Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Inläggav Jossie94 » 2021-01-25 23:48:52

Jag har ju trott att såhär går saker och ting till pga egna erfarenheter och så. Men när det kommer till att skaffa barn så är det ju en djungel vad man ska tänka på och så. Det är ju lätt att bara skaffa barn men nu när jag läst på i förberedande syfte (vill ha barn i framtiden) så är det en del saker som jag inte har vetat om eller som jag har missförstått/haft en annan bild på när det gäller inskolning och sådana saker.

Nu tänker jag utifrån min situation pga min diagnos att jag har krav på mig att sådana här saker ska man förstå och nej jag förstår inte dem alls. Jag har lärt mig en del i gymnasiet men samtidigt som man ska förstå så ska man också tänka att du gör som du vill. Läste då att det är 23 000 barn som inte går i förskola (vet inte vilket årtal artikeln var från) och då kan man gå till öppna förskolan och lekparken var det någon som sa. Jag gick i något som hette kyrkis och dagmamma tex och började i förskolan 4-5 årsåldern. Så det är ju väldigt komplext (?) heter det så? Men det är väldigt varierat och svårt att alltid veta hur man ska göra i vissa situationer och det blir ju lite skevt då om man ska veta rätt men samtidigt tänka att det inte behöver vara rätt heller.

Jag känner att det är bra att läsa på om sådana här saker gällande det mesta innan det blir av så att man har lite koll. Jag menar folk läser ju på om hur man säljer fonder osv gällande pensionen och sådana saker .

Jag talar utifrån ett diagnos perspektiv att tänka som en NT gällande det mesta och att de med diagnoser inte kanske har samma förutsättningar som någon som kan läsa av eller förstå lättare hur saker och ting fungerar.


Hur har ni hanterat och tänkt kring detta ni som har barn och har diagnoser? Jag har fått hörs av en läkare att det är svårare att ha barn om man har en diagnos. Medan andra jag vet om som har diagnoser har barn och de verkar funka bra. Då har dessa personer 2 -3 barn i ung ålder.


Moderator Alien: Kompletterade rubriken (från "Ur ett diagnosperspektiv") och flyttade tråden från Att leva som Aspergare.
Jossie94
 
Inlägg: 1296
Anslöt: 2019-06-25

Ur ett diagnos perspektiv

Inläggav Jossie94 » 2021-01-25 23:51:22

Alltså att föräldrarna fick barn i ung ålder.
Jossie94
 
Inlägg: 1296
Anslöt: 2019-06-25

Ur ett diagnos perspektiv

Inläggav sussi83 » 2021-01-26 1:34:59

Jag har fått höra gång på gång att ingen förälder vet hur det är att få sitt första barn och att det är för att själv ha något att göra menar livet kommer inte bli mer fantastiskt än det är.
sussi83
 
Inlägg: 2768
Anslöt: 2010-10-21
Ort: Betongen

Ur ett diagnosperspektiv

Inläggav Flia » 2021-01-29 17:31:09

Jag klarade inte av att ha barn.
Att aldrig veta hur dagen blir.
Att ständigt bli avbruten i tankegångar och rutiner.
Att aldrig få sätta mina behov först.
Och ljuden... Att ständigt vara på alerten för att lyssna efter behov hos barnet...

Jag ramlade ihop, och blev tvungen att skilja mig.
Sen gick det hyfsat varannan helg, eftersom jag visste att det bara skulle vara över helgen.
Flia
 
Inlägg: 2300
Anslöt: 2008-11-28
Ort: Östhammar

Ur ett diagnosperspektiv

Inläggav StickaOspela » 2021-01-29 22:50:42

Jag har min tolvåring varannan helg. Det funkade inte så bra med varannan vecka-boende. Jag upplever inte att det var jag som inte klarade av det, utan det var mamman som sade att det inte funkade. Jag är medveten om att jag inte kan läsa av situationer/kroppsspråk etc särskilt bra. Jag hamnar lätt i min egen bubbla med, och där kommer inte någon annan in så lätt, inte ens mitt barn. Det funkar bättre nu när han är äldre och har mer definierade egna intressen.

Jag tyckte det på ett sätt var lättast det första två-tre åren, eftersom det då handlade så mycket mer om att bara ta hand om och byta blöja, mata, trösta etc. Sedan när språket utvecklas och den egna viljan blir starkare, så upplevde jag att det gradvis blev svårare för mig att tolka behoven. Nu hade jag tur att det var mammans andra barn, så hon var trygg i sin mammaroll. Det hjälpte mig mycket.

Jag känner igen mig i det som Flia skriver om att inte veta hur dagen blir, att ständigt bli avbruten och inte få sätta sina behov först. En NT hade säkert tyckt att det var jätte-egoistiskt. Men så tänker inte jag om det. För om inte jag får tillgodose mina behov först, så kommer jag inte fungera alls; allra minst kunna ta hand om ett barn. Det var det som sedermera ledde till skilsmässa; Hon tröttnade på att ständigt behöva vara den som tog ansvar osv.

På sätt och vis så har jag och min son lättare att förstå varandra än mamman-sonen. Det är med stor sannolikhet så att han har någon form av NPF, vilket visar sig mer och mer med åldern. Det är framförallt så att jag inte ställer konstiga krav (särskilt inom det sociala området) när han är hos mig. Han vet att jag inte kommer tvinga honom till att göra sådana saker som han inte vill, och känner en annan trygghet när vi är tillsammans. En stor del av det är säkert också att han vet att jag förstår när han berättar saker att han inte vill höra om massa konstiga NT-lösningar, utan bara vill bli lyssnad på. Jag säger inte till om det blir konstigt, utan accepterar det. Han har berättat att mamman ibland påpekar saker om beteende etc utifrån ett NT-perspektiv som inte är relevant för honom alls. Sen är det säker tusen saker som jag inte förstår om föräldraskap och inte ser eftersom jag är som jag är. Men så länge som det funkar så här är det ok för mig. Någon dag kanske det funkar med varannan vecka igen, eller så gör det inte det.

Troligtvis finns det lika många svar på detta som det finns föräldrar :-D
StickaOspela
 
Inlägg: 227
Anslöt: 2018-08-08
Ort: Trollhättan

Ur ett diagnosperspektiv

Inläggav Paladinen » 2021-01-30 8:25:30

En fråga till dom som har barn och kände/känner att det inte funkade/funkar att vara heltidsförälder. Varför skaffade ni ens barn som aspies, ett barn är ingen pryl som man kan stoppa i byrålådan när man tröttnar på den eller när man vill sätta sig själv först utan ett barn är ett livslångt åtagande eller iaf tills barnet blir myndigt.
Någonstans i det undermedvetna måste ni ju ha förstått vad det innebär att skaffa barn och att det skulle bli i förändring i er vardag och era rutiner ,ni kan ju inte varit så naiva att ni trodde att det skulle bli en dans på rosor eller att barnets andra förälder inte skulle ha några krav på er utan att hen skulle ta allt ansvar och bara låta er aspa på i er egen takt ?

En stor anledning till att jag inte skaffar barn är att jag vet med mig att jag är aspie-ego , jag behöver MINA rutiner och MIN egentid och att kunna göra saker på MITT sätt och skulle jag skaffa ett barn så skulle allt det omkullkastas samt att jag är ljudkänslig och avskyr barngråt och skrik och skratt och flams och trams som ofta uppstår med barn.
Paladinen
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 1752
Anslöt: 2020-12-23
Ort: För han är min soldat någonstans i Sverige

Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Inläggav Alien » 2021-01-30 16:42:46

Det är en konstig fråga. En del av oss hade inte fått diagnos när vi skaffade barn. Dessutom så är man två föräldrar. Ibland får NT-föräldern bära det tyngsta lasset.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 38735
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Inläggav Flia » 2021-01-30 16:44:30

Paladinen skrev:En fråga till dom som har barn och kände/känner att det inte funkade/funkar att vara heltidsförälder. Varför skaffade ni ens barn som aspies, ett barn är ingen pryl som man kan stoppa i byrålådan när man tröttnar på den eller när man vill sätta sig själv först utan ett barn är ett livslångt åtagande eller iaf tills barnet blir myndigt.
Någonstans i det undermedvetna måste ni ju ha förstått vad det innebär att skaffa barn och att det skulle bli i förändring i er vardag och era rutiner ,ni kan ju inte varit så naiva att ni trodde att det skulle bli en dans på rosor eller att barnets andra förälder inte skulle ha några krav på er utan att hen skulle ta allt ansvar och bara låta er aspa på i er egen takt ?

En stor anledning till att jag inte skaffar barn är att jag vet med mig att jag är aspie-ego , jag behöver MINA rutiner och MIN egentid och att kunna göra saker på MITT sätt och skulle jag skaffa ett barn så skulle allt det omkullkastas samt att jag är ljudkänslig och avskyr barngråt och skrik och skratt och flams och trams som ofta uppstår med barn.


Jag hade ingen aning, och hade aldrig hört talas om autism eller ADHD.
Flia
 
Inlägg: 2300
Anslöt: 2008-11-28
Ort: Östhammar

Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Inläggav StickaOspela » 2021-01-30 17:01:57

Alien skrev:Det är en konstig fråga. En del av oss hade inte fått diagnos när vi skaffade barn. Dessutom så är man två föräldrar. Ibland får NT-föräldern bära det tyngsta lasset.


Precis så var det för oss. Jag visste inte, Hon fick dra det tyngsta lasset och det höll inte.
StickaOspela
 
Inlägg: 227
Anslöt: 2018-08-08
Ort: Trollhättan

Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Inläggav Paladinen » 2021-01-30 17:18:58

Alien skrev:Det är en konstig fråga. En del av oss hade inte fått diagnos när vi skaffade barn. Dessutom så är man två föräldrar. Ibland får NT-föräldern bära det tyngsta lasset.


Nä men man behöver inte alltid ha en diagnos för att veta att man är en katt bland hermelinerna .

Jag förstod ju på mitt agerande jämfört med andras och hur min familj agerade att jag var en udda fågel även innan jag fick min diagnos .

Det är ju bara att titta och se att hmm är jag som andra föräldrar i min omgivning eller är jag udda och annorlunda . Det behövs inget papper från en doktor för att veta om man följer normen eller ej . Såpass mycket självinsikt har man ändå trotts att man är aspie .

Man kan ju inte förlita sig på att andra per automatik skall gå in nån roll som extra ansvarstagande för att jag har asperger , älskling jag har apserger så nu måste jag sitta och spela tv-spel i 17 timmar medans du tar hand om en kolik unge helt ensam + lagar mat och städar och handlar och allt annat vuxengöra som måste göras .

Tex som StickaOspela skriver så gick ju hens förhållande åt pepparn för att hens tjej/fru fick dra tyngsta lasset och StickaOspela lämnade hen med merparten av ansvaret och jag tror det är så dom flesta NT som dessutom är normen i samhället reagerar.

Vi aspergare verkar lite väl ofta glömma att det är vi som avviker ifrån normen och inte NT. Invidiven skall anpassa sig till kollektivet och inte kollektivet till individen
Paladinen
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 1752
Anslöt: 2020-12-23
Ort: För han är min soldat någonstans i Sverige

Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Inläggav Eea__ » 2021-01-30 17:26:30

Paladinen skrev:En fråga till dom som har barn och kände/känner att det inte funkade/funkar att vara heltidsförälder. Varför skaffade ni ens barn som aspies, ett barn är ingen pryl som man kan stoppa i byrålådan när man tröttnar på den eller när man vill sätta sig själv först utan ett barn är ett livslångt åtagande eller iaf tills barnet blir myndigt.
Någonstans i det undermedvetna måste ni ju ha förstått vad det innebär att skaffa barn och att det skulle bli i förändring i er vardag och era rutiner ,ni kan ju inte varit så naiva att ni trodde att det skulle bli en dans på rosor eller att barnets andra förälder inte skulle ha några krav på er utan att hen skulle ta allt ansvar och bara låta er aspa på i er egen takt ?

En stor anledning till att jag inte skaffar barn är att jag vet med mig att jag är aspie-ego , jag behöver MINA rutiner och MIN egentid och att kunna göra saker på MITT sätt och skulle jag skaffa ett barn så skulle allt det omkullkastas samt att jag är ljudkänslig och avskyr barngråt och skrik och skratt och flams och trams som ofta uppstår med barn.


Kan faktiskt förstå hur du resonerar. Jag har valt att avstå att bli förälder pga dels mina egna tillkortakommanden och dels vill jag inte ge barnet handikapp. Har man själv haft svårigheter i livet vill man ju spara andra olycka. Men driften att föröka sig är ju stark, och alla är egoister innerst inne.

En inte helt rumsren jämförelse är med stöld, där tjuven får sina behov tillgodosedda men struntar i butiksägaren och samhället (poliskostnadsutredning mm). En person med autism som inte fungerar i samhället, ger sitt barn samma svårigheter och "samhällsvinsten" blir lika med noll (nettominus). Skillnaden är att ena handlingen är olaglig medans den andra är helt legal...
Eea__
Bannad
 
Inlägg: 111
Anslöt: 2020-12-22

Ur ett diagnosperspektiv

Inläggav Furienna » 2021-01-30 18:31:52

StickaOspela skrev:Jag känner igen mig i det som Flia skriver om att inte veta hur dagen blir, att ständigt bli avbruten och inte få sätta sina behov först. En NT hade säkert tyckt att det var jätte-egoistiskt. Men så tänker inte jag om det. För om inte jag får tillgodose mina behov först, så kommer jag inte fungera alls; allra minst kunna ta hand om ett barn.

Nu ska ingen påstå att jag är det minsta neurotypisk.
Och ändå, det var just min första tanke att Flia var egoistisk.
För det är väl så att barnets behov måste få gå före den vuxnes behov?
Samtidigt är det väl så att den som har ett handikapp inte alltid kan vara en perfekt förälder.
Jag vill tro att om jag hade fått barn, så skulle jag lära mig att barnet kommer först.
Men det är svårt att veta hur man skulle hantera en hypotetisk situation.
Och nu idag skulle jag nog ha svårt att ta hand om ett barn på grund av sjukdomar och värk.
Furienna
 
Inlägg: 2990
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Inläggav sussi83 » 2021-01-30 18:42:47

StickaOspela skrev:
Alien skrev:Det är en konstig fråga. En del av oss hade inte fått diagnos när vi skaffade barn. Dessutom så är man två föräldrar. Ibland får NT-föräldern bära det tyngsta lasset.


Precis så var det för oss. Jag visste inte, Hon fick dra det tyngsta lasset och det höll inte.

Jag har skiftat lite hit och dit när det gäller dessa diskussioner.
Oavsett om man har en diagnos eller inte så vet man inte hur det blir att vara förälder har jag hört.
Jag tror inte att jag skulle lassa allt på en partner däremot tror jag det är viktigt att man delar ansvaret om man är två.
sussi83
 
Inlägg: 2768
Anslöt: 2010-10-21
Ort: Betongen

Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Inläggav Paladinen » 2021-01-30 18:55:48

sussi83 skrev:
StickaOspela skrev:
Alien skrev:Det är en konstig fråga. En del av oss hade inte fått diagnos när vi skaffade barn. Dessutom så är man två föräldrar. Ibland får NT-föräldern bära det tyngsta lasset.


Precis så var det för oss. Jag visste inte, Hon fick dra det tyngsta lasset och det höll inte.

Jag har skiftat lite hit och dit när det gäller dessa diskussioner.
Oavsett om man har en diagnos eller inte så vet man inte hur det blir att vara förälder har jag hört.
Jag tror inte att jag skulle lassa allt på en partner däremot tror jag det är viktigt att man delar ansvaret om man är två.


Tror det är extremt viktigt för båda parters skull att man tar ett delat ansvar för barnet/barnen för båda parters psykiska och dels fysiska välbefinnande. Det sägs ju att inget tär på ett förhållande så hårt som att skaffa spädbarn och blir då den ena partnern lämnad med lejonparten av ansvaret så kan det bli alldeles för mycket att hantera .
Paladinen
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 1752
Anslöt: 2020-12-23
Ort: För han är min soldat någonstans i Sverige

Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Inläggav Flinta » 2021-01-30 23:44:43

sussi83 skrev:
StickaOspela skrev:
Alien skrev:Det är en konstig fråga. En del av oss hade inte fått diagnos när vi skaffade barn. Dessutom så är man två föräldrar. Ibland får NT-föräldern bära det tyngsta lasset.


Precis så var det för oss. Jag visste inte, Hon fick dra det tyngsta lasset och det höll inte.

Jag har skiftat lite hit och dit när det gäller dessa diskussioner.
Oavsett om man har en diagnos eller inte så vet man inte hur det blir att vara förälder har jag hört.
Jag tror inte att jag skulle lassa allt på en partner däremot tror jag det är viktigt att man delar ansvaret om man är två.


Bristande föreställningsförmåga är väl ganska vanligt hos personer med autism? Det gäller kanske även inför föräldraskapet för vissa?
Flinta
 
Inlägg: 5085
Anslöt: 2007-07-21

Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Inläggav Sheyen » 2021-06-20 15:50:47

Paladinen skrev:En fråga till dom som har barn och kände/känner att det inte funkade/funkar att vara heltidsförälder. Varför skaffade ni ens barn som aspies, ett barn är ingen pryl som man kan stoppa i byrålådan när man tröttnar på den eller när man vill sätta sig själv först utan ett barn är ett livslångt åtagande eller iaf tills barnet blir myndigt.
Någonstans i det undermedvetna måste ni ju ha förstått vad det innebär att skaffa barn och att det skulle bli i förändring i er vardag och era rutiner ,ni kan ju inte varit så naiva att ni trodde att det skulle bli en dans på rosor eller att barnets andra förälder inte skulle ha några krav på er utan att hen skulle ta allt ansvar och bara låta er aspa på i er egen takt ?

En stor anledning till att jag inte skaffar barn är att jag vet med mig att jag är aspie-ego , jag behöver MINA rutiner och MIN egentid och att kunna göra saker på MITT sätt och skulle jag skaffa ett barn så skulle allt det omkullkastas samt att jag är ljudkänslig och avskyr barngråt och skrik och skratt och flams och trams som ofta uppstår med barn.

Haha, man får ju inte en total främling; man känner igen barnets egenheter. Såvida du själv inte är en jobbig jävel kommer inte ditt barn heller vara det.

Däremot tror jag att man skulle ha svårare att adoptera. Det hade jag aldrig velat. Skulle inte kunna älska en adopterad unge.
Sheyen
 
Inlägg: 11671
Anslöt: 2010-10-24
Ort: Din Mamma

Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Inläggav Jossie94 » 2021-09-14 0:34:36

En annan fråga som handlar om detta, men hur hinner folk med både jobb och att ha barn? Jag menar det beror ju på hur föräldrarna jobbar men om man jobbar hemifrån så känns det mycket lättare för då har man mer tid än om man ska jobba från 08-16 eller standard jobb tiderna för då lämnar man ju barnen på morgonen på förskolan, men om man då jobbar andra tider så kan man ju också lämna barnen på förskolan vid kanske lunchtid eller det beror ju som sagt på hur föräldrarna jobbar.

Men Hur hinner man både ha lägenhet, jobb och barn? Hur hanterar man sådana saker? Nu har jag visserligen inte barn men märker nu att om man jobbar från standard tiderna så finns det inte mycket tid till andra viktiga saker , antar att det blir helgerna man får göra sådant då. Men om man ska göra viktiga ärenden så har ju vissa de sämsta öppettiderna och kanske lunchstängt så då kan man ju inte ringa under lunchen isf eller på helgerna. Allt handlar väl om planering och prioritering men någon kanske kan förklara lite bättre hur dem hanterar sådana här situationer.

Jag tänker om jag vill ha barn i framtiden framförallt, för nu känns det inte alls hälsosamt plus att nu bor vi i en liten lägenhet.
Jossie94
 
Inlägg: 1296
Anslöt: 2019-06-25

Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Inläggav Sheyen » 2021-09-14 10:57:24

Jag hade inte kunnat ha barn och jobb. Men jag hade heller inte kunnat ha jobb utan barn. Vi har mycket stöd från min mans familj och mitt boendestöd. För mig känns det värdefullt att ha så många normala inslag i livet som jag är kapabel till. Det finns massor av saker som jag får stryka på den imaginära livslistan, men jag tycker ändå att vi har lyckats skapa en välfungerande balans.
Sheyen
 
Inlägg: 11671
Anslöt: 2010-10-24
Ort: Din Mamma

Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Inläggav slackern » 2021-09-14 14:20:07

Min sons mamma skulle fylla 23 senare under året när vår son föddes. Då hade hon ingen diagnos men är numera diagnostiserad med ADHD. Jag kan erkänna att hon är nog en rätt bra mamma eller har lyckats bra i sin mammaroll och har lyckats att utbilda sig till sjuksyster och jobbar med det i dagsläget.
slackern
 
Inlägg: 38685
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Inläggav Furienna » 2021-09-14 20:21:45

Jossie94 skrev:En annan fråga som handlar om detta, men hur hinner folk med både jobb och att ha barn?

Det har min mamma alltid undrat också.
Lyckligtvis funkade allt bra med att hon var hemmafru.
Furienna
 
Inlägg: 2990
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Att ha barn ur ett diagnosperspektiv

Inläggav Sheyen » 2021-09-15 7:02:16

slackern skrev:Min sons mamma skulle fylla 23 senare under året när vår son föddes. Då hade hon ingen diagnos men är numera diagnostiserad med ADHD. Jag kan erkänna att hon är nog en rätt bra mamma eller har lyckats bra i sin mammaroll och har lyckats att utbilda sig till sjuksyster och jobbar med det i dagsläget.

Är din pojke vuxen nu?

För egen del vet jag ju inte; i framtiden kanske jag kan utvecklas i yrkessammanhang, men det är kanske att drömma.
Sheyen
 
Inlägg: 11671
Anslöt: 2010-10-24
Ort: Din Mamma

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in