Jag vill förtydliga att jag är helt övertygad om att ALLA analyserar, sedan är vi bara olika tydliga, gör det olika medvetet eller har olika språkliga modeller när vi beskriver hur vi ser på det.

Ex. Så fort man börjar uppföra mig på ett visst sätt mot någon person, så är det för att man har tolkat in någonting som bygger på en analys, jag tror inte att man kommer ifrån det; sedan gör vi det förstås olika mycket. Att man ev börjar dra in olika talesätt, klyschor, teorier, tankegångar när man uttrycker: det är inte mer än fullkomligt logiskt eftersom vi alla har vår tidigare kunskapsnivå och personliga erfarenheter med oss som instrument.

Jag gillar inte omvårdande attityd, speciellt inte den sortens behandling som ex ofta kännetecknar vården.
Behövande- expert
liten/svag-stark/kunnig
vanmäktig-maktutövande
och enligt mig är det precis det ömkande och särskilda hänsyn står för. Man är med andra ord inte jämnbördiga och möts inte sida vid sida i en platt hierarki.
Med det menar jag inte att man skall sparka på människor eller agera elakt.

Men jag vidhåller att man kan möta en person med downs syndrom, ex (jag drar inga paralleller mellan någon på det här forumet och någon med downs, jag tog ett övertydligt exempel) på exakt samma sätt som man bemöter vem som helst. Det finns ex ingen regel att man måste bemöta en person med ett förmodat begåvningshinder på ett särskilt sätt för att man antar att den är mindre begåvad än dem som inte har downs? Ändå är det inte alls ovanligt att just det tillståndet skapar ett särskilt bemötande som utgår ifrån att "stackars lille vän, du förstår nog inte riktigt det här". Nämen det tror fasen att den lille vännen inte förstår det omvärlden redan har lärt den att den inte förstår? Det här är särskilt tydligt inom vården och INTE MINST INOM PSYKIATRIN. Och ändå är det väldigt ofta långt mer kompetenta personer med långt högre utbildningsnivå etc, etc, etc, som vårdarna bemöter som "behövande" snarare än utifrån den kompetens personen faktiskt har?

Vad händer om man råkar ömka en hund när man klippt ner för långt i pulpan? Man befäster att det är farligt.
Vad händer när man uttalar sig om en annan person som svag eller beter sig som att den är det? Kan det finnas någon parallell?
Kan det vara så att man går i olika bemötandefällor och att man medverkar i självuppfyllande profetior?

Jag kan tillägga att det var ved på elden för att få igång brasan igen.
Men det här är nog min kärnposition i hela sakfrågan som jag kritiseras för.

Har tyvärr inte tid att gå in i någon längre diskussion, försöker få nåt gjort här. Så lite kort bara:

Jag tycker det är självklart att man ska ha en grundläggande respekt mot alla människor och behandla dem så jämbördigt man kan, absolut inte nedlåtande. Men alla människor är inte lika utan kan skilja sig väldigt i temperament, ålder, erfarenhet, känslighet etc och därför kan man inte heller behandla alla exakt likadant, för då blir det orättvist (tycker jag alltså, enl min personliga erfarenhet).

Jag förväntar mig alltså större mognad hos en mogen person än en yngre, större tålighet hos en självproklamerad hårding än från någon som visat tecken på motsatsen, större finkänslighet från någon som brukar vara det etc.

Att visa hänsyn och omtanke tycker inte jag är detsamma som att vara nedlåtande. Vem som helst kan behöva detsamma när de minst anar det. Även den mest hårdhudade.

Kikarn skrev:Vad händer om man råkar ömka en hund när man klippt ner för långt i pulpan? Man befäster att det är farligt.
Vad händer när man uttalar sig om en annan person som svag eller beter sig som att den är det? Kan det finnas någon parallell?
Kan det vara så att man går i olika bemötandefällor och att man medverkar i självuppfyllande profetior?

Visst, sånt händer säkert hela tiden. Men jag stödjer inte behaviorismens människosyn och ser det inte som att vi alla är precis lika redan från början och sen fastnar man i olika beteendemönster som förstärks eller skapas av omgivningen, utan som att det finns medfödda neurologiska skillnader som man sen iofs kan jobba med och kompensera för men som aldrig helt går ta bort.

Exempel på ytterligheter som ofta har svårt att kommunicera och komma överens p g a grundläggande temperamentsskillnader:

myers-brigg ... light=enfp
hunter-elle ... t=gatherer
divergent-e ... %20spindel

Inom dessa skillnader kan man sen säkert också fastna i vissa mönster, det gör vi väl alla?

Men om man vill bryta dessa, även om de så att säga harmonierar med ens grundläggande temperament och därmed innebär minsta motståndets väg, så är det väl snarare upp till individen själv och inte omgivningen att initiera detta? Är detta gruppterapi? Är vi varandras terapeuter? Har vi ansvar för att försöka åstadkomma personlighetsförändringar, brytande av mönster etc, hos andra medlemmar som inte själv efterfrågat det? Det tycker jag är att kränka den personliga integriteten och inte behandla andra med respekt.

Enda gången jag lägger mig i och markerar gränser är när jag upplever att någon annan låter sitt temperament och sina utlevelsebehov gå ut över andra individer eller gruppen som helhet. (Ett mönster hos mig, som jag som sagt är väl medveten om.) Och inte bara hos mig, tack och lov, vilket gör att den här gruppen börjar bli hyfsat trygg även för dem som inte har så hård hud.

Summan av kardemumman är jag delvis håller med dig och delvis inte. Min terapeutvännina brukar ofta prata om såna saker som du nämner och jag brukar se poängen när hon beskriver det också, men jag håller inte alltid med till 100% eftersom jag ser saker mer från ett neurologiskt än psykodynamiskt perspektiv. Tack vare vår vänskap har vi lärt oss utöka vår resp syn till att även innefatta delar av den andras.

Sen hoppas jag att du fattade att min (och någon mers) 'kritik' inte gällde dig som person (gillar ju dig ju) utan bara just den här åsikten, eller snarare i vilket sammanhang den presenterades.

Ojdå, nu blev det visst inte så kortfattat ändå, typiskt.

Jag vägrar läsa allt men tänker ändå ta mig friheten att analysera.

Det är tragiskt att man inte bara kan få vara, få göra det andra tycker är fel utan att bli häcklad i tråd efter tråd. Jag slutade läsa där KS berättade att ursprungsutfallet var bett om ursäkt för till berörd part i separat pm.

Då känns det bra för mig. Men va fan ser jag två dagar senare, tråd efter tråd, tänkare och tyckare, så himla sorgligt.

Såna uttryck som "väx upp" ger mig knottror för i varje själ växer det oftast i den takt som är möjligt och vem är att döma vad som är vad och rätt? Har något begått ett brott? Nej, inte alls för i så fall skulle den personen vara polisanmäld och avstängd.

Nej, att vara delaktig i ett sätt emot en människa som undanber sig analys och att då analysera på helt ohejdat känns för mig totalt respektlöst. Analyser er själva istället och ge er en fråga om det var detta ni ville uppnå? Är ni nöjda nu?

Jag kommer att sakna KS för man visste alltid att han var rak och jag har under mitt år aldrig sett att han inte bett om ursäkt de gånger han klivit över gränser.

Håller med, men om du läst lite mer hade du sett att det (med ett undantag) inte var KS som analyserades.

Jag tycker inte ens det räcker med att läsa allt för att begripa det här.

Man måste också inse att saker kan inte bara te sig, utan vara, mer olika för olika personer än vad man kan eller ens vill föreställa sig.
Samt den gamla vanliga knäckfrågan: att sådant får till följd olika slutsatser även om man inskränker urvalet till fullt anständiga sådana.

Låter det kryptiskt så är det om inte annat för att jag inte vet hur jag skulle gå in på detaljer utan att gå folk förnär.

Med det vill jag inte försvara några misstag som naturligtvis har gjorts eller överhuvudtaget försvara bara för att försvara. Men någon måtta får det vara på oförståelse för "mobben" också.

Inger skrev:Håller med, men om du läst lite mer hade du sett att det (med ett undantag) inte var KS som analyserades.

Ja, det var den gången jag såg då och sen orkade jag inte läsa mer.

Men varför måste det drivas så till sin spets för att "se vem som har rätt"?

Aspkvinna skrev:

Inger skrev:Håller med, men om du läst lite mer hade du sett att det (med ett undantag) inte var KS som analyserades.

Ja, det var den gången jag såg då och sen orkade jag inte läsa mer.

Aspkvinna skrev:Men varför måste det drivas så till sin spets för att "se vem som har rätt"?

Jag tyckte också att originalfrågan borde varit utagerad i o m ursäkten, men flera ville fortsätta och Krigis själv skrev att det inte gjorde honom nåt.

Och sen fick jag frågor som jag kände mig manad att besvara. Vi diskuterade då alltså huvudsakligen ett helt annat ämne, sprunget ur den första debatten, där det blev en del missförstånd (?) mellan mig och Kikarn.

Den som analyserade KS var relativt ny och visste inte att KS undanbett sig, när jag påpekade det blev h*n fly förbannad och lämnade forumet på fläcken.

Men jag orkar tyvärr inte sammanfatta hela tråden åt dig, läs själv om du vill veta vad som hände. Förvirrande nog har moddarna delat upp den i flera, så det kan bli svårt att få överblick. Men det gick inte riktigt till såsom du nu lite förhastat verkar anta.

Varför Krigis plötsligt lämnade forumet var nog lika förvånande för alla eftersom jag tyckte att vi just rett ut alla missförstånd och det stod klart att Krigis inte menade nåt illa utan bara inte riktigt hade koll på vem han skrev till. Men nu ska vi nog inte försöka analysera hans motiv för då fortsätter vi ju med det du har att invända emot!

Diskussionen var förresten redan över när du nu kom och livade upp den igen.

Kikarn skrev:Jag vill förtydliga att jag är helt övertygad om att ALLA analyserar, sedan är vi bara olika tydliga, gör det olika medvetet eller har olika språkliga modeller när vi beskriver hur vi ser på det.

Ex. Så fort man börjar uppföra mig på ett visst sätt mot någon person, så är det för att man har tolkat in någonting som bygger på en analys, jag tror inte att man kommer ifrån det; sedan gör vi det förstås olika mycket. Att man ev börjar dra in olika talesätt, klyschor, teorier, tankegångar när man uttrycker: det är inte mer än fullkomligt logiskt eftersom vi alla har vår tidigare kunskapsnivå och personliga erfarenheter med oss som instrument.

Jag gillar inte omvårdande attityd, speciellt inte den sortens behandling som ex ofta kännetecknar vården.
Behövande- expert
liten/svag-stark/kunnig
vanmäktig-maktutövande
och enligt mig är det precis det ömkande och särskilda hänsy står för. Man är med andra ord inte jämnbördiga och möts inte sida vid sida i en platt hierarki.
Med det menar jag inte att man skall sparka på människor eller agera elakt.

Men jag vidhåller att man kan möta en person med downs syndrom, ex (jag drar inga paralleller mellan någon på det här forumet och någon med downs, jag tog ett övertydligt exempel) på exakt samma sätt som man bemöter vem som helst. Det finns ex ingen regel att man måste bemöta en person med ett förmodat begåvningshinder på ett särskilt sätt för att man antar att den är mindre begåvad än dem som inte har downs? Ändå är det inte alls ovanligt att just det tillståndet skapar ett särskilt bemötande som utgår ifrån att "stackars lille vän, du förstår nog inte riktigt det här". Nämen det tror fasen att den lille vännen inte förstår det omvärlden redan har lärt den att den inte förstår? Det här är särskilt tydligt inom vården och INTE MINST INOM PSYKIATRIN. Och ändå är det väldigt ofta långt mer kompetenta personer med långt högre utbildningsnivå etc, etc, etc, som vårdarna bemöter som "behövande" snarare än utifrån den kompetens personen faktiskt har?

Vad händer om man råkar ömka en hund när man klippt ner för långt i pulpan? Man befäster att det är farligt.
Vad händer när man uttalar sig om en annan person som svag eller beter sig som att den är det? Kan det finnas någon parallell?
Kan det vara så att man går i olika bemötandefällor och att man medverkar i självuppfyllande profetior?

Väldigt bra skrivet överlag tycker jag.
Menar du att ibland vet patienten kanske mer än vårdaren? Och att vårdarna/forumiter (?) medverkar med varandra att fylla upp sig själva? Annars förstod jag resten och det var som sagt bra sagt.

Aspkvinna skrev:Men varför måste det drivas så till sin spets för att "se vem som har rätt"?

För min del uppfattade jag aldrig att det drevs till sin spets. Visserligen förekom spetsiga formuleringar med syftet att föra diskussionen något längre än till blotta deklarerandet av olika åsikter. Jag är själv skyldig till sådana formuleringar, som säkert har upprört många och fått mig att framstå som en ärkeknöl och totalt respektlös person i någons ögon. Mer eller mindre skarpa inlägg kom från flera håll i debatten.

Jag tror heller inte att någon i debatten var ute efter att få rätt. Även om jag givetvis endast kan tala för mig själv. Om nu diskussionen drevs med större engagemang, så var det som jag fattat saken för att det fanns en utbredd förhoppning om att det skulle gå att få klarhet i vissa frågor som tidigare inte fått svar.

Tyvärr ledde inte diskussionen till ett sådant klargörande, men det var i alla fall ett ärligt försök från de medverkande. KS valde ju själv att låta diskussionen ha sin gång, efter att några hade sagt att det väl nu räckte. Det blev således en mer allmän diskussion, och inte endast begränsad till det direkta upphovet i en annan tråd.

Det beslut som KS tog föranlett av denna diskussion eller föranlett av annat (någon utförlig förklaring har ej givits), står KS självfallet för själv. Som jag uppfattade det var det ingen som ville mobba ut honom, på inget sätt.

I brist på egna ord lånar jag gärna TK:s.