Är jag bara galen?

Här postar du övriga inlägg relaterade till Asperger.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Är jag bara galen?

Inläggav purplecloud » 2018-07-12 2:22:39

Jag är ny här, men har läst igenom många trådar de senaste veckorna då jag har blivit som besatt av tanken på ev. autism/aspergerdiagnos. Grejen är att dessa tankar aldrig slagit mig förrän för lite mer än ett år sedan (när jag var 19 och skulle ta studenten, är alltså 20 nu). Jag har växt upp med en kusin med asperger och en av mina barndomskompisar har en storebror med samma diagnos, men jag kände aldrig att jag relaterade till någon av dem (kanske för att alla med diagnos är olika, precis som alla utan diagnos). Dessutom hade jag aldrig någonsin läst på om asperger, så jag kände bara till de mest stereotypiska dragen.

Jag vet knappt var jag ska börja, men förra året var jag hos en psykiatriker med min mamma för att jag skulle få hjälp med att klara av de muntliga presentationerna jag var tvungen att göra i skolan och han frågade jag hade folk i min släkt med diagnoser/psykisk ohälsa, varpå jag svarade att "ja, min kusin på pappas sida har asperger" och sedan något om att min moster har någon ångestproblematik. Vi pratade sedan lite om mina problem och så där (minns faktiskt inte så mycket), men det var i princip bara mamma som pratade och jag satt mest tyst. Någon gång under samtalet nämner han något om att jag skulle kunna ha autism i förbifarten, så jag tror inte ens min mamma uppfattade det, men jag lade märke till det och tänkte på det lite efteråt. Jag googlade runt lite och läste, men gick inte så djupt in på det och kände mest "nä, det kan nog inte stämma", så jag typ glömde bort det och gick vidare med mitt liv.

Sedan i början av detta år började jag gå i KBT för min social fobi och kände inte att jag kom någonstans alls, för jag har så svårt att våga yttra mina tankar och känslor och jag har också insett att jag ofta inte ens vet vad jag tänker eller känner så att försöka få någon annan att förstå när jag själv knappt gör det känns ju ganska omöjligt. Mitt standardsvar på mötena var/är "jag vet inte" och jag får hjärnsläpp typ hela tiden. Hur som helst hade hon tydligen börjat misstänka något åt autismhållet, för en dag fick jag fylla i ett formulär som handlade just om det (det var för övrigt helt otroligt svårt att svara på, då jag i vanliga fall kan tycka sådant är svårt, men speciellt den här gången. Innan har jag ju bara fyllt i depressions och ångestformulär, vilket är saker jag hunnit fundera och reflektera mycket kring innan jag ens fyllt i dessa och eftersom det var ganska extremt var det lättare. Jag tycker det är svårare när känslorna är lite mer vaga och mer outforskade).

Från det att jag fyllde i formuläret har jag inte kunnat släppa tanken på om jag faktiskt skulle kunna ha asperger (jag väljer nu i den här texten att säga asperger, även om det kallas autismspektrumtillstånd nu för tiden). Jag har spenderat så sjukt många timmar med att googla och läsa, lyssna, titta, googla lite mer, läsa och håller på om och om igen. Det är helt omöjligt att släppa de typ konstanta tankarna. Hur som helst står jag i kö till utredning (som antagligen kommer ske i höst, enligt min terapeut.. eller sjuksköterska som hon är för tillfället, men hon är snart legitimerad KBT-terapeut). Tankarna om diagnosen svänger dock som sjutton. Ena dagen kan jag vara bombsäker, andra dagen kan jag vara helt "nej det är omöjligt, jag är nog bara tokig och inbillar mig bara" och vissa dagar känner jag lite mittemellan. Det rationella vore väl att helt enkelt bara vänta och se och inte försöka oroa mig i onödan, men det går inte!!

Jag kan väl berätta lite om mig själv, vilket inte är så lätt för jag vill ju få med allt, men då skulle det bli på tok för långt.

- Jag lärde mig gå och prata i normal tid, lite tidigt till och med. Dock kröp jag aldrig, utan hasade mig på rumpan. Eller jo, jag kunde ibland krypa först efter att jag lärt mig gå.

- Som barn var jag väldigt blyg och tillbakadragen bland folk jag inte kände. Mamma har berättat om en gång på förskolan då jag för första gången sade högt vad jag ville (vi skulle äta glass och man fick välja mellan två sorter). Helt från ingenstans säger jag bara "jag vill ha *smak*" och fröknarna blev helt till sig och berättade om det för mamma när hon hämtade mig.

- När jag gick på min första förskola (som jag bara gick på ett kort tag eftersom det var någon mögelskada där, om jag minns rätt), så var jag nog väldigt förtjust i en flicka som gick där, men jag tror aldrig vi lekte. Grejen jag gjorde var dock att jag hade som en "lek" (lek enligt mamma i alla fall) där jag sprang fram och tillbaka om och om igen och ropade "Majaaaa!" (hon hette Maja). En annan grej från förskolan var när jag stod i dockvrån med min kusin och jag verkligen behövde gå och kissa, men problemet var att jag inte ville att min kusin skulle ta min docka (det var ju MIN liksom!), så jag stod kvar och kissade ner hela mig istället.

- Mina fröknar på min förskola (den jag gick längst på) var oroliga för min motorik för jag var väldigt långsam av mig (har alltid varit det) när jag t.ex. skulle upp på en gunga. De andra barnen kunde liksom hoppa upp på gungan, men jag tog det väldigt försiktigt. Mamma blev dock bara irriterad och sade "och hur många gånger har hon trillat och slagit sig till skillnad från alla andra barn?". Då blev de tysta, för hon hade ju rätt. Jag skadade mig väldigt sällan för jag var så himla långsam och försiktig, antagligen för jag alltid har varit rädd för att ev. skada mig. Sjuksköterskan på BVC tyckte dock inte att jag verkade ha problem med motoriken.

- Vad jag vet var jag aldrig den som tog kontakt med andra barn, utan det var de som tog kontakt med mig och då accepterade jag det oftast. Jag har dock minnen från när personer på förskolan ville leka med mig och jag inte ville, men jag gjorde det ändå. Ett specifikt minne är när ett barn springer fram till mamma som skulle hämta mig, för att fråga om hon fick leka med mig. Jag minns tydligt att jag blev väldigt irriterad på att hon frågade min mamma och inte mig??? Dessutom hoppades jag på att mamma skulle säga nej (minns dock inte vad som hände sedan). Något som dock talar emot en aspergerdiagnos är att barn verkade tycka om mig eftersom de tog kontakt med mig och försökte "tjusa mig" som mamma säger. När jag läst om andra har de inte kommit överens med andra barn och så var det verkligen för min kusin. Hon var extremt aggressiv som barn och slog de andra barnen. Jag har aldrig varit utåtagerande utan snällt "följt med" så att säga. Jag hade alltså ganska många vänner, om man ens kan kalla det vänner när man var så liten? Dock blev det färre och färre med tiden då jag kom med mer och mer ursäkter till att inte leka och jag hörde nästan aldrig av mig på eget initiativ, så dessa vänner slutade till slut också höra av sig (det var dock inget problem alls för mig, jag har alltid gillat mitt eget sällskap). När jag väl var med vänner kunde jag vara rätt så bossig av mig och ville gärna bestämma, vilket märktes när jag hade vänner hemma hos mig. Mamma har berättat att man i princip bara hörde min röst. Dock verkade väl mina vänner inte ha problem med det eftersom de fortsatte vara vänner med mig?

- Jag hade alltid fullt med idéer när jag var barn och kom hela tiden på nya lekar med speciella regler. Tyvärr var det sällan mina vänner förstod när jag skulle förklara. För mig var det ju självklart hur lekarna gick till, men när jag förklarade har mamma berättat att de bara såg ut som frågetecken, vilket gjorde mig frustrerad. Dock ledde detta aldrig till några konflikter vad jag vet, då jag alltid har varit extremt konflikträdd. Jag antar att jag gav upp till slut och bara hängde på dem andra.

- När det gällde lekar i skolan som man lekte med många barn inblandade tyckte jag ofta var väldigt svårt. Jag minns särskilt en lek som hette pantgömme (fast med en boll också?) och jag minns tydligt hur jag aldrig lyckades lära mig reglerna. Min strategi var att följa efter en kompis och försöka att inte hamna i en situation där jag skulle behöva göra något speciellt. När jag väl blev tagen och skulle göra något speciellt med bollen hade jag ingen aning om vad jag skulle göra så jag stod där helt förvirrad och fick till slut bara säga rätt ut "vad ska jag göra nu?" så fick någon förklara, men varje gång jag kom i samma situation hade jag glömt vad jag skulle göra.

- Sedan jag först kunde hålla i en penna har jag alltid älskat att måla och rita (pyssla också för den delen). När jag var på på 4-årskontroll (tror jag det var), skulle jag rita ett hus och jag började rita massor av detaljer som gardiner, fönsterträd och liknande så sjuksköterskan fick liksom stoppa mig och säga att "tack, det räcker nu..". Dock känner jag ju att eftersom ingen märkte något konstigt på dessa kontroller, kan jag ens ha någon diagnos då? Man borde väl ha märkt något i så fall.

- Jag har alltid känt ett behov av att passa in och även om jag alltid har älskat att vara för mig själv hemma i min trygghet, har jag haft mycket svårt att vara ensam/självständig bland andra människor, exempelvis i skolmiljön. När jag åkte buss till skolan brukade jag förbereda mig mentalt inför att jag skulle behöva gå runt själv på skolgården i typ en halvtimme eftersom min buss kom så tidigt jämfört med mina kompisars bussar. Just när jag var i skolan så kände jag att jag alltid behövde ha minst en person jag kunde följa efter och vågade sällan gå själv till och från ställen (dels p.g.a. att jag var rädd att gå fel, för jag minns att jag hade rätt dåligt lokalsinne när jag var yngre). Jag hatade t.ex. när man skulle gå till skolsköterskan, för det gjorde man ju en och en och jag tyckte alltid det var så jobbigt att lämna klassrummet mitt i en lektion. Vet inte om detta också talar emot, för jag har fått uppfattningen om att folk med asperger är väldigt självständiga? Jag har aldrig varit självständig och har ofta behövt folk som gör saker åt mig eller hjälper mig på olika sätt.

- En annan grej som har med det sociala att göra är att jag sedan jag var yngre funderat på hur folk i min ålder kunde ha vänner utanför skolan. Det var ett mysterium för mig. Alla som jag någonsin umgåtts med var antingen genom förskolan/skolan eller för att mamma parat ihop mig med någon väninnas barn. Andra barn i min närhet hade vänner på andra skolor som de kanske lärt känna på någon aktivitet eller så och trots att jag gått på en hel del aktiviteter genom åren tror jag aldrig att jag lärde känna någon där. Jag höll mig alltid till dem jag redan kände. Det blev mer tydligt när jag blev tonåring och jag skämdes så mycket över att jag inte kände någon utanför skolan som alla andra verkade göra.

- I mellanstadiet var jag besatt av speciellt en kille i min klass. Jag skrev hur mycket "fråga-chans-brev" som helst och fick alltid svaret "nej" och i efterhand kan jag förstå att han typ hatade mig för han var ofta elak, men jag förstod inte alls då. Jag bara fortsatte fråga chans och jag läste in alldeles för mycket av hans signaler. Jag var till exempel övertygad om att han var störtkär i mig för att han hjälpte mig med en skoluppgift??? Samma en annan gång när han gav mig lite godis i bussen hem från skolan. En dag minns jag att några av hans kompisar kom fram till mig och sa att han ville bli ihop med mig och jag blev helt till mig, men sedan kom de tillbaka och sade att de bara hade skämtat med mig, vilket jag inte hade uppfattat för fem öre. Jag var så besatt av vårt potentiella kärleksförhållande att jag tvingade min ena kompis (som hade blivit ihop med honom) att göra slut med honom på direkten, vilket hon gjorde. Jag förstod inte alls att "så gör man inte" och i efterhand skäms jag verkligen över det och förstår inte hur den vännen stod ut med mig ärligt talat.

- En lite udda grej som mamma berättat om mig var att jag hade ett kassettband med Madicken som jag brukade lyssna på och sedan gick jag runt i cirklar, både inomhus och utomhus och återberättade hela bandet med alla detaljer och allt. Detta gjorde jag flera gånger. Både mamma och pappa var väldigt imponerade.

- På tal om att gå i cirklar så gjorde jag alltid det när jag pratade i telefon som liten och då gick jag alltid på en matta och följde mönstret som var längs kanterna. Jag har alltid haft telefonskräck och behövde alltid öva i mitt huvud på vad som skulle kunna ske och vad jag skulle säga. Som jag nämnt tidigare tog jag inte ofta initiativ till att leka med folk, men gångerna jag faktiskt ringde till kompisar var jag alltid väldigt nervös inför samtalen. Ett av ångestmomenten var att aldrig kunde veta vem som skulle svara, för man kunde ju inte garantera att det var kompisen som svarade. Jag hade en kompis vars familj bara svarade deras efternamn när man ringde och då visste jag aldrig vem i familjen jag pratade med. Så jag planerade helt enkelt i mitt huvud hur konversationen skulle kunna gå. Detta planerande gjorde jag också när jag väl hade kommit till en kompis och jag skulle ringa på dörren för att komma in. Då stod jag och övade i huvudet på vad som skulle hända, för även där kunde jag ju inte veta vem som skulle öppna dörren.

- I skolan försökte jag alltid vara så duktig jag kunde och jag fick höra på utvecklingssamtalen att det gick bra för mig och att jag var duktig, men det var tre grejer jag alltid fick höra och det var: att jag måste våga svara på frågor och delta i klassdiskussioner (alltså vara aktiv på lektionerna, vilket jag i princip aldrig var under hela min skolgång) för även om lärarna vet att jag kan och är duktig så måste jag visa det "muntligt", att jag måste fråga om hjälp när jag inte förstår något (jag frågade i princip aldrig om hjälp för jag visste inte hur jag skulle fråga om hjälp, när det var rätt timing att fråga om hjälp och sedan ville jag inte framstå som dum) och den tredje grejen var att jag skulle vara mer aktiv på idrotten.

- Även om jag var duktig i skolan och verkligen försökte göra mitt bästa så hade jag svårt för vissa grejer och en av dessa grejer var hörförståelse. Jag fattade inte hur andra bara kunde lyssna och veta vad de skulle lyssna efter. Även om det stod på pappret vad man skulle lyssna efter så hade jag så svårt att sortera ut det viktiga ur det som sades, för det var ju så mycket information och det gick ofta väldigt fort! Det var fett svårt att plocka ut det väsentliga och ignorera det som var oviktigt. Detta blev svårare med åldern också eftersom proven blev mer avancerade, det gick fortare och man fick mindre tid att tänka. Läsförståelse var lättare för då hade man alltid texten framför sig så man kunde gå tillbaka hur mycket som helst. Jag var ganska bra på det, men då läste jag inte först texten och svarade sedan på frågorna, utan jag läste frågorna först och tog en fråga i taget som jag försökte hitta svar på i texten för jag hade inte klarat av att minnas vad jag läst och svara på frågorna efter det. Fast så kanske alla gör, vad vet jag?

- Enda sedan jag var riktigt liten har jag haft vissa konstiga "rörelser" jag har gjort. När jag var i förskoleåldern brukade jag vifta med armarna och ibland benen (om jag satt ner) när jag var exalterad och jag gjorde vissa särskilda skutt, eller jag skulle nog inte kalla det skutt, men jag vet inte hur jag ska förklara det. En annan grej som jag gjort sedan jag föddes i princip, är att lukta på min egen hand. Jag vet inte varför, men jag har alltid älskat och funnit trygghet i att lukta på min ena hand (alltså en hand i taget). Så jag kunde sitta länge och hålla handen över näsan. När jag blev lite äldre (vet inte när detta började) gjorde jag en grej som var att spänna hela kroppen, vrida på huvudet åt ett håll och trycka ihop händerna hårt. Detta gjorde jag oftast i samband med något jag skapat eller höll på att skapa, t.ex. när jag ritade. Ytterligare en grej jag gjort väldigt länge, men inte minns hur länge, är att riva med naglarna längs sömmar på kläder, speciellt sömmen där nere på en tröja. Det är så avkopplande och det känns nästan som jag zonar ut när jag gör det. Jag kan sitta/stå länge och bara riva med en nagel längs sömmen fram och tillbaka. Det finns mer saker jag gör, men dessa är de vanligaste och som jag i princip alltid gjort (och alltså fortfarande gör). Just att vifta på händerna gjorde jag främst när jag var så där liten, men man kan se att jag gör liknande rörelser på en hemmavideo från när jag var utomlands en gång i 12-årsåldern. Då viftade jag dock bara på händerna och inte armarna. Jag har också märkt att sedan jag började läsa en massa och tänka på en ev. diagnos så har jag börjat vifta med armarna igen och det känns så befriande på något sätt. Nu gör jag det för att typ göra av med energi eller om jag är exalterad (dock inte när andra ser på). De andra grejerna har jag gjort hela tiden, men mer eller mindre genom åren. Nu har det blivit mer, men det kan ju bero på att jag har fått mer förståelse för mig själv och jag vet också att det inte är något fel. Dock gör jag mer diskreta saker när jag är bland folk.

- När det kommer till sensoriska grejer har jag nästan så länge jag kan minnas hatat att få russinfingrar som man får av vatten. Jag klarar inte av att röra andra människor, eller mig själv när fingrarna är så. Jag klarar heller inte av om någon annan som har russinfingrar rör vid mig. Detta är dock lite oklart, för trots detta har jag alltid älskat att bada och jag är som en fisk i vattnet. Jag antar att min strategi har varit att inte ta i folk eller vissa saker för att slippa obehagskänslorna. När jag var på t.ex. stranden när jag var yngre var jag tvungen att vänta en stund efter att jag kommit upp ur vattnet innan jag kunde ta i saker och fika (som vi brukade göra efter/mellan bad). Något annat som har med vatten att göra är att jag hatade att få vatten i ögonen när mamma tvättade mitt hår som barn. Jag var tvungen att hålla en handduk framför ögonen och när jag väl fick vatten i ögonen kände jag hur jag bara ville bryta ihop och jag minns att jag nästan grät ibland för det var så obehagligt (kanske till och med gjorde det? Har så svårt att minnas). Vi fick också köpa en speciell skärm som skulle leda bort vattnet från ansiktet. På tal om hår så var jag väldigt håröm som barn och hatade speciellt när frisören skulle kamma håret, för det gjorde så sjukt ont. Dock vågade jag aldrig säga till utan led i tystnad. Jag har också minnen från när jag var väldigt liten och skulle ut och leka i snön och jag tyckte mina kläder satt fel. På vintern har man ju lager på lager och då kunde ena byxbenet åka upp lite under overallen eller så kunde en strumpa hasa ner etc. Då kände jag också för att gråta och det var väldigt frustrerande minns jag. Dock minns jag inte hur ofta detta hände. För att återkomma till russinfingrarna kan jag erkänna en pinsam och äcklig sak och det är att jag nästan aldrig tvättar händerna, om jag inte är kladdig (hatar kladd) eller när jag går på offentliga toaletter. Kan jag undvika att bli blöt om händerna så gör jag det och dessutom hatar jag den "rena" känslan som händerna får efter en tvätt. Det liksom stramar på ett obehagligt sätt och huden har liksom inte hunnit få sina naturliga oljor tillbaka.

En annan grej jag hatar med hela mitt hjärta är när folk andas på min hud. Det är så fruktansvärt obehagligt att känna andetag mot huden och jag känner att jag måste "borsta bort" andetaget och sedan täcka med något för att inte känna det igen (om personen sitter bredvid mig t.ex. Jag var till och med öppen med det till min bästa barndomskompis och då löste vi det genom att jag lade en kudde/tröja/filt över armen när jag t.ex. spelade ett datorspel med henne och det var jag som styrde musen (alltså att min arm i vanliga fall var exponerad när jag styrde). Jag har också skitsvårt för vissa ljud så som smaskningar, snarkningar, när folk visslar med näsan och när folk andas högt. Det är det främsta i alla fall, sedan tycker jag det är jobbigt med folk som river på sina naglar, när man drar ut lådor ur en frys, glas som krossas, ballonger som spräcks (var rädd för det när jag var yngre). När jag ska sova måste jag ha det knäpptyst och därför har jag sovit med öronproppar varje natt sedan jag var rätt liten (vilket jag har skämts så mycket för när jag sovit över med kompisar och jag har försökt dölja det).

- I 6an fram till halva 7an blev jag mobbad och utfryst av majoriteten av klassen och det var ett tjejgäng som startade det. Anledningen som jag senare fick höra var att jag tydligen hade gjort/sagt något till en av tjejerna som måste ha gjort henne upprörd då eftersom hon ville mobba mig efter det. Dock insåg jag inte att jag var mobbad förrän efteråt.

- Efter mobbningen blev två av mobbarna vän med mig?? Jag har ingen som helst aning om hur det ens gick till. Det hände i alla fall och jag kände inte att jag hade något annat val än att umgås med dem trots att jag hatade att umgås med dem för de ville hela tiden träffa nya människor och umgås ofta (vilket jag verkligen inte ville). När jag väl följde med och träffade nya människor satt jag helt tyst och visste inte hur jag skulle bete mig. Dessa nya människor brukade alltid säga "varför är du så tyst?" och "varför pratar du inte?" och det enda jag kunde svara var "jag vet inte" eller "jag har inget att säga". Den "vänskapen" varade fram tills i början av vårterminen i 9an då jag totalt kraschade efter att ha försökt spela en roll i 2-3 år. Dessutom hade den ena "vännen" en tendens till att utnyttja min oförmåga att säga nej. Jag blev mer och mer deprimerad när 9an började och på våren klarade jag det inte mer. Jag hade börjat självskada en hel del och hade självmordtankar varje dag. Kom i kontakt med bup, men fick bara ångest av att gå dit så jag slutade gå till slut och låtsades må bättre.

Okej, det finns mycket mycket mer att skriva, men det har redan blivit en hel roman känner jag. Snälla förlåt för det! :oops: Att vara kortfattad är inte min starkaste sida...
Om någon stackare där ute lyckades läsa hela texten får ni gärna säga om ni kan känna igen er i något eller om något är helt främmande. Jag är förresten tjej om någon undrar (har ju läst om att asperger ofta yttrar sig på ett annorlunda sätt hos tjejer).
purplecloud
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2018-07-11

Är jag bara galen?

Inläggav BellaBelle » 2018-07-13 16:46:35

Orkade inte läsa allt, men gör en utredning. Det är väl enklast. Jobbar du nu, efter gymnasiet eller vad gör du?
BellaBelle
 
Inlägg: 1027
Anslöt: 2017-10-29
Ort: Sy-Kläder-Landet

Är jag bara galen?

Inläggav Handy » 2018-07-13 17:35:57

Nu är jag inte tjej men känner igen mycket i din beskrivning. Jag hade också svårt för att få vatten i ögonen när jag var liten och mamma duschade mig. Jag hade också svårt att orientera mig i skolan och följde efter klasskompisar till olika lektioner. Jag känner också igen mig i att inte fullt ut förstå lekregler, jag spelade fotboll under hela grundskolan men kunde aldrig reglerna (man sprang dit bollen var, med lite mera finlir i 7-9:an). Jag hade även svårt för när det blev knövligt i stövlarna och mina föräldrar var tvungna att vika sockorna precis så att de inte skavde (var liten då). När vi lekte så var jag också dominant och var ofta "lekledare". Jag hade också svårt för att förstå det sociala finliret och det blev ibland en del lustiga situationer pga det. Och precis som du berättar så avtog min kompisskara med växande ålder. När de sociala kraven växte så hängde jag inte riktigt med och drog mig tillbaka (eller så skedde detta naturligt). Jag hade också som du svårt för att sova om det var minsta ljud som störde.

Så för mig så låter det som asperger, men jag är ingen psykolog. Kanske inte ens en psykolog kan ställa diagnos via textberättelser. Men jag känner igen mig mycket.

Psykologerna trodde länge att jag var psykopat med tourettes. Men vid en objektiv sensordetektorundersökning (de fäster elektroder vid huvudet och låter en lyssna på höga ljud, gensvaren från hjärnan matchas sedan mot många personer med olika diagnoser) visade det sig att jag var en fullfjädrad aspergare. Testet ska även kunna utföras när man är sövd, och det anses ha hög tillförlitlighet. Tourettes är jag säker på att jag har, maskinen hade inte med tourettes i sin jämförelsebas. Jag frågade tom vad som skiljde psykopaternas hjärnreflexer från aspergarnas och hon sade något i stil med att de båda hjärnresponserna var förvånansvärt lika, men att aspergarnas reflexer var något långsammare. En psykiatriker har sagt till mig att jag antingen är en smart aspergare eller psykopat.
Handy
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 213
Anslöt: 2018-06-20

Är jag bara galen?

Inläggav yumxi » 2018-07-13 18:12:19

Du var lite som jag var som barn.
yumxi
 
Inlägg: 105
Anslöt: 2016-08-19
Ort: Stockholm

Är jag bara galen?

Inläggav purplecloud » 2018-07-13 18:46:21

BellaBelle skrev:Orkade inte läsa allt, men gör en utredning. Det är väl enklast. Jobbar du nu, efter gymnasiet eller vad gör du?

Nej inget jobb, jag är mest hemma bara. Jag har heller aldrig haft ett jobb, inte ens något kort sommarjobb. :?
purplecloud
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2018-07-11

Är jag bara galen?

Inläggav purplecloud » 2018-07-13 19:00:42

yumxi skrev:Du var lite som jag var som barn.

På vilket sätt? Vad är likheterna?
purplecloud
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2018-07-11

Är jag bara galen?

Inläggav purplecloud » 2018-07-13 19:12:52

Handy skrev:Nu är jag inte tjej men känner igen mycket i din beskrivning. Jag hade också svårt för att få vatten i ögonen när jag var liten och mamma duschade mig. Jag hade också svårt att orientera mig i skolan och följde efter klasskompisar till olika lektioner. Jag känner också igen mig i att inte fullt ut förstå lekregler, jag spelade fotboll under hela grundskolan men kunde aldrig reglerna (man sprang dit bollen var, med lite mera finlir i 7-9:an). Jag hade även svårt för när det blev knövligt i stövlarna och mina föräldrar var tvungna att vika sockorna precis så att de inte skavde (var liten då). När vi lekte så var jag också dominant och var ofta "lekledare". Jag hade också svårt för att förstå det sociala finliret och det blev ibland en del lustiga situationer pga det. Och precis som du berättar så avtog min kompisskara med växande ålder. När de sociala kraven växte så hängde jag inte riktigt med och drog mig tillbaka (eller så skedde detta naturligt). Jag hade också som du svårt för att sova om det var minsta ljud som störde.

Så för mig så låter det som asperger, men jag är ingen psykolog. Kanske inte ens en psykolog kan ställa diagnos via textberättelser. Men jag känner igen mig mycket.

Psykologerna trodde länge att jag var psykopat med tourettes. Men vid en objektiv sensordetektorundersökning (de fäster elektroder vid huvudet och låter en lyssna på höga ljud, gensvaren från hjärnan matchas sedan mot många personer med olika diagnoser) visade det sig att jag var en fullfjädrad aspergare. Testet ska även kunna utföras när man är sövd, och det anses ha hög tillförlitlighet. Tourettes är jag säker på att jag har, maskinen hade inte med tourettes i sin jämförelsebas. Jag frågade tom vad som skiljde psykopaternas hjärnreflexer från aspergarnas och hon sade något i stil med att de båda hjärnresponserna var förvånansvärt lika, men att aspergarnas reflexer var något långsammare. En psykiatriker har sagt till mig att jag antingen är en smart aspergare eller psykopat.

Känns skönt att någon kan relatera. Ang spel/lekregler så gjorde jag samma som du när det var bollsport på idrotten, alltså att följa efter bollen. Det var dock väldigt svårt när vi spelade volleyboll, för då är det helt andra regler och man kan inte bara "hänga med" utan alla på plan har ju en viktig roll för att spelet ska fungera. Jag hade alltid ångest inför just volleyboll för jag lärde mig aldrig hur man skulle rotera, vilken sida som skulle ha bollen när den rört marken osv. Dessutom är jag ganska bollrädd, så det var väl ingen bra kombination. :lol:

Intressant det där med undersökningen. Jag undrar hur det skulle fungera på min hjärna. Dock skulle jag inte säga att jag har så värst mycket problem med höga ljud, utan det är mest dem där lite svagare ljuden som andra kanske inte tänker på.
purplecloud
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2018-07-11

Är jag bara galen?

Inläggav purplecloud » 2018-07-13 19:20:40

Jag kan tillägga att jag nästan är säker på att pappa har någon diagnos, speciellt för att hans exekutiva funktioner är i princip obefintliga... Speciellt när det kommer till att organisera och hålla koll på grejer. Jag tror faktiskt nästan alla på pappas sida har någon diagnos. Farfar hade garanterat någon diagnos och min äldsta farbror har utan tvekan autism då han är en vandrande stereotyp. Har också fått höra att farfars mamma var väldigt speciell, så det kanske är där det bottnar. Sedan har mina andra farbröder och min faster också drag av någonting. Så om jag nu har en diagnos, kommer det utan tvekan från pappas sida.
purplecloud
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2018-07-11

Är jag bara galen?

Inläggav Micke » 2018-07-14 0:44:52

Jag får starka autism/aspergervibbar utav det du beskriver purplecloud. Jag känner igen mycket från min egna uppväxt, trots att jag inte är eller har varit tjej.

purplecloud skrev:Sedan i början av detta år började jag gå i KBT för min social fobi och kände inte att jag kom någonstans alls, för jag har så svårt att våga yttra mina tankar och känslor och jag har också insett att jag ofta inte ens vet vad jag tänker eller känner så att försöka få någon annan att förstå när jag själv knappt gör det känns ju ganska omöjligt.


Jag gick i samtalsterapi i din ålder, men jag hade också svårt för att våga yttra mig så det var inte till någon större nytta. Dessutom var terapeuten också av den tysta sorten (en del har den strategin vad jag förstått) så det blev inte mycket sagt utav någon.

- Sedan jag först kunde hålla i en penna har jag alltid älskat att måla och rita (pyssla också för den delen). När jag var på på 4-årskontroll (tror jag det var), skulle jag rita ett hus och jag började rita massor av detaljer som gardiner, fönsterträd och liknande så sjuksköterskan fick liksom stoppa mig och säga att "tack, det räcker nu..". Dock känner jag ju att eftersom ingen märkte något konstigt på dessa kontroller, kan jag ens ha någon diagnos då? Man borde väl ha märkt något i så fall.


Man är i regel inte intresserad utav att diagnosticera om det inte finns uttalade problem, d v s om en diagnos inte skulle fylla något syfte i nutid. Detta dock sagt utan att jag minns vad just 4-årskontrollen går ut på.

Vet inte om detta också talar emot, för jag har fått uppfattningen om att folk med asperger är väldigt självständiga? Jag har aldrig varit självständig och har ofta behövt folk som gör saker åt mig eller hjälper mig på olika sätt.


Jag vet inte om det stämmer att barn med diagnosen utanför sin hemmiljö nödvändigtvis skulle vara självständiga. Själv kände jag mig tryggare när jag var med någon annan, men hemma ville jag helst vara ifred då jag ju inte hade det behovet där. Det här kan nog handla om hur känslig man är som person, och kanske också om hur pass autistisk man är.
Micke
 
Inlägg: 2146
Anslöt: 2005-10-12

Är jag bara galen?

Inläggav purplecloud » 2018-07-14 1:40:18

Micke skrev:Jag får starka autism/aspergervibbar utav det du beskriver purplecloud. Jag känner igen mycket från min egna uppväxt, trots att jag inte är eller har varit tjej.

purplecloud skrev:Sedan i början av detta år började jag gå i KBT för min social fobi och kände inte att jag kom någonstans alls, för jag har så svårt att våga yttra mina tankar och känslor och jag har också insett att jag ofta inte ens vet vad jag tänker eller känner så att försöka få någon annan att förstå när jag själv knappt gör det känns ju ganska omöjligt.


Jag gick i samtalsterapi i din ålder, men jag hade också svårt för att våga yttra mig så det var inte till någon större nytta. Dessutom var terapeuten också av den tysta sorten (en del har den strategin vad jag förstått) så det blev inte mycket sagt utav någon.

- Sedan jag först kunde hålla i en penna har jag alltid älskat att måla och rita (pyssla också för den delen). När jag var på på 4-årskontroll (tror jag det var), skulle jag rita ett hus och jag började rita massor av detaljer som gardiner, fönsterträd och liknande så sjuksköterskan fick liksom stoppa mig och säga att "tack, det räcker nu..". Dock känner jag ju att eftersom ingen märkte något konstigt på dessa kontroller, kan jag ens ha någon diagnos då? Man borde väl ha märkt något i så fall.


Man är i regel inte intresserad utav att diagnosticera om det inte finns uttalade problem, d v s om en diagnos inte skulle fylla något syfte i nutid. Detta dock sagt utan att jag minns vad just 4-årskontrollen går ut på.

Vet inte om detta också talar emot, för jag har fått uppfattningen om att folk med asperger är väldigt självständiga? Jag har aldrig varit självständig och har ofta behövt folk som gör saker åt mig eller hjälper mig på olika sätt.


Jag vet inte om det stämmer att barn med diagnosen utanför sin hemmiljö nödvändigtvis skulle vara självständiga. Själv kände jag mig tryggare när jag var med någon annan, men hemma ville jag helst vara ifred då jag ju inte hade det behovet där. Det här kan nog handla om hur känslig man är som person, och kanske också om hur pass autistisk man är.

Är det så? Det är så svårt för mig att avgöra med tanke på att jag så klart inte känner till något annat. Får bara hoppas att utredningen kommer fram till något...

Jag älskar verkligen min nuvarande terapeut och det är första gången jag verkligen trivs med någon, men jag kan ändå inte prata fritt hur mycket jag än försöker. Jag kan förbereda vad jag vill säga flera dagar i förväg, men när jag väl är där glömmer jag vad jag vill säga eller så vet jag vad jag vill säga, men det känns omöjligt att faktiskt säga det. Sedan ett par veckor tillbaka har vi dock pausat själva KBTn med tanke på att vi uppenbarligen inte kommit någonvart, plus att jag väntar på utredning. Nu samtalar vi mer och jag får komma med egna förslag på vad jag vill prata om (vilket är galet svårt, med tanke på att det kan vara vad som helst). Jag önskar verkligen att jag bara kunde släppa mina spärrar och säga det jag vill säga.

Nä, jag kan också tänka mig att sjuksköterskorna på BVC inte är autismexperter heller, men jag måste ju ändå ha utfört alla uppgifter korrekt.

Ja, så kanske det kan vara. Jag har alltid varit väldigt känslig av mig och behövt folk att följa efter när jag inte varit hemma i tryggheten. Idag är jag ju 20 år, men jag har aldrig i hela mitt liv gått in i en butik och handlat någonting på egen hand. Jag har heller aldrig köpt mat utan sällskap. När vi sålde kakor och grejer med klassen i grundskolan gick jag aldrig ut och sålde, utan mamma och pappa fick sälja på jobbet och till släktingar. Dock har ju detta gått relativt smidigt med tanke på att jag var barn/ung tonåring, men ju äldre jag blir, desto mer förväntas ju av mig.

En intressant grej jag har insett är att jag fram till jag var 12 år inte hade tankar om att andra människor inte gillade mig. Jag har inte ett endaste litet minne från barndomen där jag någonsin tänkt "jag tror inte hen gillar mig". Inte ens när folk sagt elaka kommentarer till mig. Jag blev ledsen tillfälligt och kunde undra varför, men jag reflekterade aldrig över att de inte gillade mig. Jag trodde nog alla gillade mig ändå. Kanske är det därför jag var så bekymmersfri som barn, för att jag inte riktigt skapade en helhetsbild av kommentarerna, utan jag såg det mer som bara helt enskilda händelser som inte betydde något i längden. Jag tror därför mobbningen blev lite som en chock, eftersom det då blev tydligt att många faktiskt inte tyckte om mig längre (även om jag nog inte såg det som mobbning förrän efteråt).
purplecloud
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2018-07-11

Är jag bara galen?

Inläggav Alien » 2018-07-14 2:58:35

purplecloud skrev:När jag var på på 4-årskontroll (tror jag det var), skulle jag rita ett hus och jag började rita massor av detaljer som gardiner, fönsterträd och liknande så sjuksköterskan fick liksom stoppa mig och säga att "tack, det räcker nu..". Dock känner jag ju att eftersom ingen märkte något konstigt på dessa kontroller, kan jag ens ha någon diagnos då? Man borde väl ha märkt något i så fall.


Den där 4-årskontrollen var väl för över 15 år sedan. Man inriktade sig kanske främst på syn, hörsel, motorik, talet och förmågan att kunna rita huvudfotingar etc på uppmaning. Kanske inte på neuropsykiatriska funktionshinder.

Sedan så är det stor skillnad på aspergare, så jämför dig inte med någon stereotyp "standardaspergare". Bara det faktum att du har släktingar med AS är indikation nog att du troligen också har det.

Har du läst denna tråd? asperger-eller-ej-kan-jag-ha-as-t8512.html
Alien
Moderator
 
Inlägg: 32666
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Är jag bara galen?

Inläggav kiddie » 2018-07-14 4:18:36

När efter min diagnos på aspergers började prata om att jag också kanske hade ADD så trodde jag inte ett dugg på det. Det berodde till största delen på att jag kände en med ADHD och vi är väldigt olika. Det känns som vi inte har en enda likhet i den diagnosen. ADD och ADHD är liknande eller samma, hur man nu ser på det.

Jag gick igenom undersökningen och det visade sig att jag har ADD. Känner mig fortfarande väsensskild från hon som har ADHD men insåg att man kan vara väldigt olika och fortfarande rymmas i samma diagnos.

Så på nå vänster kan man ha folk i sin omgivning och det visar sig att man har "deras" diagnos trots att man är jätteolika.
kiddie
 
Inlägg: 12927
Anslöt: 2013-02-23

Är jag bara galen?

Inläggav Dagobert » 2018-07-14 7:00:42

Har inte läst hela tråden, men det verkar som om kombinationen AS och ADD inte bara ger symtom från båda diagnoserna, utan även andra symtom. 1+1=3.

De symtom och svårigheter som uppstår genom kombinationen slipper de med enbart AS eller ADD. Det kanske även gäller ADHD.

Kiddie skrev:"Har ADD med min aspergers så jag gillar både ordning men är oförmögen att upprätthålla ordning."

Samma för mig. Det är ett av de dilemman som lett till att jag grubblar över vem jag egentligen är:

Jag är noggrann men lever i kaos. Ska jag städa innan jag får besök eller visar jag upp en fasad då? Eller ska jag visa upp min ofrivilliga röra som orsakas av min ADD som skjuter upp allting?

Jag vill ha rimlig ordning och städat men kan inte - är det mina intentioner eller mitt handikapp som är mitt sanna JAG ?
Dagobert
 
Inlägg: 10222
Anslöt: 2010-11-30

Är jag bara galen?

Inläggav Handy » 2018-07-14 8:48:38

Jag måste ge purplecloud cred. Jag har alltför ofta sett nya medlemmar komma in och oja sig över andras otillräcklighet som förklaring till varför de har det jobbigt. Detta tyder på (enligt mig) mognad. Och då är prognosen för ett bra liv bättre, när man vet sina begränsningar och kan anpassa sitt liv efter dem.
Handy
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 213
Anslöt: 2018-06-20

Är jag bara galen?

Inläggav Micke » 2018-07-14 9:15:58

purplecloud skrev:
Jag älskar verkligen min nuvarande terapeut och det är första gången jag verkligen trivs med någon, men jag kan ändå inte prata fritt hur mycket jag än försöker. Jag kan förbereda vad jag vill säga flera dagar i förväg, men när jag väl är där glömmer jag vad jag vill säga eller så vet jag vad jag vill säga, men det känns omöjligt att faktiskt säga det.


Jag hade saker jag ville ta upp och löste det genom att hemma spela in det jag ville berätta om (det var kassettband som gällde på den tiden), så fick terapeuten lyssna på det när jag var där. Det blev inte så mycket samtal om det efteråt dock som jag hade förväntat mig, men det kändes ändå bra att dela med sig utav mina jobbiga erfarenheter till någon.

I takt med att jag blivit äldre har jag fått lättare för att prata med folk utanför familjen.
Micke
 
Inlägg: 2146
Anslöt: 2005-10-12

Är jag bara galen?

Inläggav Micke » 2018-07-14 9:17:56

purplecloud skrev:
Intressant det där med undersökningen. Jag undrar hur det skulle fungera på min hjärna. Dock skulle jag inte säga att jag har så värst mycket problem med höga ljud, utan det är mest dem där lite svagare ljuden som andra kanske inte tänker på.


Prassel och liknande ljud som andra knappt tycks höra skapar stress hos mig. Numera har jag ständigt bomull i öronen för då får jag en mer normal hörsel och det är väldigt effektivt mot just prassel och liknande fulljud. Enda gången jag kan föredra att inte ha någon bomull i öronen är om jag är ensam ute i naturen. Då kan jag vilja ta in alla ljud ibland för en ökad närvarokänsla.
Micke
 
Inlägg: 2146
Anslöt: 2005-10-12

Är jag bara galen?

Inläggav purplecloud » 2018-07-14 12:06:25

Alien skrev:
purplecloud skrev:När jag var på på 4-årskontroll (tror jag det var), skulle jag rita ett hus och jag började rita massor av detaljer som gardiner, fönsterträd och liknande så sjuksköterskan fick liksom stoppa mig och säga att "tack, det räcker nu..". Dock känner jag ju att eftersom ingen märkte något konstigt på dessa kontroller, kan jag ens ha någon diagnos då? Man borde väl ha märkt något i så fall.


Den där 4-årskontrollen var väl för över 15 år sedan. Man inriktade sig kanske främst på syn, hörsel, motorik, talet och förmågan att kunna rita huvudfotingar etc på uppmaning. Kanske inte på neuropsykiatriska funktionshinder.

Sedan så är det stor skillnad på aspergare, så jämför dig inte med någon stereotyp "standardaspergare". Bara det faktum att du har släktingar med AS är indikation nog att du troligen också har det.

Har du läst denna tråd? asperger-eller-ej-kan-jag-ha-as-t8512.html

Ja, det är ju sant.

Du har rätt, alla är vi olika. Jag försöker aktivt att inte jämföra mig, men det är svårt.

Jag har läst lite i den tråden, men inte allt.
purplecloud
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2018-07-11

Är jag bara galen?

Inläggav purplecloud » 2018-07-14 12:14:37

kiddie skrev:När efter min diagnos på aspergers började prata om att jag också kanske hade ADD så trodde jag inte ett dugg på det. Det berodde till största delen på att jag kände en med ADHD och vi är väldigt olika. Det känns som vi inte har en enda likhet i den diagnosen. ADD och ADHD är liknande eller samma, hur man nu ser på det.

Jag gick igenom undersökningen och det visade sig att jag har ADD. Känner mig fortfarande väsensskild från hon som har ADHD men insåg att man kan vara väldigt olika och fortfarande rymmas i samma diagnos.

Så på nå vänster kan man ha folk i sin omgivning och det visar sig att man har "deras" diagnos trots att man är jätteolika.

Kan tänka mig detta. Väldigt intressant ändå.

Hela den här grejen känns så overklig på något sätt. Det känns liksom orealistiskt att _jag_ skulle ha någon diagnos. Jag kan se mig själv med depression och social fobi, för det har jag vant mig vid och det har varit uppenbart. Det här å andra sidan känns så luddigt och jag har ju bara haft funderingen i ett år, så det känns så färskt. Dessutom kommer jag hela tiden tillbaka till tanken "jag har säkert för milda symtom", speciellt med tanke på att jag ändå skulle säga att jag hade en bra barndom (fram till 12 års ålder). Nu när tankarna far genom mitt huvud på en daglig basis skulle det kännas så knäckande om det visar sig att jag inte ens har någon diagnos.
purplecloud
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2018-07-11

Är jag bara galen?

Inläggav kiddie » 2018-07-14 12:19:48

På mina årskoller som liten låg jag alltid före det normala. Så det behöver nog inte betyda så mycket.
kiddie
 
Inlägg: 12927
Anslöt: 2013-02-23

Är jag bara galen?

Inläggav purplecloud » 2018-07-14 12:24:48

Dagobert skrev:Har inte läst hela tråden, men det verkar som om kombinationen AS och ADD inte bara ger symtom från båda diagnoserna, utan även andra symtom. 1+1=3.

De symtom och svårigheter som uppstår genom kombinationen slipper de med enbart AS eller ADD. Det kanske även gäller ADHD.

Kiddie skrev:"Har ADD med min aspergers så jag gillar både ordning men är oförmögen att upprätthålla ordning."

Samma för mig. Det är ett av de dilemman som lett till att jag grubblar över vem jag egentligen är:

Jag är noggrann men lever i kaos. Ska jag städa innan jag får besök eller visar jag upp en fasad då? Eller ska jag visa upp min ofrivilliga röra som orsakas av min ADD som skjuter upp allting?

Jag vill ha rimlig ordning och städat men kan inte - är det mina intentioner eller mitt handikapp som är mitt sanna JAG ?

Jag kan verkligen relatera till det där. Tanken har faktiskt slagit mig om jag kan ha båda diagnoserna, men så tvivlar jag igen. Innan jag städade mitt rum för någon vecka sedan (enda anledningen var att mina två vänner skulle komma hit), så hade jag på riktigt inte städat mitt rum (alltså dammsugit och så) på ett helt år. Förr kunde jag lätt låta tallrikar och glas med gammal mat stå och ruttna på skrivbordet innan jag tog ner det. Jag har definitivt fått det från pappa, även om jag är bättre på att hålla ordning än vad pappa är (kanske för att han hela tiden slipper undan och jag som är konflikträdd vågar inte tjafsa emot om mamma ber mig om en tjänst).

Anledningen till att jag ändå klarat mig bra i skolan med att lämna in uppgifter och sådant är nog dels för att mamma alltid pushat mig, plus att jag känt mig driven att göra mina lärare nöjda. Jag är också perfektionist så bra betyg har också varit en drivkraft, även om jag mest fått ganska medelmåttiga betyg förutom vissa högre. Kanske har jag hela livet kompenserat på ett eller annat sätt, men när det sociala i högstadiet blev för mycket och jag kraschade så blev det mycket mycket svårare.

Förlåt förresten om jag skenar iväg för mycket i mina svar.
purplecloud
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2018-07-11

Är jag bara galen?

Inläggav purplecloud » 2018-07-14 12:27:40

Handy skrev:Jag måste ge purplecloud cred. Jag har alltför ofta sett nya medlemmar komma in och oja sig över andras otillräcklighet som förklaring till varför de har det jobbigt. Detta tyder på (enligt mig) mognad. Och då är prognosen för ett bra liv bättre, när man vet sina begränsningar och kan anpassa sitt liv efter dem.

Åh, tack för uppmuntran! Jag blir genuint glad av din kommentar. :-)154
purplecloud
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2018-07-11

Är jag bara galen?

Inläggav purplecloud » 2018-07-14 12:49:30

Micke skrev:
purplecloud skrev:
Jag älskar verkligen min nuvarande terapeut och det är första gången jag verkligen trivs med någon, men jag kan ändå inte prata fritt hur mycket jag än försöker. Jag kan förbereda vad jag vill säga flera dagar i förväg, men när jag väl är där glömmer jag vad jag vill säga eller så vet jag vad jag vill säga, men det känns omöjligt att faktiskt säga det.


Jag hade saker jag ville ta upp och löste det genom att hemma spela in det jag ville berätta om (det var kassettband som gällde på den tiden), så fick terapeuten lyssna på det när jag var där. Det blev inte så mycket samtal om det efteråt dock som jag hade förväntat mig, men det kändes ändå bra att dela med sig utav mina jobbiga erfarenheter till någon.

I takt med att jag blivit äldre har jag fått lättare för att prata med folk utanför familjen.


Det var en smart lösning. Jag har ibland tänkt på att jag skulle kunna skriva ner det jag vill säga, men så klart glömmer jag ju det varje gång och jag skulle ändå aldrig våga säga "jag har skrivit ner, för det är lättare". Det är så synd att det är så här, för då blir det ju mycket svårare, om inte omöjligt, för mig att faktiskt ha nytta av terapin. Jag är i alla fall jätteglad över att jag tycker om terapeuten och jag längtar faktiskt dit varje vecka även om jag inte får så mycket sagt.
purplecloud
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2018-07-11

Är jag bara galen?

Inläggav purplecloud » 2018-07-14 12:54:04

Micke skrev:
purplecloud skrev:
Intressant det där med undersökningen. Jag undrar hur det skulle fungera på min hjärna. Dock skulle jag inte säga att jag har så värst mycket problem med höga ljud, utan det är mest dem där lite svagare ljuden som andra kanske inte tänker på.


Prassel och liknande ljud som andra knappt tycks höra skapar stress hos mig. Numera har jag ständigt bomull i öronen för då får jag en mer normal hörsel och det är väldigt effektivt mot just prassel och liknande fulljud. Enda gången jag kan föredra att inte ha någon bomull i öronen är om jag är ensam ute i naturen. Då kan jag vilja ta in alla ljud ibland för en ökad närvarokänsla.

Jag tror inte jag har så mycket problem med just prassel, utan det största problemet är ljud som kommer från människor (som jag nämnde i mitt första inlägg). Det handlar dock en del om min sinnesstämning också, så när jag redan har en dålig dag kan jag lättare bli irriterad av olika ljud. Av någon anledning är det typ värst med familjemedlemmar. :-)063
purplecloud
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2018-07-11

Är jag bara galen?

Inläggav purplecloud » 2018-07-14 23:44:00

Ni kanske är trötta på mig nu, men jag känner för att lägga till lite fler saker om mig själv och mitt liv för er som är intresserade (säg till mig om jag är jobbig):

- I låg och mellanstadiet hade vi speciella extrauppgifter som fanns i en pärm i klassrummet som man fick plocka uppgifter från, när man var färdig med det vi skulle göra. Jag minns att jag sällan vågade gå fram dit och ta ett papper eftersom jag aldrig kunde lista ut hur pärmen fungerade (det var en sådan som man var tvungen att trycka på ett speciellt sätt för att få upp den). Eftersom jag inte kunde förstå hur den fungerade ville jag inte gå fram dit och framstå som dum för att jag inte kunde få upp en vanlig pärm, så jag brukade vänta tills någon hämtade ett papper själv för att fråga om hen kunde ta ett papper till mig också. En liknande grej var att jag inte förstod hur fönstren fungerade, alltså hur man skulle öppna dem, så jag försökte alltid undvika att vara den som skulle öppna om läraren bad om det.

- När jag gick i 1an, minns jag specifikt en gång när jag satt kvar efter att lektionen slutat (jag har för mig att jag ritade) och läraren fick tjata på mig flera gånger att jag skulle avsluta och gå på rast/gå på lunch (vad det nu var jag skulle göra). Jag minns inte hur ofta sådana saker hände, men just den gången har fastnat på mitt minne i alla fall.

- I 2an bröt jag min vänstra tumme när jag gungade med en kompis på rasten, men jag låtsades som ingenting och hade nog inte ens en tanke på att jag kanske borde berätta för en lärare vad som hänt. Jag fortsatte som om ingenting hänt och på lektionen satt jag och försökte skriva (jag är vänsterhänt), vilket var nästan omöjligt för det gjorde fruktansvärt ont. Även om jag hade så himla ont sade jag fortfarande ingenting och det var först när en klasskompis vände sig om och kollade på mig som folk märkte att något inte stämde. Jag var tydligen likblek i ansiktet och höll på att svimma när som helst. Jag ska enligt mamma ha haft en tendens att inte visa när jag haft ont, utan jag har sett helt vanlig ut.

- Jag har en grej för variation, på ett sätt som nästan blir en rutin... Svårt att förklara. T.ex. på min spotifylista får låtar från en och samma artist/grupp/band INTE vara bredvid varandra utan det måste vara minst någon annan/annat emellan. När det kommer till kläder får jag INTE ha samma plagg två gånger på raken, utan det måste vara "nya" plagg och helst nya kombinationer. Samma gäller när jag sminkar mig, då får jag aldrig göra samma look två gånger i rad. Jag har aldrig hört om någon som är likadan när det gäller detta?

- Något jag insett är att jag är ganska usel på det här med hungerkänslor. Från att jag var liten har jag misstagit hunger för magont och kunde komma till mamma som liten och klaga på att jag hade ont i magen, när jag i själva verket bara var hungrig (vilket mamma förstod). Jag är fortfarande likadan. Ibland kan jag glömma att äta ordentligt, eller ha en för lång paus mellan måltider och så kan jag känna mig svag, ha en konstig känsla i magen och ibland känna mig illamående. Då kan jag gå till mamma och klaga på att jag känner mig konstig, så får hon säga till mig att jag nog bara är hungrig (det brukar vara fallet). För ca 2 år sedan hände detta ganska extremt några gånger då de kroppsliga symtomen ledde till magknip och illamående vilket gav mig fullständig panik (min absolut största rädsla är att kräkas), vilket ledde till vad jag antar var panikattacker. Då kom mamma fram till att det oftast var för att jag hade ätit för dåligt den dagen (det hände i princip alltid på kvällen/natten).

- Jag hade alltid svårt att cykla på andra cyklar än min egen, så jag blev alltid nervös om jag var tvungen att låna kompisars cyklar. Det var nästan som om jag behövde lära mig cykla på nytt för det kändes så annorlunda bara för att det var en annan cykel än den jag var van vid. Dock gjorde jag det och jag tror inte min osäkerhet märktes (eller kanske lite med tanke på att jag ofta strulade en stund med att bara komma upp och iväg på cykeln).

- När jag var 12 år började jag i gymnastik (en typ amatörgrupp, alltså ingen tävlingsgymnastik), för att min kompis gick där. Hon frågade om jag ville följa med och titta och jag vågade inte säga nej och senare frågade hon om jag också ville börja och återigen kunde jag inte säga nej. Så jag började helt enkelt och hade fruktansvärd ångest inför varje träning för jag var lätt den sämsta i gruppen och jag vågade inte göra så mycket (bröt ihop framför alla en gång när vi skulle gå balansgång typ en meter över marken....). Varje gång jag kom dit skakade min kropp okontrollerbart och jag gjorde allt för att försöka dölja skakningarna. Trots detta följde jag med på två läger och gick regelbundet i två år. Snacka om att jag plågade mig själv endast p.g.a. min oförmåga att säga nej.

- Jag var aldrig en typisk tonåring. Inte en enda gång var jag nyfiken på alkohol och festande eller att vara rebellisk (trots att jag gjorde dessa saker p.g.a. att mina "vänner" gjorde det). Egentligen hade jag velat vara hemma vid min dator och sitta i timmar på ett forum jag var medlem på i 7 år innan det lades ner, eller fortsatt leka med min bästa barndomskompis som vi alltid gjorde när jag var barn.

- Jag skrev väldigt mycket berättelser när jag var liten, i princip sedan jag kunde skriva. Jag har alltid älskat att skriva, men ironiskt nog har jag alltid hatat att läsa. Antagligen för att jag inte har tålamod till det. Trots att jag aldrig läst mer än jag måste, låg jag på en vuxen nivå av läsning när jag var 11 år (fick jag höra av min kontaktlärare på ett utvecklingssamtal). Lärare har ofta försökt få mig att börja läsa, men ingen har lyckats. Min pappa är likadan, han har nog aldrig läst ut en bok.
purplecloud
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2018-07-11

Återgå till Övriga Aspergerfrågor



Logga in