Att anpassa sig och övervinna, till vilken grad?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Att anpassa sig och övervinna, till vilken grad?

Inläggav whatnow » 2021-01-20 11:36:21

Som hyfsat nydiagnostiserad så kämpar jag fortfarande med när jag borde pusha mig själv eller bara inse att nej, det här får mig att må piss och jag borde bara lägga ner!

Jag har alltid varit väldigt självständig och klarat av att ta tag i det som behövs, men det tog stopp 2017 när jag gick in i väggen helt. Nu kan en dag av boendestöd (mest städa) 9-10, gym en timme, hämta ut ett paket på vägen hem, laga mat på kvällen och försöka stötta sambon som hade lite av en dålig dag vara tillräckligt för att jag nästa dag bara bäddar sängen och blir sittandes framför datorn. (obs, det är inte så att sambon ställer några krav på att jag ska ställa upp till 100, jag är en Mr. Fix-it till personligheten som alltid vill hitta lösningar och hjälpa, har svårt att låta bli och att inte bli påverkad av andras känsloliv men vi jobbar på bättre balans där)
Jag har inte samma tolerans för yttre påfrestningar som jag hade förr, allt kan explodera så himla snabbt.

Tanken är att jag ska börja arbetsträna 4 timmar i veckan, men jag reder inte ut vad som skulle passa mig... Jag har själv fått maila, ringa och hålla på, men när jag tittar på vad jag faktiskt har rätt att få hjälp med så blir jag förbannad, jag har rätt att få hjälp med massor med får ingen info om det!
Igår fick jag en mindre ångestattack, hyperventilerade och började nästan gråta för jag känner sån enorm stress över att det känns som det förväntas att jag ska prestera på olika håll.

Tanken på att arbeta igen ger mig ångest. Jag har utsatts för både sexuellt och makttrakasseri på flera arbetsplatser samt att mitt sätt att tänka och vilja förbättra aldrig är särskilt välkommet utan oftast bestraffats. Så, är tanken ska jag bara klistra på ett léende och försöka ändå?

Jag är besviken på psyk, mellanvården, kommunen, LSS, personligt ombud som inte hör av sig, FK och arbetsförmedlingen för de får mig fortfarande att känna det som att jag ska uppnå något som jag inte klarar av utan att gå sönder och behöva flera dagar för att ta igen mig...
Att vi är mitt i en pandemi borde inte vara en ursäkt, uppföljningar borde ändå göras kan jag tycka...

Önskar att jag var bättre på att uttrycka mig mer konkret utan My Life Story™ men kortfattat:

Ska man alltid sikta på att ta sig igenom ångesten och paniken?
Kommer det göra mer nytta än skada i längden?
whatnow
 
Inlägg: 20
Anslöt: 2021-01-05

Att anpassa sig och övervinna, till vilken grad?

Inläggav sussi83 » 2021-01-20 15:59:30

whatnow skrev:Tanken på att arbeta igen ger mig ångest. Jag har utsatts för både sexuellt och makttrakasseri på flera arbetsplatser samt att mitt sätt att tänka och vilja förbättra aldrig är särskilt välkommet utan oftast bestraffats. Så, är tanken ska jag bara klistra på ett léende och försöka ändå?

Ja sådant har jag också fått stå ut med och därför, förutom min autism, har man många saker som tala emot ett framgångsrikt yrkesliv. Med det menar jag att man inte blir diskriminerad jämfört med andra arbetskamrater, att det är mer rätt att klanka ner på även om man inte gjort något allvarligt fel. Jag tror på att jag ska ha ett anpassat jobb för att några år senare försöka klara ett vanligt arbete, men nu krävs jag på krafter att hoppa över steget där jag får på ett bra sätt anknyta till samhället igen och känna att jag bemästrar ett arbete så bra jag kan och sakta kunna bygga nåt form av förtroende igen.

whatnow skrev:Jag är besviken på psyk, mellanvården, kommunen, LSS, personligt ombud som inte hör av sig, FK och arbetsförmedlingen för de får mig fortfarande att känna det som att jag ska uppnå något som jag inte klarar av utan att gå sönder och behöva flera dagar för att ta igen mig...
Att vi är mitt i en pandemi borde inte vara en ursäkt, uppföljningar borde ändå göras kan jag tycka...

Ja ibland undrar man om det mesta bara är bluff, eller så svårt att få att det är omöjligt att få rätta hjälpen i tid. Det ska väntas så himla länge innan resurser sätt in och man kan undra vad samhället vinner mest på?
Det är orättvist, man sliter både mentalt och fysiskt för att själv känna sig nöjd med sitt jobb och att känna sig duglig i andras ögon med.
Men så är det med allt at katastrofen ska redan vara där innan någon agerar.
sussi83
 
Inlägg: 2651
Anslöt: 2010-10-21
Ort: Betongen

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in