Vad tycker egentligen tjejer med asperger om killar, fysisk kontakt och närhet?

Jag är kille, och min uppfattning är att vi är ganska digitala. dvs antingen gillar vi närhet skitmycket, eller inte alls. Själv är jag typen som inte tröttnar på närhet. Ju mer desto bättre. Är det vanligt eller ovanligt? Många av oss lider dessutom av social fobi, vilket är lite motsägelsefullt med tanke på våra egentliga behov. Hur hanterar man det faktum att man vill älska och vara nära, när det också är jobbigt? Jag är speciellt intresserad av vad ni tjejer tycker om detta, men även killar kan ge intressant insikt.

Och, förresten, ha en go jul. Hoppas ni får njuta av julmaten utan att bli för feta

/Anders



Moderator atoms - tråden flyttad från avdelningen, Träffar.

Jag tror att jag har varken eller, snarare ganska genomsnittligt. Har inte problem med fysisk kontakt, förutom om det kommer oförväntat. Då kan jag reagera ganska starkt negativt. Min erfarenhet är att man kan ha en sånt starkt behov efter närhet, när man har varit singel ett tag och därför inte har fått så mycket. Sedan brukar det minska igen. Du tror inte att det kan vara så i ditt fall?

Intressant fråga. Jag hade en relation nyligen som varade i ett halvår, där vi träffades några dagar varannan vecka som mest typ. Långdistansgrej. Då kändes behovet lika starkt dag 1 som dag 3. Men, det återstår ju att se om det skulle vara någon skillnad ifall det var en vardagsrelation.

Jag ska väl tillägga att i mitt exempel, så hade vi ju inte fysisk kontakt 100% av tiden eftersom man blir "mättad" av det till slut (vilket styrker din poäng), men det var ändå ganska mycket.