Jag är man och 47 år gammal. "Förtidspensionär" sen ca 7 år tillbaka. Diagnos: bipolär och aspergers. Äter flera mediciner. Men jag har ett aktivt liv, bl a kursledare inom fysisk träning och har "framgång" inom idrott. Inga drogproblem. Däremot orkar jag inte arbeta, fastän jag gärna vill. Knepigt och torftigt socialt liv. Med psykopatiska drag, tror jag. Jag är nog inte helt imbicill, tror jag inte heller. (har toppoäng på högsk. prov och har till en fil. mag.)

Men å andra sidan "manipulerade" jag mig till sjukskrivningar o pension. Fast om jag verkligen gjorde detta eller om det är äkta är jag inte säker på. Enl läkarna saknar jag helt sjukdomsinsikt. Enl dem är jag sjukare än jag inser. Är det så att jag kan sakna sjukdomsinsikt? Jag känner mig för det mesta ganska frisk. Min levnadsstil och beteende är dock avvikande, det vet jag. Det jag saknar är energi och intressen, förutom mina specialintressen. När jag försöker jobba blir det alltid fiasko. När jag gick "ut i arbetslivetkurs" lyckades jag ordna kaos och förstöra för de andra deltagarna och hela företaget. Är jag alltså "knäppare" än jag själv inser?

Min terapi är mediciner. Voxra, Lamotrigin, Zopiklon, Stesolid. Stesolid tar jag dock aldrig. Läkare träffar jag kanske en gång per år, det är allt.

Det är på senare tid jag har börjat fundera på om jag faktiskt är lite psykiskt sjuk. Har alltid sett det som något tillfälligt, ett slags semester. Men nu börjar det ju bli en väldigt lång semester. Vad jag också börjat reflektera över är att när någon börjar känna mig så säger de efter ett tag något som "du är allt lite annorlunda".

Grundskola gick jag knappt. Slutade efter sjuan. Satt på biblioteket och studerade mina egna ämnen. Mycket religion, lite fysik osv. Tog en examen på sjöbefälsskolan när jag var 14 (!). Sen studerade jag på egen hand spanska i ca 8 år. Fastän jag inte kan något alls om grammatik. Studerade vid 35-årsåldern till en mag. examen i antropologi.

Förhållanden, har jag kommit på, går bara ut på att få någon att bli ordentligt förälskad. Sen gör jag slut. Ofta på elaka sätt.

Jag har också kommit på att jag inte som andra tycker om någon form av konst. Musik har jag aldrig fattat nöjet med! Eller varför man t ex skall samtala eller umgås, bara för nöjet. Jag ägnar mig mest åt att retas och provocera när jag interagerar. Människor, beteenden, tankar, åsikter, religion studerar jag med intresse som en etnolog eller antropolog.

Nu har jag alltså börjat inse att jag faktiskt kanske verkligen är lite störd och annorlunda, som läkarna säger.

En gång tyckte min läkare att jag skulle prata med en psykolog. Det samtalet blev ett totalt fiasko. Utan att behöva anstränga mig vet jag att han uppfattade mig som gravt störd. Aspergare tror jag. Har aldrig, och vågar inte, titta i mina journaler.

Men kriminell är jag inte, eller har problem med rättsystemet. Förutom att jag brukar snatta och har åkt fast ett par gånger. Inte heller detta är ju särskilt normalt beteende för en 47-åring, inser jag.

Så tror ni att jag är sjuk, och i så fall kan jag någonsin bli bättre och börja leva ett helt vanligt liv?

Blir ibland otroligt trött och måste då sova en stund. Får jag inte det så går det ut över humöret, jag blir sur och retlig.

Hej och välkommen!

AS är ingen sjukdom utan räknas officiellt som neuropsykiatriskt funktionshinder och innebär att man fungerar lite annorlunda än andra, vilket i praktiken kan vara en fördel i vissa situationer och ett handikapp i andra.

Bipolär räknas väl som en sorts sjukdom men jag har fått uppfattningen att det också är något man får leva med och försöka hålla under kontroll med medicinering?

Psykopatiska drag räknas som personlighetsstörning, också svårt att bota (även om enstaka personer kan tillfriskna spontant t ex när de får barn eller något annat omvälvande).

Polar301 skrev:Jag är man och 47 år gammal. "Förtidspensionär" sen ca 7 år tillbaka. Diagnos: bipolär och aspergers. Äter flera mediciner. Men jag har ett aktivt liv, bl a kursledare inom fysisk träning och har "framgång" inom idrott. Inga drogproblem. Däremot orkar jag inte arbeta, fastän jag gärna vill. Knepigt och torftigt socialt liv. Med psykopatiska drag, tror jag. Jag är nog inte helt imbicill, tror jag inte heller. (har toppoäng på högsk. prov och har till en fil. mag.)

Men å andra sidan "manipulerade" jag mig till sjukskrivningar o pension. Fast om jag verkligen gjorde detta eller om det är äkta är jag inte säker på. Enl läkarna saknar jag helt sjukdomsinsikt. Enl dem är jag sjukare än jag inser. Är det så att jag kan sakna sjukdomsinsikt? Jag känner mig för det mesta ganska frisk. Min levnadsstil och beteende är dock avvikande, det vet jag. Det jag saknar är energi och intressen, förutom mina specialintressen. När jag försöker jobba blir det alltid fiasko. När jag gick "ut i arbetslivetkurs" lyckades jag ordna kaos och förstöra för de andra deltagarna och hela företaget. Är jag alltså "knäppare" än jag själv inser?

Det är ju fullt möjligt. Jag mår inte heller speciellt dåligt och så länge jag är i en miljö som passar mig och kan göra saker i min egen takt så funkar jag bra. Men i miljöer, situationer och med personer som är stressande så funkar jag inte bra alls.

Förhållanden, har jag kommit på, går bara ut på att få någon att bli ordentligt förälskad. Sen gör jag slut. Ofta på elaka sätt.

Jag har också kommit på att jag inte som andra tycker om någon form av konst. Musik har jag aldrig fattat nöjet med! Eller varför man t ex skall samtala eller umgås, bara för nöjet. Jag ägnar mig mest åt att retas och provocera när jag interagerar. Människor, beteenden, tankar, åsikter, religion studerar jag med intresse som en etnolog eller antropolog.

Nu har jag alltså börjat inse att jag faktiskt kanske verkligen är lite störd och annorlunda, som läkarna säger.

Detta låter inte så lite stört faktiskt. Som en blandning av schizoid och psykopatisk personlighetsstörning eller någonting ditåt. Fast att du berättar om det öppet är typiskt aspigt.

Så tror ni att jag är sjuk, och i så fall kan jag någonsin bli bättre och börja leva ett helt vanligt liv?

Nu är ju inte vi här några proffs som du förstår, och jag har mig veterligen aldrig träffat dig, men på det lilla du beskriver låter du tillräckligt udda/störd för att inte behöva oroa dig över att ha fått felaktiga diagnoser. Snarare verkar det som om de kan ha missat ett par...

Blir ibland otroligt trött och måste då sova en stund. Får jag inte det så går det ut över humöret, jag blir sur och retlig.

Många med AS (dock inte alla) blir lätt trötta och orkar inte jobba heltid, ha familj eller umgås för mycket. Att det sätter sig på humöret när man är trött och inte får vila är rätt naturligt. När jag var yngre var jag på dåligt humör nästan jämt för att jag var överarbetad och inte fick sova tillräckligt.

Att du är såpass aktiv som du är låter bipolärt. Bipolära jag känner kan köra stenhårt 160 dagar om året och sen kraschar de totalt och ligger slätstrukna i sängen. Alternativt kortare perioder.

Jag var på en föreläsning där en föreläsare sa att människor med psykisk ohälsa som saknar sjukdomsinsikt oftast får bättre självkänsla och därmed är chansen att de ska återfriskna mycket högre.
Mycket provocerande för en del i publiken, eftersom flera av dem brukade beklaga sig över att patienterna saknade just sjukdomsinsikt.

Jag säger inte att det är rätt i ditt fall, men väl värt att reflektera över.

ragnevi skrev:Jag var på en föreläsning där en föreläsare sa att människor med psykisk ohälsa som saknar sjukdomsinsikt oftast får bättre självkänsla och därmed är chansen att de ska återfriskna mycket högre.
Mycket provocerande för en del i publiken, eftersom flera av dem brukade beklaga sig över att patienterna saknade just sjukdomsinsikt.

Lustigt värre

TS jag kan intyga något jag såg på tv om att psykopater tydligen är mycket vanligare som yngre men att de utvecklas och sedan är väldigt ovanliga vid pensionsålder.
Antagligen just för att man utveklas enligt mig.
Fast jag tror det är tanken som utvecklar, att vända o vrida på tankar ger insikter som förändrar ens sätt att vara skulle jag påstå.

Interagerandet med att retas, går det möjligen tillbaka till en tanke om att det normala skulle vara att man ska "putta undan" andra och visa att man kan det?
Min egen tanke är att jag vill ingå i ett stödjande samhälle.
Finns det inte redan så vill jag bygga upp det och hittar ibland vägar för att skapa det och folk verkar gilla det

Man är inte tvungen att gilla saker man inte gillar

Jag är inte helt avskärmad från omvärlden och okänslig. Bl a så har jag många år varit verksam ideellt i miljörörelsen eftersom miljöfrågor är viktiga för mig. Tyvärr är det energin och orken som under de sista åren svikit. Nu för tiden orkar jag ingenting, förutom träningen. Å andra sidan tränar jag mycket så det är möjligt att det tar all kraft.
När man har varit bipolär hela livet så har man ju dragit på sig skulder under de maniska perioderna och har alltid kronofogden efter sig. Detta tar ju också på krafterna, alltid vara jagad. Men sjukersättningen är ju inte mycket större än förbehållsbeloppet. Ändå lyckas jag hjälpa min son med några hundra i månaden.

Tack för kommentarerna

Om du totalt saknade sjukdomsinsikt så skulle du inte skriva här. Då hade du tyckt du var världens normalaste och vettigaste och att det bara var fel på alla andra.

Psykopat, kanske, men dock en jävligt frisk sådan iallafall eftersom du erkänner att du kanske har sådana drag.

Hur känner du när du gör slut med dina tjejer på elaka sätt? Njuter du av att se dem sårade? Känner du nån form av belöning?

Och vem har inte tänkt på att manipulera och mygla sig till pension? Jag har definitivt tänkt tanken, men min girighet hindrar mig.

extraterrestrial skrev:Hur känner du när du gör slut med dina tjejer på elaka sätt? Njuter du av att se dem sårade? Känner du nån form av belöning?

Njuter? Nej verkligen inte. I stället lite dåligt samvete. Det har bara blivit så. Det är väl inget man planerar, att nu ska jag vara riktigt elak, det bara blir så.

Med psykopatiska drag, tror jag.

Tror inte att du har psykopatiska drag. Jag föreslår att du som är så intellektuell och beläst och har så mycket tid tar och läser boken "Without conscience" av Robert Hare för att förstå dig på ordet psykopat innan du använder dig av det igen.

Psykopatiska drag räknas som personlighetsstörning, också svårt att bota (även om enstaka personer kan tillfriskna spontant t ex när de får barn eller något annat omvälvande).

Jo visst kan folk utveckla psykopatiska drag som en personlighetsstörning. Då handlar det snarare om sociopath. Medan den riktiga definitionen på psykopat är inte en sjukdom utan en personlighetstyp. Den riktiga definitionen på psykopath är inte en personlighetsstörning. För psykpater kan inte behandlas, varken med medicin eller terapi. Psykopati är en annorlunde konstruerad hjärna helt enkelt, precis som asperger är.

Jag pratar ovan om den internationella definitionen av psykopati som beskrivet av robert hare.

I sverige så har man en annan definition av psykopati. Man pratar då om personlighetstörningen antisocial personality disorder. Men denna personlighetsstörning är egentligen inte psykopati, även om vissa psykopater först för just denna diagnos. Psykopati är en delmängd av antisocial personality disorder. Men som sagt psykopati är inte orsakat av uppväxtförhållanden, så det är inte en personlighetstörning i vanlig bemärkelse utan snarare en biologiskt sätt annorlunda konstruerad hjärna. Precis som asperger kan beskrivas som en biologiskt sätt annorlunda konstruerad hjärna.

Kan man inte få massa symptom från medicin också?

Min terapi är mediciner. Voxra, Lamotrigin, Zopiklon, Stesolid. Stesolid tar jag dock aldrig. Läkare träffar jag kanske en gång per år, det är allt.

ODD i barndomen kan övergå till en uppförandestörning i tonåren och som i vuxen ålder kan bli en antisocial personlighetsstörning, men det behöver inte bli så om personen har goda uppväxtvillkor, men det måste finnas genetiska förutsättningar i botten.
Har det väl blivit en ASPD-diagnos så anses den vara permanent, den behöver inte innefatta psykopati. Men jag har sett hur personer med ASPD blivit bättre med exempelvis ART och med samtalsterapi.
Möter en del med ADHD som också har ASPD, eftersom det finns en hög samsjuklighet.

Är ASPD=AS=aspergers syndrom?

Anti-Social Personality Disorder skulle jag gissa på.

extraterrestrial skrev:Om du totalt saknade sjukdomsinsikt så skulle du inte skriva här. Då hade du tyckt du var världens normalaste och vettigaste och att det bara var fel på alla andra.

Psykopat, kanske, men dock en jävligt frisk sådan iallafall eftersom du erkänner att du kanske har sådana drag.

Såg dokumentär på tv här för lid sen, minns ej titeln, men det var en som fick psykopatdiagnos. Han skröt om det, hade världens sjukdomsinsikt och sket i det. Han skulle säkert skriva här.

Att psykopater inte skulle tala om sin diagnos, tror jag är samma vanföreställning som att de som begår självmord inte skulle tala om det innan. De flesta talar om det innan.

En psykopat i sverige som har en diagnos och lever i samhället på något sätt kan väl tala om den. I kalifornien till exempel så brukade psykopati diagnosen kallas "the kiss of death". Har läst att när en kriminell väl har fått en psykopati diagnos så är det mycket svårare att få permis eller för huvudtaget komma ut ur fängelset i USA. Och i kalifornien förut tror jag att en psykopati diagnos betydde dödsstraff, förut alltså.

När det gäller folk som lyckas med att leva och arbeta trots att de är psykopater så måste man väl ändå inse att de tjänar på att hålla tyst om det.

nano skrev:TS jag kan intyga något jag såg på tv om att psykopater tydligen är mycket vanligare som yngre men att de utvecklas och sedan är väldigt ovanliga vid pensionsålder.

Vad jag har hört så avtar psykopati vid 50 års ålder.

MsTibbs skrev:Såg dokumentär på tv här för lid sen, minns ej titeln, men det var en som fick psykopatdiagnos. Han skröt om det, hade världens sjukdomsinsikt och sket i det. Han skulle säkert skriva här.

"Jag, en psykopat" hette den. Han torde nog tillhöra undantagen, som går ut med det utan att ha AS. Han hade ju satt i system att slå mynt av sin psykopati och var nog med i filmen bara för att göra reklam för sin bok (då han tydligen inte längre kunde försörja sig i företagsvärlden).

I normala fall tror jag det är mer som matterik säger, att de flesta håller käften om det för att de har mer att förlora än att vinna på det.

Psykopatiska drag är ändå lite positivt i sammanhanget. Det tyder på en "enklare" form, en någorlunda anpassbar form om viljan finns - potentiellt kontrollerbar och påverkbar. Det är med stor sannolikhet värre för de som har mer fullbordad personlighetsstörning(ar).

Angående det att psykopati "avtar" vid 50 års ålder. Jag läste om att det kan bero på att testosteronet, vilket gör psykopaten mindre aktiv när åldern är kommen. (Minns ej källa.) Men störningen i sig försvinner nog aldrig, den följer med andra ord med in i döden, tror jag.

Som jag har förstått har en fullbordad psykopat en mix av tre grundläggande personlighetsstörningar: Antisocial, Borderline och Narcissism. Sedan märker man väl också det att Histrionisk spelar en roll, men den är väl även en del av Narcissism. Främst hos kvinnor, som jag har förstått det.

Det här är "ihopkok" av mycket som jag har läst, så inget är skrivet är sten - någonsin.

Jag funderar allvarligt på att studera psykologi och ge mig in i just personlighetsstörningar. Det är en av mina mest seriösa fascinationer. Vill också gå in på djupet i en studie om Aspergers syndrom och narcissistisk personlighetsstörning. Det finns mer där än vad vi märker av, tror jag.

Polar301 skrev:börja leva ett helt vanligt liv?

Vad menar du med vanligt liv?

Polar301:

Jag har många frågor kring psykopati, men inga svar. Om du kan förklara något - bra!

Den sanna psykopaten devaluerar oupphörligen sin omgivning. Genom att göra så stiger väl självförtroendet, antar jag.

Min son har provanställning på en bra verkstad, men kommer ev. att slås ut därför att en arbetsledare är psykopat. Han kritiserar, utsätter honom (och andra) för omöjliga prov. Han utövar makt och njuter av att se offren plågas. Sonen satt på en stol några sekunder för att kolla in en buckla bätte, ur en annan vinkel. Då sa terroristen: "Så där satt dansken dagen innan HAN blev avskedad!"

Förra året tog en av de anställda sitt liv. Wonder why?....

Kanske känner du inte igen dig i den här beskrivningen av psykopati? Varför skulle det inte gå att behandla när allting annat gör det?