Är min personlighet så triggande för folk?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Jossie94 » 2020-09-28 1:33:58

Kortfattat känner jag mer att jag har växt ifrån min diagnos och identifierar mig inte som att ha en diagnos på det sättet att jag inte bryr mig så mycket om diagnosen såvida inte folk på något sätt behandlar mig som att jag inte skulle förstå saker eller klara av saker pga att de vet om att jag har en diagnos.

Detta är så jag själv känner men sen om folk tycker något helt annat är upp till dem. Men jag tycker inte att någon annan än man själv ska få bestämma över hur man fungerar och känner ! Det är det som blir fel, att andra bestämmer hur jag ska tycka tänka bete mig osv. Inga sa ju att tex de som hade adhd var konstiga utan det var jag som var konstig. Men hur kan ingen tycka att de mer adhd var konstiga då de hade ju också diagnoser? Så hur sjutton blev jag konstig jämfört med folk som var riktigt konstiga? Alltså att det märktes klart och tydligt att de hade adhd och så jämför man någon som typ är neutral. Jämför en add och en adhd person så är det stor skillnad, för adhd är en person som är rastlös, kan inte sitta still/koncentrera sig och är uppfattad som en störig person. Detta är ju definitionen av en adhd person. Add är mer tysta, för sig själva, kreativa på det sättet att de gillar att rita och måla och tänker mycket inombords skulle jag säga. Tänkande personer. Fast mer i det tysta. Adhd personer är överallt med sina idéer och tankar och likaså Asperger personer. Adhd och Asperger skulle jag säga var lite lika diagnoser för om jag tänker på personer som har just Asperger eller adhd så är det väldigt kreativa och har mycket runtomkring sig och är framgångsrika.
Jossie94
 
Inlägg: 824
Anslöt: 2019-06-25

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Micke » 2020-09-28 1:44:54

Jossie94 skrev:Med frågan jag menade i början, var kortfattat om ni alltid hade fattat att ni var annorlunda dvs hade en diagnos eller helt enkelt hur ni hanterade den upplevelsen då ni fick veta diagnosen.


Jag minns att jag redan i "lekis" förstod att jag var lite annorlunda, bland annat yttrade sig detta i selektiv mutism, men diagnoser visste jag ju inget om då. När jag sedan vid ca 30 års ålder läste om asperger så kände jag igen mig och det kändes bra att veta att man inte var ensam om att vara udda på det viset och att det fanns en förklaring till det.

Jag välkomnade diagnosen när jag fick den för då hade jag ju en förklaring att hänvisa till vid behov, och så kände jag en slags tillhörighet också som jag saknat tidigare. Jag brukade identifiera mig mycket med diagnosen, men det har jag numera i hög grad kommit bort ifrån.
Micke
 
Inlägg: 2922
Anslöt: 2005-10-12

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Micke » 2020-09-28 2:02:20

Jossie94 skrev:Add är mer tysta, för sig själva, kreativa på det sättet att de gillar att rita och måla och tänker mycket inombords skulle jag säga. Tänkande personer. Fast mer i det tysta. Adhd personer är överallt med sina idéer och tankar och likaså Asperger personer. Adhd och Asperger skulle jag säga var lite lika diagnoser för om jag tänker på personer som har just Asperger eller adhd så är det väldigt kreativa och har mycket runtomkring sig och är framgångsrika.

När det gäller oss med asperger så tror jag att det är olika huruvida man är närmare ADD eller ADHD. Själv kan jag relatera mer till ADD introvert som jag är (men utan att vara speciellt insatt i den diagnosen bör tilläggas).
Micke
 
Inlägg: 2922
Anslöt: 2005-10-12

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Kidzi » 2020-09-28 4:06:33

Tror jag är en naturlig Hugo. Tror det varit nyttigt för mig. För aspig för att bry mig om att få tillhöra, om det är på bekostnad av ens själ.
Kidzi
 
Inlägg: 1926
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Marjatta » 2020-09-28 11:35:54

Micke skrev:
Jossie94 skrev:Med frågan jag menade i början, var kortfattat om ni alltid hade fattat att ni var annorlunda dvs hade en diagnos eller helt enkelt hur ni hanterade den upplevelsen då ni fick veta diagnosen.


Jag minns att jag redan i "lekis" förstod att jag var lite annorlunda, bland annat yttrade sig detta i selektiv mutism, men diagnoser visste jag ju inget om då. När jag sedan vid ca 30 års ålder läste om asperger så kände jag igen mig och det kändes bra att veta att man inte var ensam om att vara udda på det viset och att det fanns en förklaring till det.

Jag välkomnade diagnosen när jag fick den för då hade jag ju en förklaring att hänvisa till vid behov, och så kände jag en slags tillhörighet också som jag saknat tidigare. Jag brukade identifiera mig mycket med diagnosen, men det har jag numera i hög grad kommit bort ifrån.


Hur menar du att du kommit bort från att identifiera dig så mycket med diagnosen?
Marjatta
 
Inlägg: 2044
Anslöt: 2020-02-15

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Marjatta » 2020-09-28 11:52:47

Jossie94 skrev:Jämför en add och en adhd person så är det stor skillnad, för adhd är en person som är rastlös, kan inte sitta still/koncentrera sig och är uppfattad som en störig person. Detta är ju definitionen av en adhd person. Add är mer tysta, för sig själva, kreativa på det sättet att de gillar att rita och måla och tänker mycket inombords skulle jag säga. Tänkande personer. Fast mer i det tysta. Adhd personer är överallt med sina idéer och tankar och likaså Asperger personer. Adhd och Asperger skulle jag säga var lite lika diagnoser för om jag tänker på personer som har just Asperger eller adhd så är det väldigt kreativa och har mycket runtomkring sig och är framgångsrika.


Jag hoppas du är medveten om att du generaliserar och överdriver. Inte minst vad gäller kombinationen autism (asperger) och ADHD, det kan nog bli på rätt olika sätt, vad jag förstått. Men även generellt. Det är inte som att man rakt av ser på folk om de är ADHD, asperger osv, dvs vilka diagnoser de har eller borde ha. I så fall skulle inga komplicerade utredningar behövas.

Om det du försöker beskriva ang. att du inte längre identifierar dig med din diagnos är, att din diagnos inte har prickat in hela dig - att man inte kan enkelt stoppa in dig i en sån här låda, som du skildrar ovan - är det nog en god insikt.
Marjatta
 
Inlägg: 2044
Anslöt: 2020-02-15

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Marjatta » 2020-09-28 12:50:11

Ang. koppar och muggar, vart man går för att träffa någon etc.

Jag är 10-11 år gammal. Det är rast i skolan och jag har på mig min nya jacka som alla i hockeylaget har köpt. Jackan är blå, röd och gul och det står Mariestad BoIS Hockey på bröstet. Jag gillar den.

Plötsligt sluter sig några killar i en cirkel runt mig. Inte alla killar i min klass, men många. Två av dem driver de andra framför sig. ”Varför har du den jackan på dig i skolan?” ”Tycker du den är snygg?”

Jag vet inte vad jag ska svara, eller ens varför jag ska säga någonting. Varför skulle jag inte ha jackan på mig i skolan? Jag har ingen förklaring! Men jag tycker att den är snygg. ”Ja”, säger jag.

”Du är ju dum i huvudet!” säger någon. Plötsligt faller alla de andra killarna in i kören och säger liknande saker. Jag uppfattar inte de enskilda hånfullheterna, tillsammans bildar de en ljudvägg som omsluter mig. Jag tittar mig omkring och känner mig så liten.

Då ser jag det. En av killarna som hånar mig, och som spelar i samma hockeylag som jag själv, har en likadan jacka på sig. Blått, rött och gult. Mariestad BoIS Hockey.

Det jag minns bäst från händelsen är att jag gav upp. I det ögonblick som jag såg killen som bar samma jacka som jag själv insåg jag att det inte fanns något sätt att försvara sig mot häcklandet. Det drevs inte av någonting rationellt. Killarna runt mig hade momentum, en gemensam viljestyrka som riktades mot mig. Jag var obönhörligen försvarslös.

https://jahlinmarceta.com/2019/11/19/ma ... h-politik/

Det som beskrivs här är ju en klockren mobbningsituation. Samma mekanismer gäller dock generellt, vad gäller människors grad av popularitet. Särskilt i somliga miljöer slår folk neråt och slickar uppåt.

Om människor är oschyssta mot dig, Jossie, så är de oschyssta. Diagnos eller inte. Sen är det väl sant att "bokstavsmänniskor" oftare råkar illa ut än andra, men det händer andra med.

Min lösning de senaste tio åren har varit att avlägsna mig från miljöer och situationer där jag tycker folk inte är schyssta. Jag har ställt rätt höga krav på schyssthet, för den delen. Det funkar. Ett resultat är dock att jag har blivit väl ensam. Jag har mao inte hittat den optimala lösningen än. Tvivlar på att jag kommer hinna göra det under de 40 år eller vad det kan bli som jag har kvar.
Marjatta
 
Inlägg: 2044
Anslöt: 2020-02-15

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Micke » 2020-09-28 15:37:11

Marjatta skrev:Hur menar du att du kommit bort från att identifiera dig så mycket med diagnosen?

Jag brukade se mig som en "aspergare" men känner inget behov utav detta längre, ty det leder lätt till att man alienerar sig mot andra som inte har diagnosen. Det leder också gärna till en svart-vit syn på det här med asperger, att antingen har man denna personlighet eller så har man den inte, vilket ju inte stämmer så bra med verkliga förhållanden.
Micke
 
Inlägg: 2922
Anslöt: 2005-10-12

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Jossie94 » 2020-09-28 18:52:39

Jag menar ju att jag kan se på folk om de har diagnoser utifrån det jag har lärt om diagnos egenskaperna och så. Ett exempel är att när jag gick i en Asperger så var det både personer där det syntes på ytligt och hur dem var som personer. Många hade Add Asperger eller Adhd. De är väl de som är vanligast. Som folk känner till. Då kunde jag ju se på dem personerna vilken diagnos de hade, på det sättet att jag vet om egenskaperna hos diagnoserna. Då är ju ADD så som jag skrev att de personerna oftast vill vara själva och då kände jag en tjej som inte hade så mycket kompisar, hon var en ensamvarg till viss del, hon gillade att rita och måla mm. En annan jag kände/vet vem det är, gillar att vara med sin hund. Väldigt tillbakadragen, pratar inte så mycket osv.

Så det är ju därifrån jag har fått "Det är såhär en person med ADD är"
Eller om någon har ADHD så ser jag ju det på det sättet att de alltid händer saker runtomkring personen, den både hörs och syns överallt och har svårt att sitta still /koncentrera sig, skakar i benen osv.

DETTA är enbart diagnosernas egenskaper jag pratar om, och vet man om detta så kan man nog se att de flesta har någon slags diagnos, för jag har inte sett någon som är perfekt.
Jossie94
 
Inlägg: 824
Anslöt: 2019-06-25

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Jossie94 » 2020-09-28 19:02:46

Jag kan relatera till det Micke säger, jag brukade se mig som en person med en diagnos men nu tycker jag att jag har växt ifrån min diagnos och då tycker jag att jag är mer lik en NT person. För de svårigheterna jag hade förut i samband med min diagnos har försvunnit eller jag har rättare sagt inga svårigheter med det längre.

Jag tror många syftar på det när det menar att de inte identifierar sig med diagnosen eller att de har växt ifrån diagnosen. För jag vet en tjej som sa att hon hade någon diagnos när hon var liten, men hon växte ifrån den. Jag fattade inte riktigt det där, men det borde ju betyda att om man har svårt med något i samband med diagnosen så kanske man inte har svårt med den grejen längre. Lite som att man blivit proffs på något eller åtminstone blivit bättre på något. Diagnosen försvinner ju inte, för den kan man ju inte bara ta bort - Däremot kan man dämpa diagnosen med medicinering/medicin. Jag skulle ju göra det med för mig var det ovärt då det var för mycket bieffekter utav den medicinen plus det finns ingen medicin till just min diagnos, utan man måste testa sig fram. Vad jag har förstått så finns det specifika mediciner till Asperger.

Sedan är jag väl inte så insatt i det heller, så jag kan ju också ha missuppfattat saker och så, men det var det jag lärde mig. För de personer jag vet med Asperger sa att de åt tabletter för sin diagnos/dämpa den. Sedan vet jag ju inte om det är för något annat såsom ångest depression eller liknande. De åt tabletter för de hade Asperger.
Jossie94
 
Inlägg: 824
Anslöt: 2019-06-25

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Marjatta » 2020-09-28 19:15:37

Micke skrev:
Marjatta skrev:Hur menar du att du kommit bort från att identifiera dig så mycket med diagnosen?

Jag brukade se mig som en "aspergare" men känner inget behov utav detta längre, ty det leder lätt till att man alienerar sig mot andra som inte har diagnosen. Det leder också gärna till en svart-vit syn på det här med asperger, att antingen har man denna personlighet eller så har man den inte, vilket ju inte stämmer så bra med verkliga förhållanden.


Det svart-vita vet jag så lite om, jag som ännu inte är diagnosticerad (och får räkna med att kanske hamna "på gränsen", och inte få någon diagnos öht). Ja verkligen, det är på en skala. Eller egentligen ett spektrum, dårå.

Alienera sig från NT-folk. Riktigt hur menar du då?

Jag har ett gäng tankar här men sparar dem, så länge.
Marjatta
 
Inlägg: 2044
Anslöt: 2020-02-15

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Marjatta » 2020-09-28 19:19:00

Eller, nä. Jag postar dem.

Jag vet ett barn vars kompisar i rätt hög utsträckning har olika NPF-diagnoser. Det är väl inte helt orimligt att barnet själv skulle klassificeras med nån av diagnoserna, om saken undersöktes, men föräldrarna tycker att så länge det funkar i skola etc. finns inget skäl. Föräldrarna ogillar hur en del av dessa barn identifierar sig jättemycket med sin diagnos. Jag vet inte exakt vad det betyder men jag tror de flesta av oss har haft något som vi förklarar det mesta med: "det är för att jag är smålänning", "det är för att jag blev mobbad i skolan", "det är för att jag är ensambarn" osv. Jag tolkar det som att det är nåt ungefär så.

Det är ju skönt att hitta människor som på ett eller annat sätt liknar en själv. Det tycker jag också. Men man vill inte ha bara detta. Eller vill man?

Jag fattar det som att vad dessa föräldrar reagerar på är att det blir som en subkultur, nästan. Och visst, det kan vara skönt att leva i en sån - delvis. Men mitt intryck av människor som vistats mycket i såna subkulturer, är att de får ännu svårare att vistas ute i den "vanliga" världen. Att det liksom blir så väldigt mycket fokus på allt som inte funkar och alla svårigheter man har - det stärker ju identiteten som aspig, som man behöver för att passa in i gruppen.
Marjatta
 
Inlägg: 2044
Anslöt: 2020-02-15

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Marjatta » 2020-09-28 19:34:17

Jossie94 skrev:Jag kan relatera till det Micke säger, jag brukade se mig som en person med en diagnos men nu tycker jag att jag har växt ifrån min diagnos och då tycker jag att jag är mer lik en NT person. För de svårigheterna jag hade förut i samband med min diagnos har försvunnit eller jag har rättare sagt inga svårigheter med det längre.

Jag tror många syftar på det när det menar att de inte identifierar sig med diagnosen eller att de har växt ifrån diagnosen. För jag vet en tjej som sa att hon hade någon diagnos när hon var liten, men hon växte ifrån den. Jag fattade inte riktigt det där, men det borde ju betyda att om man har svårt med något i samband med diagnosen så kanske man inte har svårt med den grejen längre. Lite som att man blivit proffs på något eller åtminstone blivit bättre på något. Diagnosen försvinner ju inte, för den kan man ju inte bara ta bort - Däremot kan man dämpa diagnosen med medicinering/medicin. Jag skulle ju göra det med för mig var det ovärt då det var för mycket bieffekter utav den medicinen plus det finns ingen medicin till just min diagnos, utan man måste testa sig fram. Vad jag har förstått så finns det specifika mediciner till Asperger.

Sedan är jag väl inte så insatt i det heller, så jag kan ju också ha missuppfattat saker och så, men det var det jag lärde mig. För de personer jag vet med Asperger sa att de åt tabletter för sin diagnos/dämpa den. Sedan vet jag ju inte om det är för något annat såsom ångest depression eller liknande. De åt tabletter för de hade Asperger.



Man lever och utvecklas och lär sig. Man lär sig kompensera för sina svårigheter.

Nej, det finns inga mediciner för asperger, eller för annan autism. Om folk har sagt att de har haft mediciner för asperger har de antingen själva missförstått, eller ljugit. Ibland vill man kanske inte berätta varför man käkar medicin. Enklare då med en liten lögn.

Jag tycker det låter som att ni i din klass skaffade enkla små lådor att sortera in varandra i, fast verkligheten är mycket mer komplicerad. Eller kanske det var skolan som skötte sorterandet? Förmodligen passade ingen av er perfekt in i den låda dit ni sorterats. Om en unge får veta att den är stökig och strulig är det väldigt ofta som ungen börjar stöka och strula ännu mer. Jag undrar jag, hur mycket ni s.a.s. "levde upp till era diagnoser", alltså till de förväntningar som ställdes på er.
Marjatta
 
Inlägg: 2044
Anslöt: 2020-02-15

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Jossie94 » 2020-09-28 21:38:00

Nu har du nog missförstått...Eller fått en bild som inte stämmer.

Det var en skola inriktad på Asperger. Men man kan också ha Add, Adhd eller liknande. Skolan skötte det väldigt bra, för de anpassade studierna för eleverna, dvs att man kunde jobba i sin egen takt. Vissa jobbade tex med kurser från nian medan andra kunde jobba på Gymnasie nivå. Jag fick bland annat jobba med tyskan från allra första början, för jag hade inte fått lära mig grammatiken innan, så när jag kom till Asperger profil skolan, så fattade jag rätt snabbt att jag hade inte lärt mig någonting egentligen från tidigare skolor. Så jag fick rätt stöd och hjälp, alldeles försent kan jag tycka. Så vissa saker fick jag inte lära mig innan.


Förstår inte vad du menar att vi själva satte oss i ett fack? Alltså vi ansökte ju dit till skolan, jag gjorde det i samband då jag fick reda på min diagnos. Så det är ju en skola som har koll på diagnoser.

Jag menade att det fanns folk som man direkt såg hade diagnoser utifrån deras beteenden och utseende mässigt & så fanns det personer där de inte syntes någonting. Jag har lärt mig/hört att man kan se tydligare på killar om de har diagnoser, eller rättaresagt att den syns tydligare på killar än på tjejer.

Men sedan beror ju det på vad man jämför med och så, för nu skulle jag nog säga att det är rätt varierat, för jag tycker jag ser alltfler av båda könen där man ser diagnoserna tydligt. Men det där kan ju ha och göra med vad man är intresserad av och så. Jag är ju intresserad av att lära mig mer om beteenden psykologi diagnoser hur det funkar och så mm. Få en helhet. Jg lär mig ju fortfarande om min egen diagnos och även om andras men också om de som är Neurotypiska. I grunden är vi alla lika, men sedan har vi alla gått igenom olika resor som gjort att vi har olika perspektiv på saker och ting.

Om jag har missförstått så kan du förtydliga hur du menar, för nu kan jag själv ha missförstått hela grejen också. Men jag skrev ju bara som det var. Personer som har diagnoser som inte är synliga utåt (Man beter sig och ser ut som en neurotypisk) Men man kanske har add eller adhd , men diagnosen syns ju ingen, så ingen skulle bara "jaha, har du en diagnos?" Såvisa man inte är påläst om diagnoserna eller har en diagnos själv. Då är det ju logiskt varför man kan relatera till någon som har en diagnos. Simple as that.
Jossie94
 
Inlägg: 824
Anslöt: 2019-06-25

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Marjatta » 2020-09-28 22:49:33

Det mesta av det du skriver nu har du skrivit förut och det har jag förstått. Huruvida jag tolkat rätt eller fel vet inte jag men nä, jag vet inte om jag kan ge någon bättre förklaring av hur jag menar. Trots att även jag tycker as simple as that. Vi tänker rätt olika. Det jag sa mejkade inte sens för dig. Okej. Då lämnar vi det där.
Marjatta
 
Inlägg: 2044
Anslöt: 2020-02-15

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Micke » 2020-09-28 23:01:39

Jossie94 skrev:Jag kan relatera till det Micke säger, jag brukade se mig som en person med en diagnos men nu tycker jag att jag har växt ifrån min diagnos och då tycker jag att jag är mer lik en NT person. För de svårigheterna jag hade förut i samband med min diagnos har försvunnit eller jag har rättare sagt inga svårigheter med det längre.


För mig är det dock inte att svårigheterna har försvunnit, utan helt enkelt att jag finner det kontraproduktivt att identifiera mig med den. Liksom jag inte ser mig själv som en man annat än i fysiskt hänseende, då jag i vissa avseenden kanske t o m är mer kvinnlig än manlig i mitt sätt att fungera. Om jag då ser mig som en man så får jag ju en felaktig självbild som jag sedan kanske medvetet eller omedvetet kan komma att försöka leva upp till och kommer ju då bort från mitt verkliga jag.
Micke
 
Inlägg: 2922
Anslöt: 2005-10-12

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Micke » 2020-09-28 23:14:06

Marjatta skrev:Alienera sig från NT-folk. Riktigt hur menar du då?


Du förklarade det själv på ett bra sätt. Det blir att man lever i en subkultur och får svårare för att leva utanför denna. Och att det tenderar att bli ett vi-och-dom tänkande.
Micke
 
Inlägg: 2922
Anslöt: 2005-10-12

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Micke » 2020-09-28 23:33:38

Jossie94 skrev:I grunden är vi alla lika, men sedan har vi alla gått igenom olika resor som gjort att vi har olika perspektiv på saker och ting.

Nja man får nog ha med både arv och miljö i ekvationen. Alla föds ju inte alls lika, hur politiskt korrekt detta än vore. :-)Happy

Jag tror inte ens att enäggstvillingar föds med exakt likadan mentalitet, även om det inte är långt borta i dessa fall.
Micke
 
Inlägg: 2922
Anslöt: 2005-10-12

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Jossie94 » 2020-09-29 1:42:15

Jag menar att vi alla är lika på så sätt att vi alla har varit på 0. Så gällande sociala biten så har även NT varit på 0 och lärt sig från grunden, så det går ju inte att bara lära sig något från ingenstans, man måste ju lära sig på något sätt, alltså det är som en cirkel, det går runt runt runt. Jag lärde mig saker från mina föräldrar, sedan kanske jag lärde mig saker från internet, kompisar osv.


Jag tycker det låter som att ni i din klass skaffade enkla små lådor att sortera in varandra i, fast verkligheten är mycket mer komplicerad. Eller kanske det var skolan som skötte sorterandet? Förmodligen passade ingen av er perfekt in i den låda dit ni sorterats. Om en unge får veta att den är stökig och strulig är det väldigt ofta som ungen börjar stöka och strula ännu mer. Jag undrar jag, hur mycket ni s.a.s. "levde upp till era diagnoser", alltså till de förväntningar som ställdes på er.

Hur skulle skolan ha skött sorterandet bättre om det är en skola inriktat för Asperger ? Det är ju bara folk som har diagnoser som går i skolan, alla har ju diagnoser så ingen kan ju vara utanför på så sätt eftersom då går man ju emot sig själv.
Hur menar du levde upp till sina diagnoser? Låter som att man ska ha 100 rätt på ett test typ.

Eller menar du i klassen innan jag bytte skola?
Jossie94
 
Inlägg: 824
Anslöt: 2019-06-25

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav LazyOne » 2020-09-29 2:01:31

Jag måste säga vissa saker, Jossie94. Du är en av de mest intressanta personer jag stött på, på väldigt länge. Ditt sätt att tänka och försöka förhålla dig till situationer som hänt, gör mig nästan sprallig. Att läsa det du skriver är som att tyda en gåta, egentligen hatar jag gåtor, men jag kan människor rätt bra.

På ett sätt förstår jag, att du förstår vad du menar, men ändå förmedlar du en känsla av att du inte gör det. För du kommer inte fram till kärnan i det du försöker förmedla. Det är som att du försöker förstå vad du menar när du skriver det. Inte innan. Vilket också är syftet med att du skriver; få hjälp med att förstå.

Jag är en mästare på att försöka förstå. Du är intressant för jag är likadan. Till viss del. Jag har aldrig träffat någon som jag kan relatera till på den biten. Det här med att man öppet vill förstå saker - med andra personer. Visst kan man ställa frågor och ge funderingar. Men ditt sätt att uttrycka dig på, det resonerar så tydligt för mig.

Jag är inne på att förstå det här: Är jag intelligent?
Jag upplever att jag är det, inom mig själv. Andra personer får också den upplevelsen när de pratar med mig.
Men min upplevelse, om mig själv, är ju styrd av mitt ego. Vilket betyder att det egentligen kan handla om narcissism. Att jag tror mig stå över, det jag egentligen är. Alla är lite narcissistiska. Vill jag framhäva mig sig intelligent till andra, för att jag har något mindervärdighetskomplex?

Vad ska jag acceptera i de här tankarna? Att min diagnos ger mig ett annorlunda perspektiv. Att min diagnos gjorde att det blev svårare för mig och jag fick anstränga mig? Blev narcissismen ett sätt att skydda mig själv på, för att jag inte klarade av "lätta" saker?

Var finns sanningen i, hur man ska förhålla sig till de här sakerna? Man får forska i det. I högstadiet tyckte jag folk var dumma i huvudet, för de håll på med så korkade saker. Som att prata om människor när de inte ens fanns i närheten. Varför? Vem bryr sig. Allt de gjorde var korkat. Jag tog direkt avstånd.

Jag skulle kalla det narcissism i och med att jag ansåg mig högre än de människorna. Jag gjorde det verkligen. De var undervärdiga mig. Var det ett självförsvars, för att skydda mina egna autistiska-avvikelser från normen? Kanske.

Resan fortsätter. Varför är alla mina vänner högutbildade personer? Jag har extremt dåligt tålamod till människor som inte visar hur det kommer fram till sina åsikter. När de inte förklarar hur de kommer fram till något. Är jag en akademisk person som dom? Onej. Jag har knappt några betyg. Trotts alla mina försök kom jag knappt till VG. Duktig på att memorera men nådde aldrig upp till högre betyg. Egentligen är jag rätt korkad för det finns så sjukt mycket jag inte kan. Och det finns så många detaljer jag missar när jag pratar. Hatar det.

Så vad jag än så länge kommit fram till:
Jag har egentligen inget att visa dig, om att jag är intelligent. Inga meriter. Inga betyg. Inget fint jobb.
Jag har ett annorlunda perspektiv på saker.
Jag bryter ner allt till detaljer med svårigheten att få ihop helheten.

Varför är det viktigt att förstå om jag är intelligent? Det är inte viktigt alls egentligen. Man kan nog säga att det är rätt onödigt. Kanske känner någon som läser det här, varför bryr man sig? Jossie vet varför jag tänker på det här. För jag vill förstå, varför vill jag förstå? För att jag vill förstå. Jag vill, förstå.

Så jag kan acceptera det jag kommer fram till. Det är tråkigt att det är så oerhört komplicerat bara.

Jag strävar efter att veta sanningen i en värld där mitt huvud skapar verkligheten.
LazyOne
 
Inlägg: 25
Anslöt: 2020-04-17
Ort: Göteborg

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Jossie94 » 2020-09-29 2:04:33

Nej, det finns inga mediciner för asperger, eller för annan autism. Om folk har sagt att de har haft mediciner för asperger har de antingen själva missförstått, eller ljugit. Ibland vill man kanske inte berätta varför man käkar medicin. Enklare då med en liten lögn.

Jag tycker det låter som att ni i din klass skaffade enkla små lådor att sortera in varandra i, fast verkligheten är mycket mer komplicerad. Eller kanske det var skolan som skötte sorterandet? Förmodligen passade ingen av er perfekt in i den låda dit ni sorterats. Om en unge får veta att den är stökig och strulig är det väldigt ofta som ungen börjar stöka och strula ännu mer. Jag undrar jag, hur mycket ni s.a.s. "levde upp till era diagnoser", alltså till de förväntningar som ställdes på er.[/quote]


Absolut är det kanske känsligt, men så du menar då att alla som sa att de käkade medicin då skulle ha ljugit då? Jag menar, vem är jag då om jag alltid går runt och tror att folk hittar på saker? Visst finns det folk till allt, men man kan ju inte gå och tro att folk hittar på saker varje dag/helatiden. Det har inte jag tid och ork med. Jag litar ju på det dom säger, säger någon att den har gjort något som verkar rimligt, ska jag då bara anta då att den hittar på? Okej om det är såhär riktigt konstiga saker som låter överdrivet eller låter som att det händer i en film eller i en dröm, då kanske man förstår att sådant är lite påhittat.

Så om vi säger nu att personer hittar på saker här, det är ju sjukt om det skulle vara så, för jag trodde man vände sig hit för att kunna prata om saker som folk kan relatera till, varför ska man då sitta och ljuga/hitta på? Om någon säger att den blev mobbad så litar jag ju på att det personen säger är sant. Varför skulle man ljuga/hitta på om något sånt? Sedan fattar jag ju att personer med diagnoser kan ha tendensen att få fantasier eller bilder i huvudet som inte stämmer med verkligheten, för det hände en jag kände. Det berodde på personens diagnos, för jag ärkte då att personens handlingar och ord var tvärtom än det som faktiskt hände i verkligheten.
Jossie94
 
Inlägg: 824
Anslöt: 2019-06-25

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav LazyOne » 2020-09-29 2:11:41

"Varför är alla mina vänner högutbildade personer?" - Jag tog i där (ganska trött).
LazyOne
 
Inlägg: 25
Anslöt: 2020-04-17
Ort: Göteborg

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav Kidzi » 2020-09-29 2:17:43

Man kanske tar medicin för att de hjälper något som har med aspergers att göra. Vissa får för depression, andra mot ångest eller vredesutbrott.

Men det finns ingen medicin som gör att man botas från sin aspergers, inte ens för tillfället.
Kidzi
 
Inlägg: 1926
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Är min personlighet så triggande för folk?

Inläggav LazyOne » 2020-09-29 2:20:47

Mitt tips till att försöka förstå andra människor. Direkt börja känna ödmjukhet och trippa försiktigt på tårna. Får du en känsla av att *du* är komplicerad. Tänk då på att det finns ingen i hela världen som känner dig, så bra som dig. Och du förstår inte dig själv.

Människor är egna universum. Vi har inte ens börjat förstå vårt egna än.
LazyOne
 
Inlägg: 25
Anslöt: 2020-04-17
Ort: Göteborg

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in