Jag fick diagnoserna asperger och adhd för ca 2 år sen. Jag gjorde utredningen för adhd för att mina lärare ville det eftersom jag har hamnat i så mycket konflikter med både lärare och mina klasskompisar i högstadiet. Känns som att de flesta hamnar i väldigt mycket konflikter av olika anledningar, speciellt i högstadiet. Men mina lärare ansåg (och jag håller med dem) att jag ofta hade svårt att se det från de andras håll i konflikter med kompisar och lärare.

Idag, 2 år senare så skulle jag säga att jag inte alls har samma problem med det, det känns som att alla i mitt gäng i högstadiet var ganska "fjortis" aktiga och ville hetsa lärare och andra hela tiden. När jag var klar med utredningen fick jag aldrig någon förklaring av min utredare varför jag hade fått asperger diagnosen, han snackade bara om att det inte är något fel med att ha diagnoser osv. Har ända sen jag fick diagnosen inte kunnat känna mig igen i den. Har absolut inga som helst problem med att förstå ironi, ansiktsutryck, tolka saker bokstavligt, har verkligen inte något "specialintresse" eller tvångsmässigt rutiner. Känner mig inte igen alls i någon av sakerna som det står om på nätet om asperger.

Det har heller inte hjälpt något att jag har fått diagnosen, snarare tvärtom, känner mig konstig och undrar om jag är "en såndär" konstig fyrkantig person (ja okej kanske väldigt stereotypiskt att se folk med asperger så men det är iallafall den uppfattningen jag har fått av folk jag träffat med asperger) och blir väldigt osäker i mig själv. Vad tror ni, är det vanligt med feldiagnoticering vad det gäller asperger?

Moderator: Rättade särskrivning i rubriken.

Det här låter ju som problem med mentaliseringsförmågan (Theory of Mind):

jhh97 skrev:Men mina lärare ansåg (och jag håller med dem) att jag ofta hade svårt att se det från de andras håll i konflikter med kompisar och lärare.

Det är något som brukar vara utmärkande för oss med AS.

Andra trådar om misstänkt feldiagnosticering:

tvivlar-du-pa-din-aspergerdiagnos-omrostning-t7384.html
ar-jag-feldiagnosticerad-t5063.html
avdiagnostisering-avdiagnosticering-t4577.html

jhh97 skrev:Det har heller inte hjälpt något att jag har fått diagnosen, snarare tvärtom, känner mig konstig och undrar om jag är "en såndär" konstig fyrkantig person (ja okej kanske väldigt stereotypiskt att se folk med asperger så men det är iallafall den uppfattningen jag har fått av folk jag träffat med asperger) och blir väldigt osäker i mig själv. Vad tror ni, är det vanligt med feldiagnoticering vad det gäller asperger?

"i'm not crazy, my mom had me tested"- Sheldon Cooper. Det finns så många olika tillstånd som påminner om samma sak, man kan uppleva det som att ngt blev galet ibland, för att sedan tycka det nog stämmer och i tonåren växlar sinnesstämningen ofta så man blir lite osäker...

jhh97 skrev: Har absolut inga som helst problem med att förstå ironi, ansiktsutryck, tolka saker bokstavligt, har verkligen inte något "specialintresse" eller tvångsmässigt rutiner. Känner mig inte igen alls i någon av sakerna som det står om på nätet om asperger.

Stämmer på mig också,men jag är låååååååååångt ifrån problemfri och jag har asperger och ADHd utan tvekan.

jhh97 skrev:Har ända sen jag fick diagnosen inte kunnat känna mig igen i den. Har absolut inga som helst problem med att förstå ironi, ansiktsutryck, tolka saker bokstavligt, har verkligen inte något "specialintresse" eller tvångsmässigt rutiner. Känner mig inte igen alls i någon av sakerna som det står om på nätet om asperger.

Vad står det i dina diagnospapper att du har problem med?

Jag vet själv att jag ibland kan tro att jag kan uttrycka mig utan problem och att folk förstår mig(och att jag förstår dom), men när det väl gäller så har det visat sig att så inte är fallet alla gånger.

Vidare så var det liknande för mig, när jag fick mina diagnoser fick jag så pass bra hjälp från skola och hemifrån att det kändes som att jag inte hade några problem och därför t.ex tvekade jag på min asperger och tänkte att det nog är irrelevant. Men när den hjälpen upphörde så visade det sig mer och mer att jag nog ändå hade dom problem jag trodde att jag inte hade.

Men - om det är så att du inte håller med om din diagnos så har du ju rätt att bestrida den och be om att få en ny utredning.

jhh97 skrev:Det har heller inte hjälpt något att jag har fått diagnosen, snarare tvärtom, känner mig konstig och undrar om jag är "en såndär" konstig fyrkantig person (ja okej kanske väldigt stereotypiskt att se folk med asperger så men det är iallafall den uppfattningen jag har fått av folk jag träffat med asperger) och blir väldigt osäker i mig själv.

Jag skulle föreslå att träffa andra Aspergare. Jag skulle inte veta det jag vet nu om jag inte träffat andra Aspergare. Aspergare i bok är annorlunda än Aspergare i person. En bok kan man inte ställa frågor till

Då får du chansen att dra dina egna slutsatser. Är du så lyckligt lottad som jag var kanske du till och med träffar Aspergare som är lik din egen personlighet(beror också på hur analytisk man är som person om man kommer att upptäcka det)

onionhttps skrev:

jhh97 skrev:Det har heller inte hjälpt något att jag har fått diagnosen, snarare tvärtom, känner mig konstig och undrar om jag är "en såndär" konstig fyrkantig person (ja okej kanske väldigt stereotypiskt att se folk med asperger så men det är iallafall den uppfattningen jag har fått av folk jag träffat med asperger) och blir väldigt osäker i mig själv.

Jag skulle föreslå att träffa andra Aspergare. Jag skulle inte veta det jag vet nu om jag inte träffat andra Aspergare. Aspergare i bok är annorlunda än Aspergare i person. En bok kan man inte ställa frågor till

Då får du chansen att dra dina egna slutsatser. Är du så lyckligt lottad som jag var kanske du till och med träffar Aspergare som är lik din egen personlighet(beror också på hur analytisk man är som person om man kommer att upptäcka det)

Det har gått en tjej med Asperger i min klass i gymnasiet, och jag skulle verkligen inte säga att jag kände igen mig i henne eller var lik henne på något sätt, det märktes väldigt tydligt att hon hade det då hon ljög mycket för alla i klassen om ganska sjuka saker och hon var väldigt barnslig osv. Men jag känner mig bara så ledsen/osäker över min diagnos och tänker mkt på vad jag säger o om andra ser mig som en konstig och fyrkantig person. Jag har berättat för mina kompisar om min diagnos och dem tyckte det var konstigt att jag hade fått den diagnosen (fast dem vet väl iofs inte vad Asperger innebär kanske utan dem kanske har dendär vanliga stereotypa bilden) och min utredare sa att han var osäker på om jag hade det först men ja sen så fick jag ju diagnosen ändå, har dock aldrig sett några papper eller vad det var någon pratade om. Känner mig bara så osäker i mig själv nu, men ja finns väl inget att göra åt saken.

Alien skrev:Det här låter ju som problem med mentaliseringsförmågan (Theory of Mind):

jhh97 skrev:Men mina lärare ansåg (och jag håller med dem) att jag ofta hade svårt att se det från de andras håll i konflikter med kompisar och lärare.

Det är något som brukar vara utmärkande för oss med AS.

Andra trådar om misstänkt feldiagnosticering:

tvivlar-du-pa-din-aspergerdiagnos-omrostning-t7384.html
ar-jag-feldiagnosticerad-t5063.html
avdiagnostisering-avdiagnosticering-t4577.html

Ja asså anledningen till att jag gjorde utredningen var för att det var så många tjafs och bråk i min klass i högstadiet. Det är inte direkt som att jag har grova mentaliseringproblem men jag kan ibland vara väldigt envis med min åsikt eller vad det nu kan vara. Men jag hade det jättejobbigt under högstadiet då en i min närhet dog. Läste lite i dendär tråden och det verkar som att många inte tkr sig ha diagnosen, så det kanske hör till haha.. men vill bara inte ha denhär diagnosen och det jobbigaste är när t ex lärare får reda på diagnosen och börjar bete sig annorlunda o ansträngt för att dem tror att man inte förstår ironi och allt dedär, det känns så nedvärderande.

Ja, jag förstår att det känns jobbigt att bli behandlad som "mindre vetande" av lärarna. De har väl också en stereotyp bild av aspergare. Vi är väldigt olika, en del av oss kan visst förstå ironi (iaf ibland).

Går du i gymnasiet nu? Tänk på att du inte behöver berätta om din diagnos vare sig du studerar vid högskolan el börjar jobba. Då slipper du bli särbehandlad.

Sedan kan du ju vara ett gränsfall. Du har adhd och kanske vissa aspiga drag, men du hade det jobbigt en viss period och betedde dig extra aspigt. Nu mår du bättre och tror inte på din AS-diagnos. Men du behöver egentligen inte göra någonting, lev som om du inte hade någon AS-diagnos och berätta inte om den. En diagnos ska ju vara till hjälp.

Du kan förstås begära en ny utredning för att bli av med din diagnos. Men det kan ju ta tid, det är många som står i kö för utredning.

PS: Titta gärna i denna tråd för att se om du känner igen dig: du-vet-att-du-ar-en-aspie-nar-t4401.html (Med "aspie" menar jag själv både NT med aspiga drag och diagnosticerade aspergare.)

jhh97 skrev:Det har gått en tjej med Asperger i min klass i gymnasiet

Att känna till en person som har Asperger det är väl en början antar jag, men inget som jag tror skulle hjälpa mig. Jag har nog träffat runt 50-60 Aspergare och tror att det inte är fel att träffa fler(nja, kanske mer mot 90-100) men de jag interagerat med(typ ställt frågor, träffat och samtalat med lite mer) de är nog färre än 90-100.

Skulle vara tråkigt om din bild av Asperger baseras på enbart 1 Aspergare. Finns så många personligheter inom Asperger...

Min första inblick i hur många olika personligheter det finns inom Asperger var när jag gick med i min första Aspergerchatt. Det var en internationell Aspergerchatt på #wrongplanet på IRC. Jag fick samtala med många Aspergare genom nätet. Jag fick chatta med Aspergare jag kände igen mig i samt Aspergare jag inte kände igen mig i. De som man blev vänner med och de man blev osams med

Fick även lära mig lite "aspie etikett", som att man t.ex inte "avdiagnosticerar"(t.ex om jag fick för mig att uttala mig att en viss Aspergare tyckte inte jag var en Aspergare) andra Aspergare, det var en grundregel. Lite del av allmän respekt också...

Chatten var också ett verktyg för att träffa en av de jag chattade med, vilket var väldigt lyckat. Vi hade så mycket gemensamt, typ han hade mycket liknande specialintressen som mina...