Hej alla,
ny här, men har läst en del av trådarna. Verkar finnas en hel del vettigt folk här, så jag reggade mig.

Går själv runt med mina egna bekymmer. Har väl vissa drag som kan sägas vara aspergerliknande, om jag förstått saken rätt, men som verkar ha dämpats en del med åldern (33 nu). När jag gör nättest hamnar jag under aspie-nivå, men har vissa problem som stämmer bra för aspies, såsom bristande ögonkontakt och lite entonig röst och aversion mot störande ljud.

Jag har mer funderat på om jag har undvikande personlighetsstörning (AvPD), som väl kan betecknas som en slags social fobi som går lite djupare. Otroligt svårt för mig att känna mig bekväm bland andra människor, och jag kan inte koppla bort omgivningen, vilket kanske aspies brukar vara "duktiga" på?
http://en.wikipedia.org/wiki/Avoidant_p ... y_disorder

Hur som helst undrar jag: tror ni det är många som har lite en släng av båda syndromen, är de lätta att skilja åt om man inte har dem i en hög grad, och om någon känner för att svara på den frågan: vilket är värst av asperger och avpd?

Ha det fint.

Closeau skrev:Otroligt svårt för mig att känna mig bekväm bland andra människor, och jag kan inte koppla bort omgivningen, vilket kanske aspies brukar vara "duktiga" på?
http://en.wikipedia.org/wiki/Avoidant_p ... y_disorder

Hur som helst undrar jag: tror ni det är många som har lite en släng av båda syndromen, är de lätta att skilja åt om man inte har dem i en hög grad, och om någon känner för att svara på den frågan: vilket är värst av asperger och avpd?

Hej och välkommen!

Jag brukar oftast vara mycket medveten om omgivningen. Undantagsvis kan jag sjunka in i något intressant och glömma omgivningen.

Jag kände inte igen mig i kriterierna för AvPD. Nedanstående citat tyckte jag dock var intressant och kan relatera till själv. Vilken betydelse uppväxten har vid A S har diskuterats här många gånger.

Avoidant personality disorder usually is first noticed in early adulthood, and is associated with perceived or actual rejection by parent or peers during childhood.

Du verkar veta en del om Asperger så jag länkar inte till kriterierna.

Vilket som är värst kan jag inte svara på men A S är ju ett neuropsykiatriskt funktionshinder och AvPD psykosocialt.

Välkommen!

Hej på dig!

Min fd pojkvän har just UPS (=undvikande personlighetsstörning, och jag har AS då). Våra olika svårigheter ställde till en hel del problem för oss. Det jag upplever som skiljer mest är:

1. Att en person med UPS ständigt söker bekräftelse från omgivningen. Alla männsikor har säkert ett visst behov av bekräftelse från andra, men för mig spelar det ingen roll vad grannen eller expediten i kassan kan antas tänka om mig, utan det är endast några få - för mig viktiga - personers eventuella omdömen jag bryr mig om.

2. En med UPS lider ofta av extrema skamkänslor, är i princip aldrig nöjd med sin egen instas i något sammanhang. Om han gjort något "bra" så kunde det ändå ha gjorts bättre, så det var ju dåligt att han inte klarade det för det borde han verkligen gjort... Tror att en med AS har lättare för att lita på sitt eget omdöme och se att det här gjorde jag bra, eller det här gjorde jag mindre bra men det innebär inte att hela jag är dålig.

3. En med UPS ältar alla de situationer där han upplevt sig som bortgjord i om och om igen. Jag tror att en med AS har lättare för att släppa passerade händelser och gå vidare, men där kan vi säkert fungera olika sinsemellan.

4. Alkohol används ofta för att lättare klara av de sociala situationerna och som ångestreducering. Det vet jag egentligen inte hur pass vanligt det är bland personer med AS.

Nu är min bild av en person med UPS såklart färgad av just den person jag haft en nära relation till, och alla med UPS fungerar säkerligen inte precis som honom. Men jag tror att de flesta har mer eller mindre problem med just skam, vad andra ska tycka och att känna sig nöjd med sin egen person och insats i det sociala samspelet. En med AS kan nog också ha svårt för att känna sig nöjd med sin insats i det sociala samspelet, men där inbillar jag mig att det mera handlar om en svårighet att förstå - eller vara osäker på - hur man ska bete sig, inte att man ser sig själv som underlägsen alla andra.

INtressant pointblank,.

Jag känner igen mig i AvPD. Men det verkar inte vara nåt man föds med enligt texten? eller? Hela mitt liv har jag varit undvikande.

känner också igen mig i det här: http://en.wikipedia.org/wiki/Selective_mutism
selektiv mutism. Nån som vet nåt mer om det?
de jag känner igen från mig själv är att jag alltid var tyst alla dagar i skolan sen när jag kom hem så pratade jag som vanligt. Så ahr det alltid varit när jag gått i skolan om jag inte funnit nån att prata med såklart.

Mystiqa, hur tyst var du? Pratade du aldrig i klassen, ens vid en direkt fråga av lärare eller elev?

Tack för svaren!

Karl: är din medvetenhet om omgivningen av den "oroliga" typen, alltså att du letar efter tecken till fara, eller är det mer att intrycken bara flödar in? För mig handlar det om att vara känslig för om folk tittar (studerande) på mig, eller att märka att folk lyssnar in på det samtal jag har. Då blir jag jobbigt självmedveten, och får lätt att komma av mig.

Som det är nu jobbar jag ensam och frilans, och mitt största hinder för att jobba med folk är denna fixering vid det sociala spelet och min egen roll i det hela. Det blir ju en funktionsnedsättning - man ägnar för mycket tid att tänka på annat än man borde. Finns det något man generellt skulle kunna säga vara det största problemet för folk med aspergers i arbetslivet?

pointblank: Intressant läsning. Känner igen mig i ett antal av punkterna du ställde upp. En intressant grej är kanske att jag själv dragit ner på drickandet. Inte för att jag haft alkoholproblem, utan mer för att jag har svårt för andras små gliringar som ofta kommer när man dricker...tja, vad ska man säga om det?
Får man fråga vad ditt ex gjorde, eller gör, för att förbättra sin situation? Äter han medicin?

per_134 skrev:Mystiqa, hur tyst var du? Pratade du aldrig i klassen,
ens vid en direkt fråga av lärare eller elev?

Jo jag pratade vid tilltal....

Closeau skrev:Karl: är din medvetenhet om omgivningen av den "oroliga" typen, alltså att du letar efter tecken till fara, eller är det mer att intrycken bara flödar in? För mig handlar det om att vara känslig för om folk tittar (studerande) på mig, eller att märka att folk lyssnar in på det samtal jag har. Då blir jag jobbigt självmedveten, och får lätt att komma av mig.

Numera är inte min medvetenhet om omgivningen något problem eftersom jag nu fullkomligt struntar i vad folk tycker och tänker om mig.

Tidigare var det mer en oro för att göra något dumt som kunde få folk att tro att jag var onormal. Jag ville till varje pris vara som andra, ville vara normal, vad det nu är. Jag fotograferade också mycket tidigare och kameran blev en sköld mot omvärlden. Jag blev en betraktare som inte var delaktig i det som försiggick omkring mig.

Closeau skrev:Som det är nu jobbar jag ensam och frilans, och mitt största hinder för att jobba med folk är denna fixering vid det sociala spelet och min egen roll i det hela. Det blir ju en funktionsnedsättning - man ägnar för mycket tid att tänka på annat än man borde. Finns det något man generellt skulle kunna säga vara det största problemet för folk med aspergers i arbetslivet?

Det finns några trådar på forumet angående aspergerproblem och arbetsliv om du söker. Skall jag försöka mig på en sammanfattning så dräneras många på energi av det sociala samspelet på arbetsplatsen och går in i väggen. En oregelbunden dygnsrytm som leder till sömnbrist kan också vara ett problem. Icke stimulerande arbetsuppgifter och problem med auktoriteter (läs chefer) är andra problem.

Spontant känns det som dina problem handlar om självförtroende och kan behandlas i psykodynamisk terapi, vilket generellt inte anses fungera för personer med A S.

Det där med att oroa sig för vad andra tycker och tänker är nog inte så ovanligt vid AS, misstänker jag, eftersom man ofta känner sig utanför och onormal. Har man sedan lite social fobi i mixen också, som somliga har, så blir det nog ännu värre.

Själv är jag uppväxt med en far som aldrig någonsin har ens funderat på vad andra människor tycker och tänker om honom, och en mor som är raka motsatsen. Jag undrar om inte det har varit förvirrande för mig under uppväxten, även om jag inte insåg det då. Som barn var jag nog som min far men när jag började närma mig vuxenåldern tenderade jag allt mer mot att bli som min mor. Det sitter nog till stor del i fortfarande, även om det har blivit bättre i takt med att jag blivit tryggare i mig själv som person.

Mystiqa skrev:Jo jag pratade vid tilltal....

Okej, då kanske man inte kallar det selektiv mutism men jag vet inte säkert.
Pratade du väldigt tyst och viskande när du talade? Tycker inte du att det är konstigt att lärarna inte uppmärksammar det mer när en elev är väldigt tyst.

Jag känner till en flicka som aldrig talade i skolan. Dvs hon talade nog med talpedagogen, kanske också ensam med läraren. Men inte med klasskamraterna.
Idag undrar jag om hon har aspergers. Men jag antar att selektiv mutism också drabbar andra?

Här är kriterierna:
A. Oförmåga att tala i vissa sociala situationer (där det förväntas att man skall tala, t ex i skolan) trots att barnet talar i andra situationer.

B. Störningen försämrar prestationsförmågan i studier eller arbete eller försvårar social kommunikation.

C. Störningen varar i minst en månad (dock inte enbart den första månaden i skolan).

D. Oförmågan att tala beror inte på någon brist på kunskap eller förtrogenhet med det talade språk som barnet förväntas använda i sammanhanget.

E. Störningen förklaras inte bättre med någon kommunikationsstörning (t ex stamning) och förekommer inte enbart vid någon genomgripande störning i utvecklingen, schizofreni eller andra psykotiska syndrom.
Autismforum

Är det någon som har haft selektiv mutism?

pointblank skrev:
1. Att en person med UPS ständigt söker bekräftelse från omgivningen. Alla männsikor har säkert ett visst behov av bekräftelse från andra, men för mig spelar det ingen roll vad grannen eller expediten i kassan kan antas tänka om mig, utan det är endast några få - för mig viktiga - personers eventuella omdömen jag bryr mig om.

2. En med UPS lider ofta av extrema skamkänslor, är i princip aldrig nöjd med sin egen instas i något sammanhang. Om han gjort något "bra" så kunde det ändå ha gjorts bättre, så det var ju dåligt att han inte klarade det för det borde han verkligen gjort... Tror att en med AS har lättare för att lita på sitt eget omdöme och se att det här gjorde jag bra, eller det här gjorde jag mindre bra men det innebär inte att hela jag är dålig.

3. En med UPS ältar alla de situationer där han upplevt sig som bortgjord i om och om igen. Jag tror att en med AS har lättare för att släppa passerade händelser och gå vidare, men där kan vi säkert fungera olika sinsemellan.

Låter intressant det där. Känner igen mig mycket i det.

Jag känner också igen mig, jag kanske är en undvikande personlighet?

Undvikande personligheter är rädda för att bli avvisade. Detta gör att de undviker varje relation i vilken de riskerar att bli avvisade. De tål inte människor som inte är genomgoda och som riskerar att förolämpa dem liksom alla sådana situationer i vilka de riskerar att känna sig illa till mods: nya bekantskaper, en viktig ställning, en intim relation.
De utgår från följande övertygelser:
”Jag är underlägsen andra människor.”
”Andra människor är i stånd att såra mig.”

http://socialpsykologi.twice.se/undvikande_personlighet.html

Fast jag skulle vilja göra en modifiering. Jag tycker inte (inte alltid iaf) att jag är underlägsen andra människor. Det är snarare "Jag vet att andra människor tycker jag är underlägsen, eftersom jag har AS" (tidigare "eftersom jag inte är som andra"). Fast resultatet blir samma. Sen är det inte bara att andra kan såra mig utan "Andra människor kan såra mig och jag kan inte försvara mig".

Just nu när jag skriver det här och inte tänker på nåt särskilt har jag rätt hyfsat självförtroende. Däremot om jag skulle börja tänka på sånt jag anser mig vara dålig på så skulle det störtdyka.

Fiskar upp en gammal tråd, kan man ha fobisk personlighetsstörning och AS samtidigt?
Jag har ju fått AS diagnos (o adhd) men jag stämmer in gräsligt väl på fobisk personlighetsstörning och bitvis på AS

Ja, de är väl inte ömsesidigt uteslutande. Skillnaden är att man är född med AS medan en fobisk personlighetsstörning är förvärvad. http://web4health.info/sv/answers/border-avoidant.htm

Kanske ens AS-relaterade svårigheter gör att fobisk PS utvecklas?

Livshistorierna på Avoidant Personality Disorder Home (AvPD) handlar om mig, upptäckte jag chockerat när jag försökte få kläm på den personlighetsstörningen också. Märkligast var en oväntad hemkomstens glädje, parat med sjukdomsinsiktens sorg som medlemmarna här ofta vittnar om från tiden när de hittade beskrivningar av Aspergers syndrom - något jag aldrig känt inför den diagnosen.

Om AvPD som differentialdiagnos till eller i samsjuklighet med AS skall jag inte säga något. I mitt fall tror jag på en koppling till ADHD. Russel Barkley säger att 80 % av ADHD-patienterna också lider av en ångestsjukdom - till exempel en kluster C-störning som AvPD, tolkar jag det som.

Jag har iaf både diagnoserna. Men jodå de kan likna varandra.. så har man det ena har man nog drag av det andra med.

Undra om en enda NT verkligen är frisk, med tanke på hur otroligt många syndrom som fins. Kan nog räkna ihop mist 7 syndrom jag själv kan räkna ihop tillräckligt många poäng för att passa in i diagnosen.

Av personlighetsstörningarna så är det SPD som ligger närmast autismspektrumstörningar i min mening.

Och värt att påpeka är att personlighetsstörningar är inget man föds med - till skillnad från autism. Personlighetsstörningar är något som utvecklas i ens ungdom eller tidiga vuxna år (enda undantaget är antisocial personlighetsstörning - som man kan se tecken av även hos barn. Men då kallas det för en sk "conduct disorder").

Alien skrev:Ja, de är väl inte ömsesidigt uteslutande. Skillnaden är att man är född med AS medan en fobisk personlighetsstörning är förvärvad. http://web4health.info/sv/answers/border-avoidant.htm

Kanske ens AS-relaterade svårigheter gör att fobisk PS utvecklas?

Ja så kan det nog vara, skammen över att inte funka som man (jag) önskat och att känna sig udda och hamna fel kanske har lett till det.
Kanske kanske.