AS + Borderline, kärlek eller separationsångest

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

AS + Borderline, kärlek eller separationsångest

Inläggav BusHanna » 2010-04-20 13:25:57

Hej!

Jag har som ni kanske vet en AS diagnos med drag av bland annat ADD och borderline.

Om man träffar en person, i mitt fall en kille.

Hur vet man att det är kärlek (att man är kär i personen) eller eller bara borderline-diagnosen som gör sig påmind? :? Borderline är ju bland annat separationsångest.
Senast redigerad av BusHanna 2011-05-05 2:38:09, redigerad totalt 1 gång.
BusHanna
 
Inlägg: 31
Anslöt: 2010-01-10
Ort: Eskilstuna

Inläggav carl » 2010-04-20 13:45:52

Jag brukar få förändringsångest av seperation, tex vid längre förhållanden, men det är nog snarare av as än nåt annat.

Det som jag ser som kärlek är nog snarare det som gör att man vill vara kvar inte det som orsakar rädslan att bryta upp.
Senast redigerad av carl 2011-05-05 2:38:09, redigerad totalt 1 gång.
carl
 
Inlägg: 2609
Anslöt: 2009-07-01

Inläggav MsTibbs » 2010-04-20 17:32:15

Om det är kärlek märker man med tiden, då första förälskelsen lagt sig, men helt säker kan man inte vara. Om killen/tjejen inte propsar på att få en i säng det första som händer, så är det nog mer seriöst, än ONS. En person som bara är ute efter ONS kommer nämligen inte att orka vänta. Om jag tänker på borderline och också ADHDs impulsivitet, så kanske man skall avvakta med att slänga sig in i förhållandet och flytta ihop direkt. Är du fortfarande kär efter ett halvår, så kan man överväga saken. Då är det inte "bara" en borderlinegrej.

...fast detta kanske gäller de flesta, även utan diagnos... :)
MsTibbs
 
Inlägg: 22872
Anslöt: 2007-07-30
Ort: 127.0.0.1 Spindelnätet Karlstad i Värmland

Separationsångest

Inläggav Ofrivillige » 2010-04-21 12:49:46

Nästan hela mitt liv tycker jag att jag har haft problem med att gå vidare med saker och ting. Man har lyssnat på många klyschor som "Livet går vidare" och "Imorgon är det en ny dag" o.s.v men det fungerar inte för mig.

Vid 12 års ålder så fick jag konstigt nog panik när jag inte sov i samma rum som mina föräldrar. Jag behövde inte sova tillsammans med dom i samma säng utan så länge jag låg i samma rum så var allting lugnt för min del. Att sova i sitt egna rum var näst intill traumatiskt och dom få gånger föräldrarna tröttnade på att ha mig i sitt sovrum och skickade mig barsk till mitt rum var det som att min värld föll samman. Varje dag tänkte jag bara på en enda sak "Kommer jag att få sova hos mamma och pappa inatt?". Några år gick, vi renoverade hemma och jag fick ett helt nytt rum i en annan del av huset, och ångesten försvann.

En tid gick och när jag var 15 år träffade jag en tjej som bodde ett par mil bort via en kompis. Vi bestämde för att träffas och jag blev skjutsad till busstationen och åkte 1.2 timmar för att träffas. Väl där började jag känna mig yr, nästan spyfärdig. Det var inget hon gjorde utan det bara kom, osäkerheten steg och efter ett tag kunde jag inte hålla mot längre. Sa att jag skulle bara gå ut, och ställde mig bakom knuten och började storgråta. Enda jag fick upp i huvudet var "Vad i helskotta är det som händer?!". I desperation så skärpte jag till mig, torkade tårarna, ringde hem och bad någon hämta mig för jag mår fruktansvärt. Sedan gick jag in igen, fejkade ett telefonsamtal och sa att jag måste tyvärr åka hem för jag hade lovat min far att hjälpa till på ett bygge. Efter ett tag hämtades jag av en måttligt upprörd mor som hade fått slita sig ifrån allt hemma, tagit bilen och kört i en timme för att hämta mig.

Nu är jag mycket äldre, 22 år, och bor förvisso hemma fortfarande men letar runt efter eget boende. Samtidigt känner jag hur saker och ting slits inom mig. Ska jag behöva lämna huset som jag har vuxit upp i sen jag föddes, all trygghet, alla känslor, alla minnen. Ska jag tvingas börja om från noll i en lägenhet som bara är helt känslolös för mig, i ett område som jag knappt aldrig varit i.

För ett tag sedan skrev jag en tråd om hur man försöker göra slut med sin flickvän, och tillslut tog jag tag i kragen och gjorde slut och kontaktade henne för att träffas på helgen. Det ironiska var att hon var inne på samma tanke och att göra slut exakt samma dag, vilka är dom oddsen??
Hur som helst, vi var överens om att förhållandet står still, och vi klarar inte av att låtsas längre så vi sa farväl för den här tiden, bestämde att några månader skulle gå innan vi sågs igen så känslor fick svalna.
Nu sitter jag här och lyssnar på country och får upp massa bilder i huvudet av vår semester vi tog 2009. Hur varmt och underbart allt var, hur snäll hon var, allt vi upplevde och allt vi gick igenom. Jag vet med säkerhet att jag skulle inte bli lycklig av att bli tillsammans med henne igen, men samtidigt så känner jag vilken ångest jag får över det faktum att allting faktiskt är slut.

Ja jag har dokumenterad Asperger, men min psykolog säger att jag har inte så stora problem som riktigt drabbade har. Sedan jag skaffade bil och körkort har ångesten dämpats, framförallt för att jag nu själv kan åka hem när jag nu vill.
Ofrivillige
 
Inlägg: 38
Anslöt: 2010-01-04

Asperger och separationsångest, kan det vara borderline?

Inläggav Pandora3 » 2013-06-28 14:01:14

Hej! jag har fått diagnosen AS när jag var 15 år, jag har alltid varit tveksam till denna diagnos men jag vart otroligt tillbakadragen som barn och jag har nog märkt av vissa AS-drag eller så inbillar jag mig för att jag hela mitt liv hört att jag har den diagnosen, igår sa dock en läkare som känt mig sedan liten att hon inte hade satt den diagnosen på mig.

Jag är dock rädd för att jag har borderline, detta har jag börjat uppmärksamma nu på senare tid då jag går igenom min första separation från min pojkvän sedan 2 år tillbaka. Jag har enorm separationsångest, är totalt beroende och besatt utav honom, får panik när han inte är tillgänglig, känner inte att jag klarar mig utan honom, han gjorde slut för att han kände sig kvävd, hade problem t.om med att han skulle jobba, behövde honom 24/7, lider av ångest/depression och han blev som min drog, den enda som fick mig att må bra. Är detta normalt? Är det borderline eller är det AS? Känner ni igen er i detta med förhållanden? Det kan vara AS då jag har svårt för förändringar och som yngre inte ens kunde göra mig av med en trasig tröja för jag blev emotionellt bunden till saker och ville alltid ha samma kläder, möbler i rummet osv..

Men detta beroende påminner även om borderline, jag blir rädd för mig själv, om han t.ex inte svarar i telefon kan jag ringa 10 gånger eller åka hem till honom i panik över att bli lämnad och desperat klänga mig fast vid honom, fast han inte vill... Känns som jag beter mig som ett psykfall. Inte konstigt att han lämnat mig, har vart otrogen och sårat honom massvis utan att vilja det, vet ej varför jag har dessa problem...

När han är kall och vänder mig ryggen för jag beter mig illa så blir jag ännu värre, kan slåss med honom och få världens utbrott, skrika och gråta ihjäl mig, detta är väl inte vanligt för AS?



Moderator atoms - slog ihop två trådar om likartat ämne.
Pandora3
Ny medlem
 
Inlägg: 3
Anslöt: 2013-06-28

Asperger och separationsångest, kan det vara borderline?

Inläggav franky » 2013-06-28 14:13:51

i en lite mindre form kan jag känna igen de valde att göra slut med mitt ex för ett par månader sen och har kännt ett stort behov utav henne sen dess utan att säga för mycke så ledde de till en massor bråk och kan inte ens hålla en vänskaplig relation med henne längre brukade oxå bli fixerad vid att ha hennes uppmärksamhet hela tiden även fast ja förstod mentalt att man inte kan hålla på så men ja misstänker att de går lite mer hand i hand med ens ensamhet och all oro vi bygger upp inom oss gör de hela bara värre man behöver få tala ut om sånna här saker med någon istället bara för att sitta på tankarna
franky
 
Inlägg: 35
Anslöt: 2013-06-25

Asperger och separationsångest, kan det vara borderline?

Inläggav Alien » 2013-06-28 14:19:44

Alien
Moderator
 
Inlägg: 46228
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Asperger och separationsångest, kan det vara borderline?

Inläggav Pandora3 » 2013-06-28 15:37:42

Har läst dom trådarna...vill ha mer personligt svar på just mitt problem.. Om någon med AS upplevt liknande..
Pandora3
Ny medlem
 
Inlägg: 3
Anslöt: 2013-06-28

Asperger och separationsångest, kan det vara borderline?

Inläggav Vaniljflickan » 2013-06-28 15:58:59

Pandora3 skrev:Har läst dom trådarna...vill ha mer personligt svar på just mitt problem.. Om någon med AS upplevt liknande..


Jag har haft det väldigt mycket så i förhållanden förut,
har ganska höga krav på hur folk beter sig(särskilt folk i min närhet)..
kan ev bottna sig i det till viss del.

Alltså att jag verkar krävande och det blir tolkat som behov och då känner jag förväntningen av att jag är väldigt krävande och kanske tror att jag är det tillslut och går ner mig i det på något vis.
T.ex om man har bestämt något och det kanske strular till sig så är det ett sjukt stort problem för mig och jag kan bli riktigt upprörd.

Jag vet att om jag gillar att saker är på ett visst sätt så blir det svårare att hantera när det inte är så och det är lättare att ta upp med någon man står nära och kan förmodligen bli jobbigt i längden.

Om man ska få det att fungera måste man nog va väldigt tydlig med dessa saker redan tidigt i relationen.

Däremot så har jag inte svårt att separera från saker direkt, som tröjor eller dyl.
Vaniljflickan
 
Inlägg: 2093
Anslöt: 2011-02-01
Ort: Pokéstan

Asperger och separationsångest, kan det vara borderline?

Inläggav Pandora3 » 2013-06-28 16:13:32

Jag är också väldigt krävande, min pojkvän orkade inte med det, saker skulle vara på ett speciellt sätt, han sa att han fick knappt vara sig själv för jag kunde störa mig på allt och inget och gnälla över att han lägger strumporna där eller hans åsikter om något, typ inte ha förståelse alls...hur kan man tycka sådär!? om det skiljer sig åt från hur jag är och vad jag tycker så kan jag inte ha förståelse för det och att jag är väldigt egoistisk...

Då blir det svårt att leva med mig, hur ska man handskas med det? Man måste ju ta hänsyn till varandra och acceptera sin partner, men det är som att jag skulle forma om honom till hur jag vill att han ska vara, mer lik mig och att jag är bortskämd och det är mer synd om mig för jag har det dåligt, så därför ska vi göra som jag vill..

Men har du problem att skilja dig åt från partner? Såsom jag beskriver..
Pandora3
Ny medlem
 
Inlägg: 3
Anslöt: 2013-06-28

Asperger och separationsångest, kan det vara borderline?

Inläggav Vaniljflickan » 2013-06-28 16:20:14

Han var kanske inte rätt helt enkelt.

Men det är viktigt att jobba med sina egna överdrivna beteenden och lära sig att slappna av kring vissa saker tror jag, mkt svårt.

Du måste ju ändå få ha dina krav och behov, men du kanske får vara lite mer realistisk kring dem och så.

Utgår mkt ifrån mig själv nu i vad jag skriver och jag tror att det är ett bra sätt att hantera det på.

Jo jag har haft extrem separationsångest, gjort riktigt pinsamma grejer, men det har blivit bättre.
Vaniljflickan
 
Inlägg: 2093
Anslöt: 2011-02-01
Ort: Pokéstan

Asperger och separationsångest, kan det vara borderline?

Inläggav SoulPain » 2013-06-28 16:54:49

Denna boken kanske kan ge dig lite inspiration till sätt att ta kontroll över ditt kontrollbehov:

http://www.bokus.com/bok/9789137135397/let-go-bli-fri-fran-ditt-kontrollbehov/


I övrigt, en del av vad du skriver stämmer in på borderline, men det är nog inte det du har, det är nog mer en rädsla för ensamhet.


Jag har en del vänner som är borderline, något gemensamt för dem är att de är kroniskt deprimerade, hela världen är så otroligt grå och plågsam att leva i att det är näst intill hopplöst att försöka leva. Samt är dem två personer, detta är grundproblemet för dem, de har oftast borderline för något chockerande drabbat dem när de var yngre. Detta gör att de pendlar mellan personen vid den händelsen och personen i nutid. Deras partner måste vara både förälder och partner, kunna hantera båda delarna av den med borderline.


Så om du känner dig;
Extremt deprimerad, med eller utan partner.
Att du ofta återupplever hemskheter i din barndom.
Har hänsynslöst sex bara för att fly verkligheten
Även tar droger, dricker massor, skär dig, för att fly vardagen.

Då bör du kolla upp dig om du har borderline, få kontakt med KBT och börja på vägen emot ett sundare liv.


I annat fall, försök bygga upp självkänslan och ta kontroll över ditt kontrollbehov ;)
SoulPain
 
Inlägg: 362
Anslöt: 2012-07-11
Ort: Värnamo

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in