Grimuald skrev:En intressant aspekt när det gäller att ljuga är att ljuga inför sig själv och/eller inför andra. Om man ljuger inför sig själv är man då bara en simpel självbedragare ? Och vad är vitsen med det ?

Sedan finns det ju en moralisk aspekt med lögner. Är det helt okej att ljuga om man skulle vinna 100 miljoner kronor på det ? Eller att vinna en vän genom lögner i det sociala kriget ?

Det sägs ju att man mår bättre om man (omedvetet) ljuger för sig själv, och ser både sig själv och andra i ett rosa skimmer.

Sen undrar jag om man verkligen skulle vinna en vän genom att ljuga. Förr el senare avslöjar man sig iaf, och hur kul är det att vara tvungen att ljuga för att bli accepterad, då är man ju egentligen inte vänner ändå? (Jag bortser här från "vita lögner".)

Har ni varit med om att en vän bett er ljuga? Låt oss säga att personen varit någonstans den inte borde, mamman är upprörd över tiden och vännen presenterar en lögn som ni ska hålla med om.

Det är jobbigt.

earlydayminer skrev:Har ni varit med om att en vän bett er ljuga? Låt oss säga att personen varit någonstans den inte borde, mamman är upprörd över tiden och vännen presenterar en lögn som ni ska hålla med om.

Det är jobbigt.

Nej, men jag vet en person som har bett sina vänner ljuga om än det ena, än det andra (även inför tinget) och hon förstår inte varför hennes vänner sviker henne och slutar vara vänner...

Jag har som tur är aldrig varit hennes vän (fast hon försökte nog i början få mig som vän).

Misstänker faktiskt att hon har Asperger...

Jag har ju inte asperger men har ändå väldigt svårt att ljuga och ibland har jag också svårt att hålla tyst om saker.

Jag vet inte vart det där ärlighetsbehovet kommer ifrån.

Vet inte om jag är bra på att ljuga, det är först på senare år jag har börjat använda lögner, i första hand vita lögner. Kan numera förtiga sådant jag inte vill föra fram.
Tidigare ljög jag varken bra eller ofta, kunde aldrig förstå vitsen med att ljuga, tror kanske att det är den aspiga sidan av att se allt så jäkla konkret, man kan ju inte säga sådant som inte stämmer. Om man gör det rör man ju till hela verkligheten.
Dessutom tror jag att man måste ha bra minne för att inte snärja insig själv i sina egna lögner.
Numera är jag ganska bra på att höra när folk är oärliga, luras inte av oärliga ansiktsuttryck, efter som jag inte tittar på folks ansikten när jag talar med dom.
Har dessutom varit gift med en konsekvent lögnare. Det var förs de senare åren jag insåg hennes oärlighet. Numera hör jag ganska snart om en person jag känner lite gran är ute i ogjort väder.

På lågstadiet tyckte jag att det var så jobbigt att ens riskera att av okunskap säga osanningar att jag alltid sade "kanske" i alla påståenden - eftersom allting är relativt, typ.

- Vad är klockan?
- Den är kanske kvart över ett (efter att ha tittat på klockan).

- Ska vi leka idag?
- Ja kanske det (om inte någon av oss dör eller plötsligt blir magsjuka och om inte jorden går under innan dess).

Jag har sjukt svårt för att ljuga, jag måste konstruera lögnen i tankarna först, och försöka klura ut alla detaljer om vad lögnen ska innehålla, om någon sen frågar en fråga som jag inte tagit med i mina detaljer om lögnen, så blir jag ställd och berättar sanningen. Plus att jag känner mig elak när jag ljuger. Det är lite som att jag har Tvångstankar över att jag måste tala sanning alltid.

Alltså..

Man menar ju inte att vi inte kan ljuga. Det skiljer sig mycket från person till person också.

Det man menar är ju att vi inte gör så mycket konstigt skit. Dvs, vi blir ofta arga på otrogna osv.
Lögner, svek, är inget som aspergare sitter och rättfärdigar. Säger sällan "a men alla ljuger ju..."

Däremot kan väl alla ljuga.
Jag kan inte ljuga i vanliga fall, men mot mina föräldrar gör jag det ofta. Varför?
För att det är mitt enda sätt att ha ett liv, rättigheter. Om jag säger att vi slutar tidigare från skolan, får jag inte, även om jag ber om det, stanna kvar på skolan ett tag.
Så om jag har något jag vill göra som är viktigt för mig, måste jag ljuga. Även om jag säger att jag vill göra det där viktiga, så hjälper det inte.
jag ska hem på en gång. Det är dem som bestämmer om det jag vill göra är viktigt eller inte, oavsett min personliga åsikt.

Då ljuger jag. för att överleva.

Överkontrollerande föräldrar eller? Det måste vara ett rent helvete. Hur gammal är du?

Arton. nitton i juli...

Jag är en stark förespråkare för raka rör. Eller så är jag bara mig själv + aspig. Men ... jag ljuger ibland för att slippa hamna i obekväma situationer. Sådant som jag vet att jag mår dåligt av.

Nu har jag helt nyligen fått min diagnos så det var med stort intresse jag läste igenom alla inlägg i denna tråd.

Eftersom jag anser att det som får mig att må bra ofta är svårt att förstå för "vanliga" människor kan jag välja att ljuga. Jag kan också välja att ljuga för att få andra att inte säga : "Jaha, du tänker så."

Sedan klassikern. Inga kommentarer - Byt ämne tack! Och jag står på mig. Inte undra på att jag inte har några vänner. Fast det finns en vinst i det också, det drar ned på antalet lögner.

Jag är konkret, saklig och rätt fram, då blir det besvärligheter. Jag är en person som inte kan ljuga inte heller vita lögner, jag får för dåligt samvete och mår dåligt av det

Bjäbbmonstret skrev:Jag har ju inte asperger men har ändå väldigt svårt att ljuga och ibland har jag också svårt att hålla tyst om saker.

Jag vet inte vart det där ärlighetsbehovet kommer ifrån.

Jag tror att ärlighetsbehov är det mest naturliga (inte bara för aspies), det är ju så bekvämt att inte behöva kröka på sig och fundera hela tiden. Däremot så kan det kräva mer energi av en aspergare att ljuga.
Och sedan det sociala spelet. Det är inte direkt att ljuga, för alla vet ju vad som gäller. Det är snarare så att vi aspergare får lära oss att ljuga för att hänga med i spelet. Eller?...

Jag hatar att ljuga egentligen, men ibland (kanske till och med relativt ofta) gör jag det som försvar, när jag känner mig trängd i ett hörn. Så jag hittar på historier för att förklara stora tidsförluster, ogjorda arbeten, uteblivna möten etc, sådant som "normalt" folk inte kan förstå och har lätt att döma. Det är snarare att skydda områden som jag vill att omgivningen ska ge fan i, men det inte alltid är så lätt. Jag blir av med fler och fler hemligheter genom åren, men det är inte alltid så lätt att tala om t.ex att jag inte klarade av att lämna badrummet i några timmar på grund av tvångssyndromet... Och finns det någon som verkligen vill höra sanningen i sådana fall?...

Jag är en mästare på att ljuga och manipulera, men det tär väldigt hårt på mig.
Har kunnat snacka mig ur det mesta och styra det till min egna vinning.
Nu kör jag för det mesta raka rör, utom när det kommer till kvinnor. De skrämmer mig för att våga säga vad jag tycker och vill.

Jag ljuger sällan för jag vet att det blir så krångligt sen när man ska ta hänsyn till den gamla lögnen och lägga in det på något omöjligt sätt i vad man då kommer tycka stämmer. Sen kan man göra det ännu värre genom att ha flera lögner och då går det åt en massa energi bara för att hålla dem isär.

Rätt intressant sida.

Asperger Syndrome in the Criminal Justice System skrev:AS offenders often appear “normal” and be more able academically and vocationally and more independent than people with classical or low-functioning autism. Yet, these strengths can mask social and communication deficits that go unseen or are misunderstood by those with whom they have contact. Their communication difficulties include hardships in making sense of the verbal and body language of others. Their difficulty in maintaining eye contact or insistence on changing the subject of conversation to a topic of their choice—all typical diagnostic behaviors of a person with AS—can mislead an investigator, attorney, or judge. Criminal justice professionals may see someone who seems to lack respect and observe a “rude,” “fidgety” and “belligerent” person who, by nature of his or her lack of eye contact and evasive conversational style, appears to have something to hide. Standard interrogation techniques that utilize trickery and deceit can confuse the concrete-thinking person with AS into producing a misleading statement or false confession. He/she can be overly influenced by the “friendly” interrogator. Isolated and in a never-ending search for friends, the person with AS can easily be led into saying whatever his/her “new friend” wants to hear.

http://www.aane.org/asperger_resources/ ... ystem.html

Senast jag ljög var till en sån telefonförsäljare. Han frågade om jag hade Telenor och jag svarade (självklart, kanske) ja! Då kontrade han med att han hade en present eller vad iaf något som lät gratis men jag hade redan gått förbi honom och förstod att det var en fint.

Ibland så händer det att det som kallas lögn bara är en tolkning av det jag sagt eller gjort. En tolkning som verkar utgå ifrån att jag mest hela tiden försöker manipulera min omgivning. Ibland kallas det inte lögner utan något annat, men när jag hör eller läser vad många lägger in i begreppen så är det svårt för mig att skilja dem från lögn eller att ljuga. Då pratar jag alltså om tolkningen som andra människor gör.

Sjukdomsvinst är ett sådant ord. Från början ett ord för att förklara att den som är sjuk kan tjäna något på det genom att lättare få sina behov tillgodosedda om de verkligen visar "rätt" symptom och besvär för sin sjukdom. Det kan innebära att man då får den hjälp och vård man behöver, men kan också innebära att man "fastnar" i att vara sjuk, eftersom det ger fördelar i form av t ex omsorg och acceptans av att man inte klarar allt. Detta verkar många tolka som att det 1. är medvetet 2. är genomtänkt manipulativt, vilket ger 3. man är nog egentligen inte sjuk utan ljuger. Ifrågasättandet måste få finnas, men hur ifrågasätter man så att de verkligt känsliga inte blir superstressade och sprängfyllda av ångest? De mest förhärdade lögnarna är nog inte så lättstressade.

Kan jag ljuga? Ja. Särskilt "duktig" har jag varit på att ljuga för mig själv. Fast det rör sig om "lögner" som är svåra att tackla. Som t ex en inre övertygelse om att jag inte förtjänat bättre, eftersom jag uppfattat mig själv som en dålig människa. Man kan inte skälla en människa med den typen av övertygelse tillrätta. Det är en typ av livslögn som kanske inte är så himla bekväm att leva med, men den är bekant och förändring skrämmer.

Lögn och sanning är inte absolut. Om en färgblind säger att ett rött äpple är gråbrunt, ljuger den då?

Mycket klokt skrivet Wuwei.
Det här att ljuga för mig själv känner jag visst igen. När jag känner mig tvungen att ljuga för andra, är min (omedveten) strategi att visualisera lögnen så att jag nästan börjar tro på den själv. Annars skulle det inte lyckas.

Att tänja på sanningen eller dra vita lögner är inte så farligt tycker jag, men att ljuga tycker jag inte om och försöker undvika så mycket som möjligt. Jag tycker inte heller om när jag hör andra personer i min närhet som ljuger.

Det går alltid att undvika lögner om det behövs. Man får göra som politiker och inte besvara obekväma frågor rakt ut utan prata runt dem. Den metoden brukar jag själv använda. Måste jag någon gång ljuga får jag mycket dåligt samvete över det.

Vad är ni för folk egentligen?! Att ljuga är det värsta man kan göra, det är bara till för normalt folk och normalt folk är förkastliga.

Det finns inget som heter vita lögner det är bara något folk hittat på för att känna sig bättre till mods. Frågar folk om något är snyggt så ska de få ett rakt svar, nej det ser förjävligt ut. Om man inte vill höra svaret skall man inte heller fråga.
Däremot behöver man ju inte gå runt och kommentera folk hela tiden, bara om de frågar eller om det är början till diskussion.

Vad är det jag hör om att manipulera folk också?! Vad är det för egocentriskt uppförande, det är på grund av sådant folk som gör denna värld till ett rent ut sagt helvete.
Inte blir den bättre av att man gör som andra heller, nej man måste lägga ner foten och säga att detta är fel. Ju mer folk som inser detta ju snarare blir världen en bättre plats att leva på. Det kan tyckas som att vad gör en för skillnad i denna stora värld, men en är bättre än ingen och skulle alla tänka så så skulle det inte finnas idioti här i världen.

Jag ljuger aldrig och kommer aldrig göra det heller.
De som ljuger borde utrotas från denna planet och pinas för all evighet.