Hej! Jag är ny på forumet, och ny överhuvudtaget när det gäller Asperger.
Jag levde tidigare i ett förhållande med en man som var diagnosticerad med as, något han berättsde för mig under ett utbrott jag hade. Anledningen till att han ens berättade var för att han trodde jag var as också. Jag slog det ifrån mig...
Ett halvår senare fick jag akuttid till psykolog på min vårdcentral, med vad dom trodde var depression med kraftig ångest. Efter samtal med psykolog kom han fram till att jag troligen är bipolär och jag la även fram vad mitt ex trodde.

Jag fick träffa psykologen en vecka senare igen, den här gången med skattningstester för att kunna remittera mig vidare till psykiatrin. På bipolär fick jag 15 poäng där man bör ha minst 7 för att vara aktuell och Asperger var "solklart".

Nu sitter jag här, ensam, och brottas med alla tankar, rädslor och även sorg, och väntar på att få komma till psykiatrin. Tilläggas är att jag är runt 25 år, har ett till det yttre sett ett fungerande liv med jobb, plugg, djur, äger mitt egna boende och en väldigt aktiv fritid med ett fåtal, men nära vänner. Min mamma slår det här ifrån sig och förnekar allt, och mina vänner försöker finnas där men klarar inte av att förstå varför jag inte orkar komma upp längre på morgonen eller varför jag allmänt drar mig undan alla sociala aktiviteter.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med inlägget, troligen mest få känna att jag är inte ensam. Jag har försökt googla mig till vad det innebär att både vara as och bipolär, men hittar inte så mycket om det. Är det någon som har erfarenhet av det får väldigt gärna dela med sig!

Jag vet att jag ännu inte har några diagnoser fastställda, men det är tydligen allra troligast att jag har båda. Vilken typ av bipolär vet jag inte, först pratade psykologen om typ 2 men efter skattningstesterna blev han väldigt tyst. Förövrigt är min lillebror diagnostiserad med bipolär typ 1, och min mamma har allra troligast någon form av bipolär också.

Hm, jag kommer inte på vad mer jag vill få ut eller hur jag ska formulera frågor men det lär väl komma..

Jag har inge bipolär men jag har symtom som jag upplever som bipolära. Seroquel äter jag och det fungerar. Tar 100 mg på kvällen.

Eftersom jag ännu inte är diagnosticerad så har jag ännu inte fått några mediciner, eller någon direkt hjälp. Så jag får försöka hantera allt så gott det går och hoppas jag orkar hålla ihop allting tills jag får nån form av hjälp nu när dom börjat sträcka ut en hand till mig...

Hej och välkommen hit!

Jag har själv ingen erfarenhet av bipolaritet, men här skriver andra om det:

bipolar-sjukdom-typ-ii-och-as-t4471.html

kan-man-ha-aspergers-adhd-eller-add-och-bipolar-samtidigt-t29793.html

ar-du-bipolar-eller-borderline-t18443.html

adhd-add-alt-uni-bipolar-eller-vad-t16045.html

Det är sak samma vilka diagnoser du har eller inte har, du är du, dvs samma person som innan alla diagnoser kom på tal. Men jag förstår att det troligtvis känns som någon slags "identitetskris" och det gör det för dom flesta tror jag.

Man har ju ofta lite förutfattade meningar om "alla dom där andra" som har diagnoser och har ju inte satt sig in i vad det innebär för det berör ju inte mig. Så det slår ner som en bomb när man väl blir ställd inför det faktum att man är en av "alla dom där andra".

Lev i nuet så mycket du kan och njut av det du kan.

Jag hade AS, ADHD och bipolär 2. Nu är dock det bipolära bytt till schizoaffektivt syndrom.

Tiblan skrev:Det är sak samma vilka diagnoser du har eller inte har, du är du, dvs samma person som innan alla diagnoser kom på tal. Men jag förstår att det troligtvis känns som någon slags "identitetskris" och det gör det för dom flesta tror jag.

Man har ju ofta lite förutfattade meningar om "alla dom där andra" som har diagnoser och har ju inte satt sig in i vad det innebär för det berör ju inte mig. Så det slår ner som en bomb när man väl blir ställd inför det faktum att man är en av "alla dom där andra".

Lev i nuet så mycket du kan och njut av det du kan.

Jag har inga fördomar "alla dom andra", däremot har jag fördomat hur folk i min omgivning och eventuella framtida partners reagerar på mina diagnoser. Jag vet ju själv att jag är inte en sämre människa för det här, men det är omvärldens reaktioner och fördömanden jag är livrädd för.
Jag har ju börjat acceptera att det är såhär, för min egna del har jag alltid trott att jag varit normal. Även om jag ibland märkt att jag är avvikande, men lyckats skylla det på allt annat istället.

Men jättetack för ditt inlägg! Det tröstar en hel del i den förvirring som råder för min del just nu.


MsTibbs; hur fungerade det för dig innan du gick över till schizoaffektivt syndrom? Eller var det bipolära en feldiagnos och man korrigerat det till schizoaffektivt syndrom?

Jag känner att jag har så många frågor och funderingar kring hur allt egentligen fungerar och ska fungera. Jag har aldrig haft ett riktigt fungerande liv, utom i mina maniska perioder som jag trott varit mitt normaltillstånd, att det är där jag är frisk från att "bara" vara deprimerad då och då. Sett med facit i hand och när jag pratat med vänner som också varit deprimerade så har mina depressioner inte varit det där vanliga bli lite deprimerad på hösten... Samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska formulera frågorna och funderingarna så ja, det lär väl trilla på frågor lite allteftersom...

Neonland skrev:MsTibbs; hur fungerade det för dig innan du gick över till schizoaffektivt syndrom? Eller var det bipolära en feldiagnos och man korrigerat det till schizoaffektivt syndrom?

Jag känner att jag har så många frågor och funderingar kring hur allt egentligen fungerar och ska fungera. Jag har aldrig haft ett riktigt fungerande liv, utom i mina maniska perioder som jag trott varit mitt normaltillstånd, att det är där jag är frisk från att "bara" vara deprimerad då och då. Sett med facit i hand och när jag pratat med vänner som också varit deprimerade så har mina depressioner inte varit det där vanliga bli lite deprimerad på hösten... Samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska formulera frågorna och funderingarna så ja, det lär väl trilla på frågor lite allteftersom...

Tror det växte fram att jag fick tydliga psykotiska symtom som inte psykiatrin sett förut. Till exempel att jag inte fick behålla vapnet i Hemvärnet och berättade om reaktiv psykos i lumpen. Tomt i huvudet nu...

MsTibbs skrev:

Neonland skrev:MsTibbs; hur fungerade det för dig innan du gick över till schizoaffektivt syndrom? Eller var det bipolära en feldiagnos och man korrigerat det till schizoaffektivt syndrom?

Jag känner att jag har så många frågor och funderingar kring hur allt egentligen fungerar och ska fungera. Jag har aldrig haft ett riktigt fungerande liv, utom i mina maniska perioder som jag trott varit mitt normaltillstånd, att det är där jag är frisk från att "bara" vara deprimerad då och då. Sett med facit i hand och när jag pratat med vänner som också varit deprimerade så har mina depressioner inte varit det där vanliga bli lite deprimerad på hösten... Samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska formulera frågorna och funderingarna så ja, det lär väl trilla på frågor lite allteftersom...

Tror det växte fram att jag fick tydliga psykotiska symtom som inte psykiatrin sett förut. Till exempel att jag inte fick behålla vapnet i Hemvärnet och berättade om reaktiv psykos i lumpen. Tomt i huvudet nu...

Är det något du vill berätta om hur det gick till och vad som hände? Jag är som sagt var ny när det gäller allt sånt här för egen del, jag har som sagt var alltid uppfattat mig som någorlunda normal om än något avvikande. Eftersom det är sån här jag är så är det ju det som är naturligt och jag är uppvuxen i en familj där sånt här lite varit standard.

Hur visade sig din reaktiva psykos i lumpen?

Jag fick min aspergerdiagnos när jag var nyss fyllda 15 och sedan blev jag bipolär "på pappret" 4 år senare, men då hade jag ätit lamitrogin mor bipolära symptom i 4 år.

colaflaska skrev:Jag fick min aspergerdiagnos när jag var nyss fyllda 15 och sedan blev jag bipolär "på pappret" 4 år senare, men då hade jag ätit lamitrogin mor bipolära symptom i 4 år.

Hur fungerar det för dig i dagsläget? Hur ser det ut med relationer i din omgivning?

Neonland skrev:Är det något du vill berätta om hur det gick till och vad som hände? Jag är som sagt var ny när det gäller allt sånt här för egen del, jag har som sagt var alltid uppfattat mig som någorlunda normal om än något avvikande. Eftersom det är sån här jag är så är det ju det som är naturligt och jag är uppvuxen i en familj där sånt här lite varit standard.
Hur visade sig din reaktiva psykos i lumpen?

Jag fick lämna från mig vapnet efter självmordsförsök med påföljande psykinläggning. Senare när jag talade med en psykiater om mer helhet, skjuta folk-tankar osv så skickade han in brev till Försvarsmakten och Polisen och jag fick lämna in mina saker med omedelbar verkan.

På vår slutövning i lumpen så fick jag kort sagt psykos, total psykos i typ tre dagar. Jag var fullkomligt övertygad om att jag var i "Arabien" och att vårt kompani var infiltrerat, jag såg kameler, vattenpipor, kvinnor i slöjor med vattenkannor på huvudet, sant överallt osv... De befälen ville ha mig "till läkare" men eftersom jag inte "var skjuten" tyckte jag inte det var nödvändigt. Till slut blev det så att jag fick sitta i tältet "till du blir normal igen"...

*önskar jag inte skrämt nån?*

MsTibbs skrev:*önskar jag inte skrämt nån?*

Mig har du inte skrämt iaf

Då förstår jag lite bättre. Det är just en farhåga jag har, att jag kommer bli fråntagen vapen och utfryst. Jag är i dagsläget aktiv inom Försvaret på ett visst sätt, och jag är stabil i grönkläder. Rutinerna gör mig gott. Jag hyser inget agg mot någon annan, och även om jag i perioder kan vara självmordsbenägen så är det så att jag tänker avsluta det så kommer jag inte ta med mig eller skada någon annan. Det är en viktig ståndpunkt jag har.

Neonland skrev:

MsTibbs skrev:*önskar jag inte skrämt nån?*

Mig har du inte skrämt iaf

Då förstår jag lite bättre. Det är just en farhåga jag har, att jag kommer bli fråntagen vapen och utfryst. Jag är i dagsläget aktiv inom Försvaret på ett visst sätt, och jag är stabil i grönkläder. Rutinerna gör mig gott. Jag hyser inget agg mot någon annan, och även om jag i perioder kan vara självmordsbenägen så är det så att jag tänker avsluta det så kommer jag inte ta med mig eller skada någon annan. Det är en viktig ståndpunkt jag har.

Neonland skrev:

MsTibbs skrev:*önskar jag inte skrämt nån?*

Du vet vart du har dig själv. Berätta då inget för läkare som tvingar dem att agera. Om du inte känner att det behövs.

MsTibbs skrev:

Neonland skrev:

MsTibbs skrev:*önskar jag inte skrämt nån?*

Mig har du inte skrämt iaf

Då förstår jag lite bättre. Det är just en farhåga jag har, att jag kommer bli fråntagen vapen och utfryst. Jag är i dagsläget aktiv inom Försvaret på ett visst sätt, och jag är stabil i grönkläder. Rutinerna gör mig gott. Jag hyser inget agg mot någon annan, och även om jag i perioder kan vara självmordsbenägen så är det så att jag tänker avsluta det så kommer jag inte ta med mig eller skada någon annan. Det är en viktig ståndpunkt jag har.

Neonland skrev:

MsTibbs skrev:*önskar jag inte skrämt nån?*

Du vet vart du har dig själv. Berätta då inget för läkare som tvingar dem att agera. Om du inte känner att det behövs.

Då är ju frågan vad som får en läkare att agera? Jag har berättat att jag har en färdig plan jag med lätthet kan sätta i verket och att jag inte kommer berätta om jag bestämt mig. Jag gjorde ändå klart för honom att jag inte tänker skada någon annan med det.

Nu går jag över till lite andra frågor. Hur har det fungerat med studier och relationer genom livet? Och relationer menar jag inte bara kärleksrelationer utan alla relationer man har.

Neonland skrev:

colaflaska skrev:Jag fick min aspergerdiagnos när jag var nyss fyllda 15 och sedan blev jag bipolär "på pappret" 4 år senare, men då hade jag ätit lamitrogin mor bipolära symptom i 4 år.

Hur fungerar det för dig i dagsläget? Hur ser det ut med relationer i din omgivning?

I dagsläget (dvs idag) är jag inne i en hypomanisk period så jag mår sjukt bra. Har en stabil relation med min sambo, nära relation med båda mina föräldrar, min bror och större delen av övriga släkten. De få vänner jag har är toppen.

Är för tillfället mellan två olika läkare, fick en remiss till psyket i stan jag är nyinflyttad i, så ska på möte på måndag vilket är lite nervöst.

Hej!
Helt pinfärsk på forumet, registrerade mig idag.
Är inte själv AS men min son är det. Han är dessutom bipolär vilket jag också är.
Trots att vi båda är Bipo och så lika så är vi så olika..
Vill så gärna lyssna lära ställa lite frågor och försöka förstå skillnaderna.
Därför jag är här.
Tänkte bara jag skulle presentera mig och detta kändes som en bra tråd..

-Välkommen och var inte rädd för att ställa frågor!

Jag är bipolär typ 2 och har just fått diagnosen asperger också. Har varit sjuk med ångest sen lågstadiet och hade första riktiga depressionen som jag kan minnas när jag var 11 men kan ha haft det tidigare också och mina hypomana skov började när jag var i tidiga tonåren. Har också haft ätstörningar i 10 år varav 7,5 år med anorexi. Anorexin tog lång tid att acceptera, ingen fick använda det ordet om mig, då blev jag arg eller sa emot, jag ville inte och kunde inte se att jag stämde in på diagnosen fast jag var svårt sjuk. Det bipolära visste jag om långt innan jag blev diagnosticerad, hade läst om det och jag stämmer in på ALLA punkter på bipolär typ 2.

Nu i november fick jag asperger diagnosen, min förra terapeut antydde ett flertal gånger under de 1, 5 år jag gick hos henne att jag hade de dragen men eftersom hon inte var psykolog kunde hon inte göra en utredning. Men nu fick jag alltså chansen att utredas. Direkt när jag fått diagnosen började jag läsa allt jag hittade om asperger och jag analyserar allt och letar efter tecken på att diagnosen stämmer eller att den inte stämmer. Jag har i princip varit manisk på att läsa allt om asperger och jag vill och kan inte ta till mig den här diagnosen.

Jag har jätte svårt att ta till mig det här. Det känns som en så stor grej när det kallas funktionsnedsättning, att det är som ett handikapp. Känner att jag håller på att flippa ur av allt mitt sökande efter tecken och svar, jag har en bok kvar hemma om asperger som jag lånat från biblioteket och jag funderar på att sluta läsa så här mycket när jag läst ut den och acceptera att psykologerna, teamet och läkaren vet vad de gör trots att jag har super svårt för det.


Jag är ju samma person nu som jag var innan de satte diagnosen på pappret men de i vården behandlar mig redan annorlunda, känns lite konstigt för från att inte ha haft någon hjälp alls kring det här med aspergern till att bara prata om de problemen så känns det som ett stort steg. Vill inte att det ska vara det enda de fokuserar på men så har det blivit.

Jag hade väl själv lite fördomar kring asperger (inte elakt eller så men man hade vissa tankar om hur de personerna fungerar) innan jag började läsa och prata med de inom vården och jag är rädd att andra ska se på mig annorlunda. Jag är rädd att andra inte ska förstå att alla med samma diagnos inte är likadana, att vi alla är olika.

Har du några frågor svarar jag gärna på dom.

Teagirl skrev:Jag är bipolär typ 2 och har just fått diagnosen asperger också. Har varit sjuk med ångest sen lågstadiet och hade första riktiga depressionen när jag var 11 och mina hypomana skov började när jag var i tidiga tonåren. Har också haft ätstörningar i 10 år varav 7,5 år med anorexi. Anorexin tog lång tid att acceptera, ingen fick använda det ordet om mig, då blev jag arg eller sa emot, jag ville inte och kunde inte se att jag stämde in på diagnosen fast jag var svårt sjuk. Det bipolära visste jag om långt innan jag blev diagnosticerad, hade läst om det och jag stämmer in på ALLA punkter på bipolär typ 2.

Nu i november fick jag asperger diagnosen, min förra terapeut antydde ett flertal gånger under de 1, 5 år jag gick hos henne att jag hade de dragen men eftersom hon inte var psykolog kunde hon inte göra en utredning. Men nu fick jag alltså chansen att utredas. Direkt när jag fått diagnosen började jag läsa allt jag hittade om asperger och jag analyserar allt och letar efter tecken på att diagnosen stämmer eller att den inte stämmer. Jag har i princip varit manisk på att läsa allt om asperger och jag vill och kan inte ta till mig den här diagnosen.

Jag har jätte svårt att ta till mig det här. Det känns som en så stor grej när det kallas funktionsnedsättning, att det är som ett handikapp. Känner att jag håller på att flippa ur av allt mitt sökande efter tecken och svar, jag har en bok kvar hemma om asperger som jag lånat och jag funderar på att sluta läsa så här mycket när jag läst ut den och acceptera att psykologerna, teamet och läkaren vet vad de gör trots att jag har super svårt för det.

Din personlighet ändras inte bara för att du får en diagnos på papper, du är ju likadan nu som innan diagnosen sattes. Istället för att tänka att du måste acceptera diagnosen kan du tänka att du bara ska acceptera dig själv, därför att du är samma person med eller utan en skriven aspergerdiagnos.

Hej Neonland,

Jag är bipolär 1. Den diagnosen har jag haft ungefär 25 år, jag är alltså dubbelt så gammal som du. Aspi-diagnosen har jag haft några år.

Jag tycker jag alltid kämpat med den bipolära sjukdomen. Jag har haft skov både uppåt och nedåt som påverkat min livskvalitet negativt. Det har blivit bättre och bättre med åren. Förutom Litium får jag seroquel. Jag är noga med att sova ordentligt, inga festnätter utan sömn längre, ingen alkohol. Överhuvudtaget en aningens "tråkigt" liv med mycket rutiner. Det passar ju mig som Asperger.

Lycka till Neoland och välkommen till forumet.

Batman skrev:

Teagirl skrev:Jag är bipolär typ 2 och har just fått diagnosen asperger också. Har varit sjuk med ångest sen lågstadiet och hade första riktiga depressionen när jag var 11 och mina hypomana skov började när jag var i tidiga tonåren. Har också haft ätstörningar i 10 år varav 7,5 år med anorexi. Anorexin tog lång tid att acceptera, ingen fick använda det ordet om mig, då blev jag arg eller sa emot, jag ville inte och kunde inte se att jag stämde in på diagnosen fast jag var svårt sjuk. Det bipolära visste jag om långt innan jag blev diagnosticerad, hade läst om det och jag stämmer in på ALLA punkter på bipolär typ 2.

Nu i november fick jag asperger diagnosen, min förra terapeut antydde ett flertal gånger under de 1, 5 år jag gick hos henne att jag hade de dragen men eftersom hon inte var psykolog kunde hon inte göra en utredning. Men nu fick jag alltså chansen att utredas. Direkt när jag fått diagnosen började jag läsa allt jag hittade om asperger och jag analyserar allt och letar efter tecken på att diagnosen stämmer eller att den inte stämmer. Jag har i princip varit manisk på att läsa allt om asperger och jag vill och kan inte ta till mig den här diagnosen.

Jag har jätte svårt att ta till mig det här. Det känns som en så stor grej när det kallas funktionsnedsättning, att det är som ett handikapp. Känner att jag håller på att flippa ur av allt mitt sökande efter tecken och svar, jag har en bok kvar hemma om asperger som jag lånat och jag funderar på att sluta läsa så här mycket när jag läst ut den och acceptera att psykologerna, teamet och läkaren vet vad de gör trots att jag har super svårt för det.

Din personlighet ändras inte bara för att du får en diagnos på papper, du är ju likadan nu som innan diagnosen sattes. Istället för att tänka att du måste acceptera diagnosen kan du tänka att du bara ska acceptera dig själv, därför att du är samma person med eller utan en skriven aspergerdiagnos.

Det har du helt rätt i, men det ändrar ändå synen på mig själv för jag har ju vetat om att jag varit annorlunda och haft vissa problem men nu sen diagnosen ser jag saker från det förflutna och nutiden genom "nya" ögon. Det kan vara lite bra kanske, ge mig själv en extra förståelse för mig själv. Men det gör också att jag känner mig lite osäker på mig själv om ifall jag agerar "normalt" eller inte. Men absolut, det jag måste jobba med är att acceptera mig själv som jag är, oavsett vad folk i min omgivning eller de i vården säger eller skriver om mig.

Neonland skrev:Då är ju frågan vad som får en läkare att agera? Jag har berättat att jag har en färdig plan jag med lätthet kan sätta i verket och att jag inte kommer berätta om jag bestämt mig. Jag gjorde ändå klart för honom att jag inte tänker skada någon annan med det.

Stor risk dom tar vapnen från dig.