycket har blivit kaos kan man säga.