Asperger ger ju ändå inte en rätten att få slippa jobba eller några speciella förmåner. Om man vill vara simulant så blir det ju lite krånglig väg. Bara att spela nåt enkelt.

Lakrits skrev:Så vi som gick ut skolan innan 1990-talet, då diagnosen började ges, är alltså simulanter, eftersom vi är hänvisade till alt. 2?

Fortsätt att slipa på din iakttagelseförmåga.

Heja Lakrits

Jag gick ut skolan på -60 talet, då fans ingen av diagnoserna. Idag hade jag nog klassats som ADHD/Dyslektiker. Alts även jag typisk simmulant.
Man måste väll ha åkt skolsjuts 0,5 km och blivit ordentligt daltad för att inte vara simulant, gick till och med i skolan när agan var tillåten. Så jag fick nog för lite stryk för att inse att jag inte ska simulera AS.

Torsdag skrev:Vad jag har iakttagit så finns det i grunden två scenarion varför man blir diagnoserad Asperger.

1 Man är avvikande i skolan och har problem med att ta del av undervisningen i vissa eller många ämnen.
Nästan alltid kombineras AS-diagnosen med ADD/ADHD eller varför inte Dyslexi/Dyskalkyli.

2 Man upplever en livskris i samband med t.e.x jobbyte som leder till sjukskrivning. Man söker då efter förklarande diagnoser och får då AS på "relativt" saklig grund. AS blir då ofta ETT verktyg för att "slippa jobba" .

Tyckte hela din iaktagelse kändes schysst ändå fram tills sista meningen.

Varför tror du att man vill "slippa jobba"???

I de allra flesta fall tror jag det är precis tvärtom - man vill jobba, ha nån mening och syfte, vara till nytta för någon eller några...

Det är ju snarare så att om man har jobbat i livet så uppskattar man det mer än en person som inte har det. Men det kan ju vara svårt att förstå om man inte fått chansen

carl skrev:Det är ju snarare så att om man har jobbat i livet så uppskattar man det mer än en person som inte har det. Men det kan ju vara svårt att förstå om man inte fått chansen

Jo det låter rimligt. Att träda in i det här råttrace-ande jag-fixerade samhället som en outsider utan att ha en plats eller funktion måste vara en hemsk upplevelse...

carl skrev:Det är ju snarare så att om man har jobbat i livet så uppskattar man det mer än en person som inte har det. Men det kan ju vara svårt att förstå om man inte fått chansen

Är 62 nu började jobba när jag var 15. Har studerat under tiden.
En diagnos är inte för att sluta jobba, utan för att förstå varför 50 år av livet känns så förbannat bortkastat.

Lakrits skrev:

Torsdag skrev:Vad jag har iakttagit så finns det i grunden två scenarion varför man blir diagnoserad Asperger.

1 Man är avvikande i skolan och har problem med att ta del av undervisningen i vissa eller många ämnen.
Nästan alltid kombineras AS-diagnosen med ADD/ADHD eller varför inte Dyslexi/Dyskalkyli.

2 Man upplever en livskris i samband med t.e.x jobbyte som leder till sjukskrivning. Man söker då efter förklarande diagnoser och får då AS på "relativt" saklig grund. AS blir då ofta ETT verktyg för att "slippa jobba".

Så vi som gick ut skolan innan 1990-talet, då diagnosen började ges, är alltså simulanter, eftersom vi är hänvisade till alt. 2?

Fortsätt att slipa på din iakttagelseförmåga.

Visste att jag skulle få den kommentaren. Men du får väl hamna någonstans mitt i mellan eller så får du avgöra själv. En del hinner ju jobba ett bra tag innan, andra hinner knappt söka. Det flesta i alternativ 2 skulle säkert upptäckts i skolan idag men långt ifrån nödvändigtvis alla.

Torsdag skrev:

Lakrits skrev:

Torsdag skrev:Vad jag har iakttagit så finns det i grunden två scenarion varför man blir diagnoserad Asperger.

1 Man är avvikande i skolan och har problem med att ta del av undervisningen i vissa eller många ämnen.
Nästan alltid kombineras AS-diagnosen med ADD/ADHD eller varför inte Dyslexi/Dyskalkyli.

2 Man upplever en livskris i samband med t.e.x jobbyte som leder till sjukskrivning. Man söker då efter förklarande diagnoser och får då AS på "relativt" saklig grund. AS blir då ofta ETT verktyg för att "slippa jobba" .

Så vi som gick ut skolan innan 1990-talet, då diagnosen började ges, är alltså simulanter, eftersom vi är hänvisade till alt. 2?

Fortsätt att slipa på din iakttagelseförmåga.

Visste att jag skulle få den kommentaren.

Att du får den kommentaren beror på att den pekar på bristerna i din framställan. Att du tydligen känner till det, men väljer att ignorera det och förminska mitt och en massa andra människors liv och vedermödor, det är obegripligt. Återigen blir det ett slags revirpinkande, där bara de "äkta" aspergerpatienterna erkänns, de som får diagnosen i skolåldern, medan de som får diagnosen senare i livet anses vara någon slags snyltare. Okunnigt, okunnigt, okunnigt.

Det jag och många andra har fått uppleva genom livet, är att vara annorlunda men utan att det har funnits någon förklaringsmodell som beskriver varför vi är som vi är. Eftersom det inte gick att ge oss en diagnos, tillrättalagd undervisning etc., så slätades allting över med "Ja, men du som är så intelligent", "Men du verkar ju vara helt normal", "Hur kan du inte förstå vad jag menar?" eller "Ja, men du ser väl att alla andra deltar i gruppövningen". Vi var för normala för att vara autistiska eller utvecklingsstörda. Vi var för annorlunda för att undvika att förpassas till OBS-klassen när läroböckerna var utlästa och genomräknade.

Att jag reagerar så starkt som jag gör, beror på att jag är trött på att ifrågasättas. I och med min utredning fick jag en till etthundra procent passande förklaring till varför jag fungerar som jag gör. Min lillebror behövde inte längre agera assistent, eftersom jag kunde få en från kommunen. Jag driver inte längre ner mig i Marianergravdjupa utmattningsdepressioner efter futila försök att vara som alla andra och göra samma saker på jobbet som alla mina arbetskamrater (ja, jag arbetar, tänka sig). När jag hamnar i min bubbla och blir okontaktbar eller okontrollerat gungar fram och tillbaka medan händerna viftar som japanska solfjädrar, så finns det en förklaringsmodell som passar, och jag tas på allvar istället för att avfärdas med ett snäsigt "Skärp dig nu! Sluta larva dig!".

EDIT: Jag vill tillägga att jag hade en helt fantastisk OBS-lärarinna, som nog kunde förstå både mig och de AD(H)D-pojkar (ja, de skulle nog ha fått den diagnosen om den hade funnits, alltså) som då och då skickades till henne. Jag sändes aldrig dit för att jag var stökig, utan snarare tvärtom, för att jag satt tyst och försynt i mitt hörn och arbetade färdigt allting så att min fröken fick slut på material.

Lakrits skrev:Det jag och många andra har fått uppleva genom livet, är att vara annorlunda men utan att det har funnits någon förklaringsmodell som beskriver varför vi är som vi är. Eftersom det inte gick att ge oss en diagnos, tillrättalagd undervisning etc., så slätades allting över med "Ja, men du som är så intelligent", "Men du verkar ju vara helt normal", "Hur kan du inte förstå vad jag menar?" eller "Ja, men du ser väl att alla andra deltar i gruppövningen". Vi var för normala för att vara autistiska eller utvecklingsstörda. Vi var för annorlunda för att undvika att förpassas till OBS-klassen när läroböckerna var utlästa och genomräknade.

Att jag reagerar så starkt som jag gör, beror på att jag är trött på att ifrågasättas.

Håller med till hundra procent.

Boken jag läser nu talar om det Lakrits nämner som Du är fel-allergi. Man är så jävla trött på att det alltid är man själv som är fel, för mycket ditt, för lite datt, för muppig för att vara normal, för normal för att vara muppig så till slut tål man inget av ifrågasättande.

Jag är lite där själv...

^-^
Håller med Lakrits
Har jobbat sedan 15 års ålder. Gör kanske inte samma jobb som alla mina arbetskamrater, men bidrar nog ibland med saker som faktiskt kommer ur min ADHD/AS, att jag kan se saker som är obekväma för andra. Problemet är bara att det ofta är någon NT som känner sig kränkt. Jantelagen fungerar utmärkt på svenska storföretag. Jag hoppas att jag kan bli uppskattad för det lilla jag kan bidra med, kanske lättare att bli förstådd på jobbet med en diagnos.

Alfamamsen

En bok att rekomendera?

Apropå kommentarer, så är nog den jobbigaste: "Men, kan du inte bara vara som alla andra?"

(Svaret på den retoriska frågan är naturligtvis: "Jag försöker så mycket jag kan! Ser du inte det? Duger inte det?")

lasseivägen skrev:Alfamamsen

En bok att rekomendera?

Alfamamsen var ytterligare en variant på mitt nick, undrar hur många jag sett nu...

Sorry, glömde titeln. Innanförskap, av Gunilla Brattberg. Se vidare i tips-menyn för länk till förlaget.

barracuber skrev:Tyckte hela din iaktagelse kändes schysst ändå fram tills sista meningen.

Varför tror du att man vill "slippa jobba"???

I de allra flesta fall tror jag det är precis tvärtom - man vill jobba, ha nån mening och syfte. vara till nytta för någon eller några...

Det var så missbutterfly beskriv det. Det är säkert många som försöker hitta något som kan vara mer passande, Men också andra där asperger blir en naturlig del av sjukintyget.

Inger skrev:lyckas några få diagnoser ändå så är det uppenbarligen enstaka misstag som knappast kan vara tillräckligt många för att misskreditera oss som grupp.

Ett klart icke-problem, således.

Jag hoppas att du har rätt.

Lakrits. Fel av mig att inte nämna det i mitt första inlägg. Jag känner igen mig mycket i det du beskriver. Men själv ser jag inte Asperger som en förklaring utan snarare som ett tryggt bevis.
Är själv mycket nyfiken på vad som hade hänt om jag inte fått AS-diagnos i skolåldern.

alfapetsmamma skrev:

Lakrits skrev:Det jag och många andra har fått uppleva genom livet, är att vara annorlunda men utan att det har funnits någon förklaringsmodell som beskriver varför vi är som vi är. Eftersom det inte gick att ge oss en diagnos, tillrättalagd undervisning etc., så slätades allting över med "Ja, men du som är så intelligent", "Men du verkar ju vara helt normal", "Hur kan du inte förstå vad jag menar?" eller "Ja, men du ser väl att alla andra deltar i gruppövningen". Vi var för normala för att vara autistiska eller utvecklingsstörda. Vi var för annorlunda för att undvika att förpassas till OBS-klassen när läroböckerna var utlästa och genomräknade.

Att jag reagerar så starkt som jag gör, beror på att jag är trött på att ifrågasättas.

Håller med till hundra procent.

Boken jag läser nu talar om det Lakrits nämner som Du är fel-allergi. Man är så jävla trött på att det alltid är man själv som är fel, för mycket ditt, för lite datt, för muppig för att vara normal, för normal för att vara muppig så till slut tål man inget av ifrågasättande.

Jag är lite där själv...

Exakt! Vilket bra begrepp. Du är fel-allergi!

Dessutom, på en generell nivå så beror det hela på om man ser asperger som ett verkligt fenomen som vetenskapen försöker förstå eller som ett analytiskt begrepp eller snarare kanske en klinisk konstruktion. Jag är övertygad om att det senare stämmer. Att Aspergers syndrom är en analytisk kategori, en intellektuell konstruktion som är till för att förstå en grupp av människor som antas dela vissa egenskaper. Sen använder man definitionen av den gruppen för att skapa test för att ta reda på vilka som ingår i den.

Då kan man naturligtvis tala om feldiagnostisering och om över- eller underdiagnostisering, men i grunden så blir kriteriet på att någon har AS att den har fått diagnosen AS.

Det är en aning intellektuellt incestuöst, visst, men förvånansvärt många saker som vi betraktar som verkliga är konstruktioner av den typen.

Det är mycket möjligt att man en dag bryter ner diagnosen i underdiagnoser, att man anser att andra sätt att gruppera människor än mer meningsfulla. Men fram tills dess är det nog säkrast att anta att det säkraste sättet att bedöma vem som har asperger eller inte är att kolla vem som har diagnos.

Charley? skrev:Varför skulle man ägna större delen av sin kraft åt att försöka spela normal? Det varierar från person till person om man bryr sig om sådant eller inte.

Alltså, jag tycker om dig, missbutterfly, men den här tråden känns bara bitter. Jag har ett aktivt umgänge, orkar för det mesta gå ut och jag har, sedan jag flyttade hemifrån, haft väldigt mycket polare. Du får ju tänka på att det kan finnas andra faktorer än AS som påverkar en person. T ex kombinationen Aspergers och ADHD, som - särskilt bland kvinnor - kan vara svårupptäckt eftersom beteendemönstret avviker från klassiskt Aspergerbeteende.

Edit: Du verkar ha fastnat vid vad AS innebär för problem för dig. AS är inte svart eller vitt och det är inte heller så att alla har problem med samma saker. Men fram tills den dagen du testat på att vara en annan människa så kanske det är bäst att vara försiktig med att uttala sig om att andra simulerar.

Håller med till 100%. ADHD-faktorn kan ge en väldigt energisk och social typ av aspergare utan att den är mindre aspig för det.

alfapetsmamma skrev:Alfamamsen var ytterligare en variant på mitt nick, undrar hur många jag sett nu...

'Kärt barn' du vet.

Inger skrev:

alfapetsmamma skrev:Alfamamsen var ytterligare en variant på mitt nick, undrar hur många jag sett nu...

'Kärt barn' du vet. :wink:

Låter lite som alfahona, bara. Lite varglikt eller som värsta bullmamman.

Jag tycker det var det gulligaste smeknamnet hittills.

Bror Duktig skrev:Jag skulle bra gärna vilja veta om det är vanligt att aspergare är sjukligt trötta av att diska eller resa sig, har yrsel i alla lägen även liggande, får mångdubblad ljuskänslighet, tappar hår, fryser ovanligt mycket o.s.v. o.s.v. o.s.v.

Ljuskänslighet, frusenhet, trötthet lär vara indikationer på att det kan vara något med sköldkörteln, mig tar de något jag tror kallar TSH prover på.
Det upptäcktes vid ett hälsotest, jag hade ju aldrig gjort något så doktorn tyckte det var hög tid.
Samtidigt tappade jag faktiskt hår, hade yrsel under någon månad också, trött som attan sedan många år o folk sade att jag var lat.

Så fick jag medicin, tröttheten försvann, jag blev mycket starkare efter två dagar, orkade mer och vaknade pigg om mornarna.
Detta sedan jag började käka Levaxin.
Märkte också att jag gjorde mer rätt från början så att säga.

Inger skrev:

Charley? skrev:Du får ju tänka på att det kan finnas andra faktorer än AS som påverkar en person. T ex kombinationen Aspergers och ADHD, som - särskilt bland kvinnor - kan vara svårupptäckt eftersom beteendemönstret avviker från klassiskt Aspergerbeteende.

Håller med till 100%. ADHD-faktorn kan ge en väldigt energisk och social typ av aspergare utan att den är mindre aspig för det.

Detta är jag i ett nötskal, även om jag inte är kvinna. Min utredningspsykolog sa också att Aspergers kunde dölja sig under den mer aktiva ADHDn, men att Aspergers nu visade sig mycket klarare när den aktiva delen av mig försjunkit (den började dö vid när jag var 18 år). Faktum är jag kan sätta sprätt på generatorn om jag vill, men jag faller tillbaka ganska snabbt igen. Jag kan ge en sak eller en person mitt hela allt, men för allting annat/alla andra kan jag bara ge en liten del.

Uhm, hur som helst måste jag kicka igång mig själv till en nivå som kan få mig att falla tillbaka till min isolering i flera dagar, kanske t o m veckor. Jag tror att många har svårt att förstå den delen, alla vill gärna ha någon form av förklaring. Men när jag väl försöker förklara så är det ändå ingen som egentligen förstår. Det känns som att det inte tas på allvar och det gör mig besviken. Jag förstår inte vad det är de vill veta.

En av mina vänner tror att jag bara är i en "comfort zone" - precis som han var under många år. Wow, jag fick verkligen hålla mig ifrån ett vredesutbrott. Naturligtvis nonchalerade jag det hela och började på ett nytt ämne. Det finns vissa människor jag tar råd ifrån, andra väljer jag inte ta råd ifrån. Samma person som finner mig elak för att när man försöker säga någonting till mig så har jag redan bestämt mig, och vägrar att ta emot det som sägs. Det finns ingenting som är "comfort zone" med det här. Det är är en zon fylld av faror, eventuella bakslag, förtvivlan, personlig osäkerhet och att inte riktigt veta vad som kommer att hända.

En annan tror att jag kanske inte har Aspergers - kort och gott för att jag inte är en zombie. Jag är FÖR levande, FÖR känslig, och kan tala om vad jag tänker och känner FÖR mycket. Varför? Hans släkting är ju lite som en zombie - därför måste alla vara som en zombie. Jag sa då att han generaliserar och att det finns en hel armé där alla har olika drag och blandningar. Han höll med.

Men ingen ser inuti oss, ingen vet hur det känns och vad vi tänker. Det är ingen som vet vad vi tvingar oss igenom för att stå ut, det är ingen som vet vad vi gör bakom stängda dörrar - när vi faller mot dörrens insida och pustar ut; "hur länge kommer jag orka?"

Har jag varit rädd för att jag fått en sympati-diagnos? Ja.
Har jag varit osäker på om diagnosen stämmer? Ja.
Så idag, vad tänker jag? Tror jag att diagnosen är felaktig? Nej, definitivt inte.

Mitt liv har var en extrem balansgång i osäkerhetens namn. Ingenting har någonsin hjälpt förrän nu. Och det är bl a därför jag är säker på att diagnosen stämmer.

Personligen så tror jag sådana här grundar sig i avundsjuka, vi VERKAR fungera precis likadant som alla andra - men vi gör det inte - och vi får sitta hemma och ägna oss åt saker vi älskar. Men vad ingen vet är hur svårt vi också har att komma igång med det när våra hjärnor är på högvarv. Två år efter jag fick min diagnos och jag är fortfarande i processen att försöka lägga ihop hela pusslet. Jag har svårt att ägna mig åt mitt intresse och det jag verkligen vill läsa mer om, det är väldigt väldigt svårt.

Som sagt: det här är ingen "comfort zone"!

Jag anser inte att det är min uppgift att bedöma huruvida feldiagnoser ställs.