Jag är en kvinna i en mycket för mej annorlunda relation sedan drygt 1 år tillbaka. Jag har inte vetat tidigare vad som åsamkat oss de problem vi haft förrän min sambo för cirka två månader sedan berättade att han har mest troligt har AS. Vilket i sådana fall förklarade en del. Min sambo har själv sagt att det är mej det är fel på, och att vårt förhållande är dåligt på grund av att jag är för känslig så blir han bara arg och går.


Men jag undrar lite saker, det går inte att prata med honom. Han drar sej in i sitt skal och vill inte prata om känslor alls.

I början var han så kärleksfull och visade behov av närhet och kärlek och gav mej mycket av dessa. Jag är en väldigt empatisk och kärleksfull person med stort behov av närhet och att få ta hand om.

Vi har flyttat ihop och han fick arbete som innebär att man ligger borta under veckorna för att komma hem på helgerna.
Sedan han fick reda på att han fått detta arbete har han blivit kyligare och jagar upp sej ännu mer än vanligt. Han drar sej undan mer och mer.

Han överreagerar alltid på saker jag försöker ta upp, så har han gjort under hela förhållandet, men nu blir det bara värre och värre.

Jag har läst på en del om AS efter att han berättade men jag förstår inte allt. Jag älskar honom så otroligt mycket och vi skulle vara ett så bra team om det inte vore för hans kyla och hans ego. Han blir mer och mer egoistisk, ibland tror jag ej att han älskar mej längre fast han säger att han gör det. För när man säger en sak men visar motsatsen i princip hela tiden så tror man tillslut inte på det.

Jag är så fruktansvärt sårad och jag släppte in honom i min och min dotters familj. Hon älskar honom som en pappa efter det här dryga året tillsammans och jag vet inte vad jag ska göra för att få detta förhållande att fungera.


Att han inte vill ha ett socialt liv med grannar och bekanta kan jag leva med, jag klarar den sociala biten själv det må vara tråkigt att han aldrig är med men det är inget problem ändå.

Då han inte berättar hur han känner utan bara drar sej undan mej så är det svårt att veta hur jag ska hantera hela situationen. Av vad jag läst verkar det som att man får helt enkelt stå ut med egoismen, skuldkänslorna och kylan, eller lämna. Och att lämna honom över en sådan här sak kan jag inte och vill jag inte göra. Det finns inte.

Vi har det så underbart rätt som det är kan han vara helt fantastisk som han var i början men varför kan han inte ge mej sin kärlek oftare än när han märkt på mej efter långa perioder att det blivit för mycket för mej att kanske det vart något fel ändå fast han inte tycker sej göra några fel alls.

Han är bäst i hela världen, kan aldrig göra mej orätt. Jag får gå med dåligt samvete när han gjort fel mot mej och känna skuld.

Finns det ingen råd?

Någon hjälp måste det finnas att få när man lever i en AS relation? Eller är jag naiv som tror och vill att vi ska få det att fungera?

gebbacoconut skrev:Jag älskar honom så otroligt mycket och vi skulle vara ett så bra team om det inte vore för hans kyla och hans ego.

Vill du inte ha honom som han är så är det inte honom du vill ha.

(Tänkte på Titti's signatur när jag skrev ovanstående.)

Till att börja med så beror inte din sambos del av det här på hans AS, även om han nu skulle ha det. Det beror på hans personlighet plus hans bakgrund plus hans variant av AS. En annan aspergare, med samma partner och i samma situation, skulle nog kunna bete sig annorlunda på väsentliga punkter — så brukar det vara.

Några andra lösryckta tankar utifrån din berättelse (och utan att ha läst hans):

Kan det vara så att hans stora bortovaro frestar mer på hans omställningsförmåga än vad den klarar — så att han inte klarar av att ställa om till närhetsläge igen? Eller att jobbet helt enkelt tar på honom så mycket att han sedan egentligen behöver vara ensam och ladda batterierna och inte klarar ett förhållande dessutom — fast han kanske gärna vill ha tryggheten i ett sådant?

Egoismen kan ju delvis bero på aspergersvårigheter som ont om krafter, dålig omställningsförmåga och otillräcklig träning i, kanske ren oförmåga, att ta andras perspektiv. Men just egoism måste inte sådant visa sig som. Samma sak med kylan och med den obenägenhet du alltid har upplevt att tala om känslor.

Och i den mån det där beror på asperger — ja, har man asperger så kan man ha svårt att identifiera och verbalisera vad man känner och kan behöva mer tid för det än vad ni "normalstörda" kanske väntar er; men därifrån till att aldrig göra det och till att (mer än rent tillfälligt) bara lämna partnern med en upplevelse av kyla och egoism? Jag är man med asperger och skulle själv inte stå ut med en partner som jag upplevde som kall, egoistisk och opratbar.

Att det var bättre i början kanske kan ha berott på att ni var förälskade och på att det lyckades bryta igenom en del av hans spärrar tillfälligt?

gebbacoconut skrev:Jag har inte vetat tidigare vad som åsamkat oss de problem vi haft förrän min sambo för cirka två månader sedan berättade att han har mest troligt har AS.

Han har ingen diagnos ställd av vården utan han tror själv att han har AS? I så fall behöver det inte alls vara AS. Hans beteende kan bero på något annat.

Så kan det naturligtvis också vara.

Jag vill inte ändra på något med honom, utan jag undrar mer hur det kommer sej att han förändrats så drastiskt. Och om det finns något sätt som jag inte vet hur man ska börja ett samtal så att han inte kan överreagera efter att jag knappt ens hunnit föra fram mina tankar/åsikter/funderingar. Det kan vara en enkel sak som en helt vanlig fråga jag hinner knappt ens ställa den innan han blivit arg.

Kunde jag vara säker på hans kärlek skulle jag stå ut med kylan, vilket jag vill vara, jag vill så gärna tro honom men allt han gjort senast månaderna motbevisar det. Jag har aldrig känt mej osäker på hans kärlek, jag vet att han aldrig skulle vara med någon annan det är inget sådant. Utan jag har börjat undra av vilka anledningar han är tillsammans med mej, då det känns som hans kärlek är som bortblåst.

Jag vill förstå honom, därför jag läser och läser om AS, men utan hans medverkan är det svårt att förstå honom eftersom alla människor är individer och fungerar olika. Jag vill vara ett stöd och hjälp. Jag finns alltid där för honom men han ser det inte på något sätt.

Zombie skrev:Till att börja med så beror inte din sambos del av det här på hans AS, även om han nu skulle ha det. Det beror på hans personlighet plus hans bakgrund plus hans variant av AS. En annan aspergare, med samma partner och i samma situation, skulle nog kunna bete sig annorlunda på väsentliga punkter — så brukar det vara.

Några andra lösryckta tankar utifrån din berättelse (och utan att ha läst hans):

Kan det vara så att hans stora bortovaro frestar mer på hans omställningsförmåga än vad den klarar — så att han inte klarar av att ställa om till närhetsläge igen? Eller att jobbet helt enkelt tar på honom så mycket att han sedan egentligen behöver vara ensam och ladda batterierna och inte klarar ett förhållande dessutom — fast han kanske gärna vill ha tryggheten i ett sådant?

Egoismen kan ju delvis bero på aspergersvårigheter som ont om krafter, dålig omställningsförmåga och otillräcklig träning i, kanske ren oförmåga, att ta andras perspektiv. Men just egoism måste inte sådant visa sig som. Samma sak med kylan och med den obenägenhet du alltid har upplevt att tala om känslor.

Och i den mån det där beror på asperger — ja, har man asperger så kan man ha svårt att identifiera och verbalisera vad man känner och kan behöva mer tid för det än vad ni "normalstörda" kanske väntar er; men därifrån till att aldrig göra det och till att (mer än rent tillfälligt) bara lämna partnern med en upplevelse av kyla och egoism? Jag är man med asperger och skulle själv inte stå ut med en partner som jag upplevde som kall, egoistisk och opratbar.

Att det var bättre i början kanske kan ha berott på att ni var förälskade och på att det lyckades bryta igenom en del av hans spärrar tillfälligt?

Han har fått en diagnos ställd nu, men han vill inte prata om det. Det är en för stor diagnos att ta in, hans egna ord. Så det kommer att ta tid för honom att bearbeta att han har AS. Jag tror mycket av hans personlighet är både resultat av hans uppväxt och att han dessutom levt med AS hela sitt liv utan att ens vetat om det.

Det där du säger om omställningen med hans arbete att han är borta kanske skulle kunna vara en förklaring kanske men jag har ju ingen aning då han inte öppnar sej alls för mej om jobbiga saker, jag ser på honom att han mår dåligt ibland eller tycker saker är jobbiga men frågar jag eller försöker prata så blir han arg och skäller bara.

Jag upplever det som egoismen, men egentligen är han nog inte det, ibland är han inte det men oftast visar han sådana sidor som uppfattas egoistiska. Jag kan inte prata med vänner om detta de förstår inte, de säger bara lämna på en gång då han får mej att må så dåligt ibland. Men jag tror inte han gör det med vilja. Jag har levt i ett destruktivt förhållande för många år sedan och ser skillnaden i en "normal mans" ego, elakhet och destruktiva beteende mot min sambos jag vet inte vad man ska kalla det ofrivilligt men ändå sårande sätt.

Han är noga med att berätta att han älskar mej och inte kommer lämna mej att jag betyder allt och är hans stabilitet, men visar mej nästan dagligen totala motsatsen.

Och jag klagar inte på honom om detta utan låter honom vara ifred och ladda batterierna, då jag förstått att det inte är någon mening medan jag försöker komma på olika lösningar att nå fram till honom. Jag vill hjälpa både honom och oss.

gebbacoconut skrev:Finns det ingen råd?

Av det lilla jag förstått så rekommenderar jag mer primitivt sex.

Av vad jag läst verkar det som att man får helt enkelt stå ut med egoismen, skuldkänslorna och kylan, eller lämna.

Vart har du läst detta?

Speciellt det med ens egna skuldkänslor undrar jag över.

Parvlon skrev:

gebbacoconut skrev:Finns det ingen råd?

Av det lilla jag förstått så rekommenderar jag mer vild sex.

Av vad jag läst verkar det som att man får helt enkelt stå ut med egoismen, skuldkänslorna och kylan, eller lämna.

Vart har du läst detta?

Speciellt det med ens egna skuldkänslor undrar jag över.

Sexet är bättre än jag någonsin haft, men han känner sej osäker att jag ska ledsna och lämna honom säger han då han känner sej osäker inom alla områden som finns jämt. När vi har sex är enda gångerna jag är säker på att han älskar mej, då visar han mej ömsinthet och kärlek. Han har aldrig varit kär innan han träffade mej, han har haft tjejer som tonåring, då han sett sina vänner ha det och skrytit. Han säger att han aldrig gillat sex tidigare och att det egentligen bara är en funktion vi har för att kunna göra barn. Och att han aldrig kunde förstå vad hans vänner snackade om när de skröt och var så uppspelta över sex. Sen var han singel i många år

Men nu när han är kär på riktigt och att det med mej känns helt magiskt. Att han faktiskt vill ha sex självmant. Han har heller aldrig sagt till någon att han älskar dem innan mej, säger han. Men jag vet ingenting huruvida något stämmer eller inte.

Jag har läst i några böcker om AS och intervjuer med kvinnor som levt med män som har AS i hela sina liv som i princip berättat att man får bestämma sej att antingen lämna eller lära sej att rätta sej efter mannen och leva på hans villkor resten av sitt liv. Men jag har tänkt att det måste vara väldigt individuellt huruvida detta stämmer in eller inte med ens eget liv. Men vissa saker jag läst vore som att jag läste min egen dagbok.

gebbacoconut skrev:
Jag har läst i några böcker om AS och intervjuer med kvinnor som levt med män som har AS i hela sina liv som i princip berättat att man får bestämma sej att antingen lämna eller lära sej att rätta sej efter mannen och leva på hans villkor resten av sitt liv. Men jag har tänkt att det måste vara väldigt individuellt huruvida detta stämmer in eller inte med ens eget liv. Men vissa saker jag läst vore som att jag läste min egen dagbok.

Jag kan tänka mig att om man har orken att skriva en bok om sina erfarenheter med en människa så har man erfarenheter utöver det vanliga, eller åtminstone tycker man att man har det. Det ska inte appliceras på alla andra. Tror att alla människor förändras. Det är bara vissa människor som har för höga förväntningar. Ser de något som de tycker är fel blir de alldeles till sig och en del av dem skriver då uppenbarligen böcker om det. Nån annan kanske skrev en bok p.ga att hon ville sina skuldkänslor ska vara av värde. Om du inte tänkt skriva en bok i framtiden så låter det knappast som några råd att följa.

gebbacoconut skrev:Kunde jag vara säker på hans kärlek skulle jag stå ut med kylan, vilket jag vill vara, jag vill så gärna tro honom men allt han gjort senast månaderna motbevisar det. Jag har aldrig känt mej osäker på hans kärlek

Vänta nu... Du är motsägelsefull i texten ovan.

Jag förstår inte om du menar att du är osäker på hans kärlek eller säker på hans kärlek. Du nämner att du är både och. Är du osäker på hans kärlek eller är du säker på hans kärlek?

gebbacoconut skrev:Han är bäst i hela världen, kan aldrig göra mej orätt. Jag får gå med dåligt samvete när han gjort fel mot mej och känna skuld.

varför har du dåligt samvete om han har gjort något dåligt?


får han nog med sömn?

är det lugnt och tyst hemma, eller stök och bök?

har han tid att vara själv?

om han har AS kan dessa saker vara väldigt viktiga, och nog med sömn kanske inte är 8 timmar utan tio eller tolv, eller fem.

Fenren skrev:

gebbacoconut skrev:Han är bäst i hela världen, kan aldrig göra mej orätt. Jag får gå med dåligt samvete när han gjort fel mot mej och känna skuld.

varför har du dåligt samvete om han har gjort något dåligt?


får han nog med sömn?

är det lugnt och tyst hemma, eller stök och bök?

har han tid att vara själv?

om han har AS kan dessa saker vara väldigt viktiga, och nog med sömn kanske inte är 8 timmar utan tio eller tolv, eller fem.

Jag får dåligt samvete för att han överreagerar och då känns det som att det är mitt fel att jag inte borde ta upp något med honom överhuvudtaget. Han brukar säga att man inte ska prata om saker, att det är bättre att hålla allt för sej själv och att det är dålig stil av mej att dra in honom i mina känslor att det inte är meningen att man ska prata om saker. Och att det är helt mitt fel att han överreagerar för att jag tar upp saker på fel sätt, jag frågar hur jag ska ta upp och försöker med det nästa gång men då är även det fel och samma visa om igen.

Som det är nu går jag och trippar på tå, aktar mej för att säga vissa saker och för att visa mina sanna känslor om jag har på känn att de inte passar honom då jag vet vad som väntar. 1-7 dagars total utfrysning eller kränkningar då han inte vill ta åt sej dålig kritik då det inte är möjligt att han på något sätt kunnat göra något som är mindre bra så är allt helt och hållet mitt fel.

Han vet inte själv om att han reagerat för starkt förrän kanske 1-7 dagar efteråt, och då vet jag inte om han säger något om sin överreaktion för att han vet han borde göra det eller för att han faktiskt menar det. Någon enstaka gång har jag frågat och då blev han arg för att jag frågade sedan sa han att sådana saker borde inte kunna såra mej, han förstår inte hur jag kan bli sårad av sådant. Så ibland säger han bara det jag vill höra utan att mena det.

Det är just det som är grejen, jag vet ingenting längre vad som är sant och inte känns ju som att han manipulerar mycket. Jag börjar känna mej dum och lättlurad som går på allt han säger.


Han får sova så mycket han vill, kan. han bestämmer när vi ska lägga oss och vi kliver upp på hans premisser. Min dotter är tyst och lugn på morgonen och håller sej på sitt rum tills att han klivit upp.

I hemmet är det lugnt då vi är lugna karaktärer alla tre, det är väl min dotter som kan liva till det ibland då hon är 7 år men hon brukar mest vara ute eller på sitt rum så lugn och ro det har han.

Vi bor i ett hus med egen gård så han har alla möjligheter att få lugn och ro hemma. Jag har erbjudit mej att ändra mina joggingrutiner så att jag gör rundorna när han är hemma istället för då han är och arbetar så han ska få vara helt ensam om han behöver det en timme om dagen i alla fall.

Jag gör allt för min sambo och jag har sett vår framtid tillsammans, vi har sett den tillsammans. Jag vill hjälpa honom att må bra, men jag börjar känna sådan hopplöshet att jag inte vet varken ut eller in. Jag är en god människa och ger inte upp människor jag älskar i första taget. Det är svårt när den man älskar motarbetar en utan att själv ens veta om det som det verkar.

Därför jag nu söker mej till någon sorts hjälp av er alla härinne och hoppas få någon klarhet över situationen och hur jag ska hantera detta på bästa sätt för alla parter.

gebbacoconut skrev:Som det är nu går jag och trippar på tå, aktar mej för att säga vissa saker och för att visa mina sanna känslor om jag har på känn att de inte passar honom då jag vet vad som väntar. 1-7 dagars total utfrysning eller kränkningar då han inte vill ta åt sej dålig kritik då det inte är möjligt att han på något sätt kunnat göra något som är mindre bra så är allt helt och hållet mitt fel.

Jag tycker inte det låter som att det är en sund balans i ert förhållande. Om du måste leva på det sätt som du beskriver ovan tror jag inte att du kommer orka i längden. Du ska ju också må bra. Om du inte mår bra är det inte heller bra för din dotter. Det bästa är nog att båda kompromissar, man får mötas på halva vägen. Kanske kan ni få någon slags parrådgivning?

gebbacoconut skrev:Jag gör allt för min sambo

det där tror jag är ett farligt beteende och man kan riskera att hamna i dåliga förhållanden och inte dra sig ur dem i tid.

det viktigaste man har är sig själv (och sin unge, om man har en sådan).

Jag tycker inte man kan skylla hans besvär på aspergerproblematik utan ser det snarare som personlighetsbrister från hans sida.

stå på dig och kräv vissa ändringar. jag tycker inte det låter som om du har det bra som det är nu och då måste du göra något åt det.

om du hotar, så var noga med att infria hotet om han inte gör sin del.

Tack så mycket för era råd.

Det är så svårt när jag inte vet vad som kan vara syndromet och vad som kan vara han själv, eller hur jag nu ska uttrycka det.

Vet inte hur jag ska kunna kräva någon förändring, jag har nog själv låtit det bli så här.
Kompromissa är det inte på tal om när jag försökt tala med honom om att man kanske får kompromissa lite ibland.

Det är ett tecken på ett dåligt förhållande om man måste kompromissa överhuvudtaget tydligen, men så ser inte jag på saken alls, ett bra förhållande är ett med ömsesidig respekt och man kan kompromissa gällande vissa meningsskiljaktigheter man har.

Parrådgivning har jag funderat på om man får en opartisk insyn som kanske kan visa att det inte är så fel med kompromisser och att dela känslor och problem inte är något fel. man är ju trots allt tillsammans med någon för att inte vara ensam, för att dela sitt liv med någon man litar på.

Men den enda gången jag försökt prata lite lätt om parrådgivning så var det som om jag bett honom följa med till helvetet och låta djävulen våldta honom i resten av hans liv, ungefär så stark var reaktionen (ej överdrift).

Han är så gudomligt bra med min dotter och gör verkligen allt för henne och hon älskar honom tillbaka som en pappa. Medan jag ibland känner mej som en värdelös mamma för att jag inte orkar med ens hälften av det jag brukade förut längre.

Jag har nog hoppats på att allt går att skylla på diagnosen han fått men börjar inse att det är hans personlighet som nog gör de största problemen. Ensam är stark.

Så har jag med tänkt, men efter vi träffades har jag släppt in honom och gett min tillförlit till honom. Men sådan är jag tänker alltid mer på alla andra än mej själv. Ställa krav vet jag ej hur jag skulle klara, svag har jag blivit av de senaste månaderna.

Vill inte pressa honom för mycket heller, då jag återigen läst om att sätta press på människor med AS kan få förödande konsekvenser för den personen. Men återigen är alla individer och jag har som sagt ingen aning vad som är diagnosen och inte. Det är svårt när jag inte får någon respons när jag försöker prata med honom och ta reda på vad som egentligen besvärar honom.

gebbacoconut: att-leva-i-en-relation-med-nagon-som-har-aspergers-t22732.html#p627071

tänk mer på dig, för din dotters och din egen skull

Fenren skrev:tänk mer på dig, för din dotters och din egen skull

+1

gebbacoconut skrev:Så har jag med tänkt, men efter vi träffades har jag släppt in honom och gett min tillförlit till honom. Men sådan är jag tänker alltid mer på alla andra än mej själv. Ställa krav vet jag ej hur jag skulle klara, svag har jag blivit av de senaste månaderna.

Låter inte bra att du upplever att du har försvagats. Jag tror att man ska känna precis tvärtom, att man får styrka/känner sig starkare eller hel, att man mår bra när man är tillsammans med en partner.

Sköt om dig och din dotter!

Ja, jag får se vad som händer när han kommer hem i morgon från arbetet. Ska försöka prata med honom. Det känns så jobbigt att ta upp saker med honom, även om det bara är av omtanke för oss alla och han borde veta det.

Men något måste ändras, som ni alla hjälpt mej att inse att skylla på diagnosen för hans beteende i detta avseende är inte rätt.

Sheyen, jag är nog osäker på hans kärlek. Ibland känner jag mej säker på den, men man ska ju kunna vara det jämt. Man ska aldrig behöva tvivla på den man älskar och lever med. Det är så motsägelsefullt att hans ord om kärlek håller på att tappa sin betydelse.

Jag har läst runt här på forumet i många trådar angående liknande relationer under samma omständigheter och jag har sett några tips angående att ta upp saker på nedskrivna listor eller liknande. Är det något som verkligen kanske kan fungera? Eller är det något han förmodligen skulle ta som en kränkning?

gebbacoconut skrev:[...] jag är nog osäker på hans kärlek.

Det är väldigt vanligt att NT-personer som är ihop med Aspergare inte riktigt förstår att AS-personen faktiskt kan vara väldigt kär, de visar det bara inte riktigt på samma sätt eftersom framför allt kroppsspråket inte visar samma sak som de säger och känner.

Jag skulle tro att du knappast behöver tvivla på hans kärlek, säger han att han älskar dig så menar han det, oavsett vad kroppsspråket berättar.

gebbacoconut skrev:Jag har läst runt här på forumet i många trådar angående liknande relationer under samma omständigheter och jag har sett några tips angående att ta upp saker på nedskrivna listor eller liknande. Är det något som verkligen kanske kan fungera? Eller är det något han förmodligen skulle ta som en kränkning?

Tydlighet är nog bra och kan du omöjligt tala med honom så skriv ett brev eller listor på hur du känner och vad du anser han måste göra för att ditt livet ska bli uthärdligt. Klargör tydligt för honom att du inte pallar hans vredesutbrott och att du har tankar på att du kanske inte orkar leva med honom. Jag kan behandlar de närmaste ungefär som du beskriver. Är det något som pressar mig blir jag än värre.

Men står du inte ut måste du väl lämna honom.