Jag fick diagnosen i vuxen ålder, jag var väl ca 24-25 år när jag fick min utredning. Och jag är så tacksam för det, för jag förstod mig själv så mycket bättre och vården inom psykiatrin och behandlingshemmet jag var på kunde anpassas efter mig och mina behov på ett helt annat sätt. Jag bemöttes annorlunda och med mycket mer förståelse. Vilket gav resultat och fick mig att känna mig trygg, sedd och underlättade något enormt.

Mina kompisar accepterade snabbt min diagnos, dom få som vet, tror jag bara sagt det till två i och för sig, dom allra närmaste. Sen har min lilla extra familj också helt och hållet accepterat det och förstår mina behov.

Det tog ett tag innan min mamma riktigt tog det till sig, hon ville väl inte att det skulle vara så. Men nu har hon helt accepterat det och vi kan prata om det. Det är obeskrivligt skönt!

I början gick det knappt men vi pratade massor igår och hon sa att hon lärt sig så mycket om asperger på grund av mig (hon är ändå specialpedagog) och hon läser nu en bok jag lånat henne om hur det är att leva med asperger och hon säger att det verkligen fått henne att inse hur jag tänker, och att jag inte fungerar som människor utan den diagnosen, att min hjärna fungerar annorlunda och att jag tänker annorlunda och agerar annorlunda.

Hon säger att vissa delar av boken är väldigt jobbiga och tunga att läsa, dom delarna som handlar om att känna att man inte är gjord för den här världen, att man känner att man aldrig passar in, ensamhetskänslan i att inte bli förstådd och sådana saker. Tjejen i boken "Att fejka arabiska" har en liknande historia som mig, asperger, depressioner och anorexi. Vet inte om alla med asperger känner det där utanförskapet men för mig har det alltid varit så.

Men det går inte att prata med pappa, han säger att alla har problem med vissa saker, att diagnoser är larviga och överdrivna. När jag pratade med mamma igår sa hon att hon ska få pappa att läsa boken också, för att han måste förstå att en del människor tänker annorlunda och fungerar annorlunda och har vissa svårigheter. Han kan inte ta in att asperger är en funktionsvariant och inget hittepå. Enligt honom fungerar allas hjärnor på samma sätt och att jag tänker annorlunda blir han mest arg över när det kommer till sådana situationer.

Och det är ju liksom inte så att det inte varit några problem eller att jag inte uppfyller kriterierna för asperger, för det gör jag ju även om jag är högfungerande. Men pappa väljer att blunda för det och förminska det eller säga att det bara är jag som är så.

Hur får man en familjemedlem att förstå, acceptera och kunna prata om saker utan att det blir tyst, att personen blir arg eller visar noll förståelse? Är det bara att acceptera? Han blundar ju verkligen för det, att jag inte klarar att vara med på sociala tillställningar mer än typ en eller två timmar och att om jag är där i två timmar så är det en timme för mycket. För att jag har så svårt i sådana sammanhang och att det tar all min kraft. Hur jag agerar, vad jag säger och hur jag fungerar det är ju liksom problem i flera sammanhang. Bara dom sakerna som syns borde väl ge en hint om att jag kanske har svårigheter som andra inte har. Och det är ju liksom bara några av tusen saker som märks utåt. Plus lika många till som jag klarar av att hålla för mig själv för att jag lärt mig hantera det, som inte syns utåt.

Är det bara att acceptera att han inte vill förstå? Att det ska vara tabu att prata om det?

Asperger förefaller att gå i släkten i stor utsträckning. Är du säker på att du inte ärvt det av honom. Vi kan ju vara svåra att komma till tals med.

Lärde mig det här på säljskolan. Kör invändingshantering enligt trestegsmodellen. Steg 1: visa förståelse för motpartens argument och synsätt. Steg 2: betona positiva fakta med att ha en diagnos. Steg 3: Ta accept på att ni är överens. Nämn något bra med din diagnos och så säger du: och det är ju bra eller hur? På så vis tvingas mottagaren av budskapet att hålla med dig.

Teagirl skrev:Enligt honom fungerar allas hjärnor på samma sätt och att jag tänker annorlunda blir han mest arg över när det kommer till sådana situationer

Det tog åratal för mig att vänja min Far vid iden angående Asperger. Tror inte det är en lätt sak. Ge det tid bara...

Jag tycker det låter bra att du nu kan prata om AS med din mor. Låt henne prata med din far. Om du gör det så kommer du bara att bli ledsen över hans bristande förståelse och rigiditet. (Han låter aspig men han skulle knappast acceptera om du sade det.)

Somliga människor har väldigt fasta åsikter och vill absolut inte ändra på dem. Din far tror tydligen att han vet bättre än läkare och vetenskapsmän.

Nej, alla hjärnor fungerar inte likadant. T ex fungerar inte psykopaters hjärnor som andras. Fast det kan du nog inte heller säga till din far, då tror han väl att psykopater och aspergare är samma sak (och det är det verkligen inte).

I värsta fall, om din far vägrar att förstå dig, så är det bäst att undvika honom så mycket som möjligt. Annars måste du ständigt vakta din tunga så du inte pratar om din AS och det blir dålig stämning och bråk. Och att ständigt behöva tiga om det du tänker på mår du inte heller bra av.

Några andra trådar om oförstående familjemedlemmar:

ignorans-bland-familjemedlemmarna-t39282.html
diagnos-som-vuxen-hur-reagerade-din-familj-t15231.html
hur-forstaende-ar-era-familjer-efter-utredning-och-diagnos-t18193.html
nar-familjen-inte-forstar-hur-far-man-hjalp-t20279.html

Tack för era svar, jag är ganska säker på att pappa inte har asperger men han verkar bara inte vilja att det ska vara något "fel" på mig. Han tycker nog det räcker med anorexi och bipolär sjukdom. Han förstår verkligen inte det här med att jag tänker annorlunda. Jag har väl bestämt mig för att inte prata med honom om det just nu, prata med mamma eller min bästa kompis om det känns som jag behöver stöd eller bara få prata av mig.

Teagirl skrev:Tack för era svar, jag är ganska säker på att pappa inte har asperger men han verkar bara inte vilja att det ska vara något "fel" på mig. Han tycker nog det räcker med anorexi och bipolär sjukdom. Han förstår verkligen inte det här med att jag tänker annorlunda. Jag har väl bestämt mig för att inte prata med honom om det just nu, prata med mamma eller min bästa kompis om det känns som jag behöver stöd eller bara få prata av mig.

Det kan vara så att han helt enkelt inte klarar det just nu, att han själv blir så ledsen. Jag kände lite så när min äldste son förutom ADHD-diagnos även fick Tourette-diagnos. Då kände jag bara: Stackars unge, kunde det inte räcka med ADHD? Och det tog väl några veckor tills jag hade accepterat det och pratade med honom om det också. Han var ju bara 8, och kom inte själv för att prata om det, så jag kunde ju fördröja det lite. Lite sa jag förstås, men inte mycket.

Jag förstår att det har gått längre tid som din pappa inte har accepterat det, men i motsats till din pappa var jag helt accepterande när det gäller NPF-diagnoser. Och ändå hade jag svårt att verkligen acceptera. Så det KAN vara så att han helt enkelt behöver mer tid. Tråkigt för dig, men kanske inte något han kan hjälpa?