Dags för mitt andra inlägg här. Jag har som jag skrev i en annan tråd börjat inse att det faktiskt är ganska troligt att jag kan ha AS. Har funderat på det en tid, men nu känns det som att bilden har klarnat.

Det jag funderar på, kan en del AS-drag förväxlas med Social Fobi och vice versa? Kan det vara så att ursprungliga AS-drag, gjort att man även utvecklat social fobi?

Jag har nämligen länge trott att jag haft social fobi, men börjar inse nu att det kanske är AS, eller en kombination.

Som du kan se i den här omröstningen så verkar det vanligt att dessa diagnoser sammanfaller (gissningsvis genom den gemensamma faktorn förhöjd sensorisk och/eller emotionell sensibilitet):

social-fobi-t13465.html

Är man född känsligare nervsystem än andra - vilket c:a en femtedel av befolkningen lär vara, inkl många med AS eller ADHD - så är det ganska naturligt att man också lättare drabbas av fobier, ångest, depression mm, och lättare blir stressad eller sensoriskt/emotionellt/mentalt överbelastad av saker som vanliga människor knappt ens märker.

Alt att man blivit mobbad, missförstådd, utstött etc, vilket också är vanligt om man är lite udda. Då är det förstås också lätt att utveckla social fobi.

Jag har social fobi och AS.

Social fobi, i mer eller mindre grad, är nog vanligt som följd av AS. Osäkerheten över hur man beter sig i sociala situationer och i kontakten med andra människor kan lätt leda till att man undviker människor och t.o.m. blir rädd för sociala situationer.

På den tiden när min sociala fobi överskuggad det mesta i min tilvaro, fans inte så mycket energi att fundera på om jag förstod eller inte förstod min omgivning.
Nuförtiden skiter jag nog mer i hur folk uppfatter mig. Nu har jag uptäckt hur mycket jag missförstår min omgivning, och likaså att omgivningen missuppfasttar mig. Alltså har AS blivit ett problem för mig nu.

Jag misstänker att social fobi ibland kan uppstå som en följd av AS. Ungefär såhär går min tankebana:

Medfödd AS => från början svårt att tolka sociala situationer alt. blir uttröttad av sociala situationer => undviker sociala situationer => lär sej inte mekaniskt hur sociala situationer fungerar => utvecklar social fobi.

Jag misstänker också att en del antagligen blandar samman social fobi (då man ju faktiskt är RÄDD för andra personer) med social utmattning (då man istället blir mentalt uttröttad av att umgås med andra personer).

Ungefär så går min tankebana med. I många fall säkert med varianten att man får så mycket skit från andra (och kanske uteblivet stöd från dem som borde stödja ett barn) att det skapar, underhåller och befäster en rädsla.

Även osäkerheten över hur man beter sig och uppfattas av andra kan skapa en rädsla. Ibland är den befogad av reaktioner man har fått, och ibland beror den bara på vad man själv tror.

Kvasir skrev:Även osäkerheten över hur man beter sig och uppfattas av andra kan skapa en rädsla. Ibland är den befogad av reaktioner man har fått, och ibland beror den bara på vad man själv tror.

Det här är ju ett problem jag ofta brottas med. Egentligen tycker jag det är roligt att umgås med folk, men i de allra allra flesta sällskap blir jag så medveten om att jag inte vet riktigt vad jag får säga eller göra, att det blir hämmande.

Vid min första psykiatrikontakt så fick jag diagnosen social fobi. Det var först flera år senare vid en helt annan mottagning som man satte "rätt" diagnos (AS) och ansåg att de socialfobiska dragen var en följd av som många andra säger osäkerhet i sociala situationer.

Jag är lite kluven kring vad som är vad.

Har alltid sett mig som en blyg person, som inte gärna öppnar munnen i sociala sammanhang och helst sitter tyst. Som undviker jobbiga föredrag, tillställningar där man kan behöva göra pinsamheter, osv. Eller för den delen kan tycka att det är jobbigt att gå och handla, eller gå till frisören.
Därav tankar åt social fobi.

Men, samtidigt så får jag inte många av de symptom som beskrivs, andnöd, huvudvärk, yrsel, tryck över bröstet, svettningar, skakningar/darrningar. Det är mest bara obehagligt, och jag blir trött, väldigt trött.

Är jag i sociala sammanhang som jag valt själv och som jag vet att det är okej att bara vara tyst en stund, eller veta att man kan gå undan när det blir för mycket, verkar det fungera mycket bättre, även om jag kan bli väldigt trött då med.

Jag är faktiskt väldigt trött just nu, så det här inlägget kanske blev lite rörigt.

Eter skrev:Är jag i sociala sammanhang som jag valt själv och som jag vet att det är okej att bara vara tyst en stund, eller veta att man kan gå undan när det blir för mycket, verkar det fungera mycket bättre, även om jag kan bli väldigt trött då med.

Det här låter PRECIS som våra forumträffar!

Eter skrev:Jag är lite kluven kring vad som är vad.

Har alltid sett mig som en blyg person, som inte gärna öppnar munnen i sociala sammanhang och helst sitter tyst. Som undviker jobbiga föredrag, tillställningar där man kan behöva göra pinsamheter, osv. Eller för den delen kan tycka att det är jobbigt att gå och handla, eller gå till frisören.
Därav tankar åt social fobi.

Men, samtidigt så får jag inte många av de symptom som beskrivs, andnöd, huvudvärk, yrsel, tryck över bröstet, svettningar, skakningar/darrningar. Det är mest bara obehagligt, och jag blir trött, väldigt trött.

Man kan nog ha social fobi utan att det måste ge fysiska symtom.

Här är ett självskattningstest där man ska svara dels på hur mycket ångest man får av dessa situationer, dels hur ofta man undviker dem.

http://sokrates.webblogg.se/2009/februa ... al-fo.html

Sen är det inte heller otänkbart att man både tycker det blir obehagligt och att man blir trött av umgänge och därför gärna undviker sociala saker av båda anledningarna.

Jag tror jag har en lindrig variant som bara kommer fram i särskilda situationer. Mest avslappnad är jag med släktingar, vänner och andra aspergare. Har inte heller några problem med tillfälliga kontakter. Har t ex lätt att kallprata med och vara trevlig mot hantverkare, grannar och folk jag ringer upp för att skaffa information och aldrig behöver ha kontakt med igen.

Det som gör mig nervös är när kontakten är viktig och det gäller att inte göra bort sig (kan gälla söka jobb eller ha kontakt med klienter när man jobbade, göra gott intryck pojkväns familj, bli intervjuad, eller försöka åstadkomma något politiskt).

Sådana situationer kan kännas väldigt pressande men yttrar sig bara i undantagsfall i panikångest med fysiska symtom. I många fall blir jag lugnare än jag borde vara och pratar för mycket. I andra fall kan jag ö h t inte kan förmå mig till att alls ta de nödvändiga kontakterna, eller ens förmå hjärnan att tänka på det; den har liksom ett filter mot allt som är obehagligt. Jag kan skjuta upp viktiga kontakter i månader och år på det viset, medan jag väntar på att en morgon vakna och känna att "idag är en bra dag att ta kontakt." Om och när detta så småningom händer (ev efter peppning från andra) så visar det sig oftast lättare än jag trodde att göra det.

Men sen kommer problem #2. Bara för att jag lyckades ta mig över den första tröskeln så betyder det inte att det sen är nedförsbacke att ta kontakt en gång till. Tvärtom brukar jag snabbt försvinna in i skalet igen när jag stuckit ut nacken för långt, och brukar behöva ännu längre innan jag vill utsätta mig för samma sak igen. Har blivit allergisk mot minsta form av stress och krav och tål inte en hundradel av vad jag klarade att tvinga mig till som yngre.

weasley skrev:

Eter skrev:Är jag i sociala sammanhang som jag valt själv och som jag vet att det är okej att bara vara tyst en stund, eller veta att man kan gå undan när det blir för mycket, verkar det fungera mycket bättre, även om jag kan bli väldigt trött då med.

Det här låter PRECIS som våra forumträffar!

Ja, faktiskt. Det är nog den mest kravlösa, accepterande och avslappnade umgängesform jag stött på hittills i mitt liv.

weasley skrev:

Kvasir skrev:Även osäkerheten över hur man beter sig och uppfattas av andra kan skapa en rädsla. Ibland är den befogad av reaktioner man har fått, och ibland beror den bara på vad man själv tror.

Det här är ju ett problem jag ofta brottas med. Egentligen tycker jag det är roligt att umgås med folk, men i de allra allra flesta sällskap blir jag så medveten om att jag inte vet riktigt vad jag får säga eller göra, att det blir hämmande.

Jag tycker också om att umgås med/ vara bland människor, men det är sällan det känns bra.
Om det är få människor och om jag känner mig accepterad går det lättare. Men det är inte alltid det funkar ens då.

Min längtan har först kommit, eller kommit tillbaka kanske det är först när jag stötte på andra aspergare. Här och på you tube.

Jag kan inte komma ihåg en enda gång då jag kännt ett flyt med en människa, förrutom i mina drömmar..

Jag diagnosen social fobi. liksom dig har jag samma funderingar om det mer är ett drag av många , alltså en koppling till Asperger.

weasley skrev:

Kvasir skrev:Även osäkerheten över hur man beter sig och uppfattas av andra kan skapa en rädsla. Ibland är den befogad av reaktioner man har fått, och ibland beror den bara på vad man själv tror.

Det här är ju ett problem jag ofta brottas med. Egentligen tycker jag det är roligt att umgås med folk, men i de allra allra flesta sällskap blir jag så medveten om att jag inte vet riktigt vad jag får säga eller göra, att det blir hämmande.

Jag har ingen diagnos men har funderat i ca 1,5 år sedan min son fick diagnos AS om jag också har det. Jag damsuger internet efter bekräftelse eller motsatsen och jag känner väldigt väl igen mig när du skriver att du blir hämmad i de flesta sällskap. Jag funderar alldeles för mycket på vad jag skall säga, hur jag skall säga det, bör jag säga det, kommer någon vara intresserad, är det korrekt att säga det, är det normalt, etc vilket gör att jag för det mesta är tyst. Jag har tidigare förklarat mitt beteende genom jobbigt uppväxt och dåligt självförtroende men börjar mer och mer tro att det är en kombination av båda.

I Inger's inlägg känner jag igen mig ganska mycket, bl.a detta att funka jättebra ena gången, och helt låst i samma situation en annan gång.

När något engagerar mig brukar jag glömma bort den sociala fobin. Har haft panikångest, men den var nog inte så kopplad till sociala situationer.

Inger skrev: Har blivit allergisk mot minsta form av stress och krav och tål inte en hundradel av vad jag klarade att tvinga mig till som yngre.

Min uppfattning är att man, eller jag ska jag säga, har eller har haft, ett visst stipulerat mått av mental energi över för att på något sätt gå mot sin egen natur i anpassningssyfte. Erfarenhetsmässigt underlättas det kanhända ju äldre man blir. Men den energimängden minskar obevekligt efter hand den används och är inte bara att fylla på som bensin i en tank. Är det nog så är det nog, även om man med tiden mer "vet hur man gör" än tidigare.

Då blir det som att man inte tål det man orkade tåla om än med ansträngning när man var lite yngre, eller kanske att man inte kan uppbåda samma motivation?
Det gäller för min del, behöver naturligtvis inte gälla för någon annan.

Inger skrev:Här är ett självskattningstest där man ska svara dels på hur mycket ångest man får av dessa situationer, dels hur ofta man undviker dem.

http://sokrates.webblogg.se/2009/februa ... al-fo.html

Ja, enligt det där testet har jag inga tendenser på social fobi... Hmm. *funderar*