Som jag har lärt mig tala svenska uttalas "världen" med det "största", mest öppna ä-ljudet, medan t ex "väder" och "väg" inte har ett lika öppet ä-ljud. Startade en gång i tiden en tråd om detta på Flashback och fick ett svar som redogjorde grammatiskt och pedagogiskt att det mer stängda ä-ljudet skrivs med en "spegelvänd trea" med fonetisk skrift, medan det mer öppna är /æ/, och normalt förekommer framför /r/ och de olika retroflexa konsonanterna, alltså rt, rn, rd, rt och rs. Som i "världen".

Tycker ofta man hör speakers på TV och i radio uttala vÄg och vÄder med det detta sistnämnda öppna ä-ljudet som i "världen", och jag tycker ju instinktivt att de talar "fel"... Men i vissa dialekter har man uppenbarligen tappat - eller aldrig haft - den skillnaden mellan de båda ljuden.

Kanske ett ämne att kolla andras tankar och åsikter om här också... Är det någon som ens har tänkt på detta förr?

Jag har aldrig tänkt på det.

Men däremot har jag en teori om varför uppläsare uttalar "vägen" och "väder" med "för brett" Ä-ljud. De vill inte använda sin egen dialekt, där man kanske säger "vegen" och "veder", utan ett "korrekt" Ä-ljud. Och så utgår de från skriften.

Liksom jag läst att Tensta egentligen ska uttalas "tennsta" (el rentav "tännsta"?), men eftersom de som bor där är nyinflyttade uttalar de det "som det stavas".

Wow, det om Tensta har jag missat. Däremot är jag själv uppvuxen i Skogås i östra delen av Huddinge kommun, på den tiden med postadress Trångsund, grannorten (en pendeltågsstation närmare stan). Trångsund ska uttalas med betoning på andra stavelsen, det är också angivet på t ex NE.se, men man får ofta höra folk betona den första.

En annan grej är orter som ofta felstavas. Två förorter med pendeltågsstationer är sådana - Flemingsberg och Kallhäll. Flempan brukar få ett extra m instoppat, Kallhäll brukar bli av med ett l. Ett av de två första alltså.

Benägenhet att utgå från stavning och övergå till länge sedan övergivna uttal, eller uttal som kanske aldrig har funnits, finns exempel på i ett ganska närliggande fall - orden av slaget erkänna, erfordra, erinra och vad det nu är mer som börjar på "er". Etablerat uttal på dem alla var sedan länge att de uttalades med ä snarare än e, men under 1900-talet har det till stor del övergått/återgått till uttal med e.

Fredrik Lindström har pekat på mycket bundenhet vid skriftspråket under 1900-talet, ord som inte längre uttalades som de stavas, där det under 1900-talet blev vanligt att folk utgick ifrån att "det stavas ju så här, då måste det ju uttalas så".

Fast samtidigt har ju mer traditionell språkutveckling funnits med andra ord, som ibland utvecklats via väldigt fascinerande vägar. Ta ordet initiativ, där det har blivit jättevanligt med folk som på fullaste allvar säger "insiativ". Eller ordet original där det första i:et blivit stumt. Det sistnämnda är väl klart mer etablerat än det första, jag säger också "orginal", men inte "insiativ" utan "initsiativ".

Vad jag vet så är det där med öppet långt ä även före annat än r(-derivat) en regional fråga. Nog säger man så sedan gammalt på många håll norr om Stockholm. Det utesluter förstås inte att andra ovetande om det anammar samma uttal hyperkorrekt från skriften.

Om ordsammandragning: som liten lade jag märke till att nyhetsuppläsare och andra viktiga vuxna på TV sa "natutvis". Det skulle tydligen uttalas så om man alltid bara hade viktiga saker att säga, förstod jag. Något årtionde senare verkade många ha kortat av det till "natuts"; sedan kom Ingvar Carlsson och sa "natts".
(Inga vetenskapliga anspråk...)

Känner mig mycket bekymrad just nu och försöker förtvivlat komma på hur Pemer menar med ä-ljudet. Jag uttalar alla ä:n likadant och har så alltid gjort.

Jag har alltså talat fel i hela mitt liv?!

Jämrans också...

Jag stör mig på att stockholmarna uttalar Er- som Är-, t ex "ärbjuder".

lemur skrev:Känner mig mycket bekymrad just nu och försöker förtvivlat komma på hur Pemer menar med ä-ljudet. Jag uttalar alla ä:n likadant och har så alltid gjort.

Jag har alltså talat fel i hela mitt liv?!

Jämrans också...

Det som förvånar mig är att det talas om olika uttal på de långa Ä-ljuden. På de korta ä-ljuden finns det däremot flera olika uttal.
För min egen del har jag ett enda ord som jag anstränger mig för att alltid uttala med ett annat ä-ljud än de andra, bara för att det låter så töntigt om man låter ä-ljudet dra för mycket åt E i det fallet: ordet "Älg".

lemur skrev:Jämrans också...

Du uttalar inte Jämrans och Värld med samma ä-ljud!

Savanten Svante skrev:

lemur skrev:Jämrans också...

Du uttalar inte Jämrans och Värld med samma ä-ljud!

Jag var otydlig: jag syftade på de expempel Pemer räknade upp: världen, väder och väg.

Ingen av er säger "fel"!!! Just ä-ljudet är känt för sina stora regionala variationer, både kort och långt. Och det är inte alls bara stockholmare som säger "ärfara" - det är det äldre och till nyligen mer "vedertagna" uttalet.
-------------------------------------------------------------------------------------

Sedan är det så att skolan ända sedan folkskolan infördes 1842 har tagit på sig en uppgift att undervisa barnen i vad som är den enda sanna och riktiga svenskan.

Utan att gå in på exakt hur man "bör" förhålla sig till dialekter kontra standardspråk kontra regionala variationer i standardspråket, så är det ett faktum att skolan har gjort detta på grundval av otillräckliga kunskaper och både lärt ut saker och förmedlat normer som (innan dess) inte har haft förankring i något levande språkbruk alls.

De ränderna har inte gått ur än; dessutom har den lärt folk att tänka på det viset, att det bara skulle finnas en sak som är "rätt" i språket och allt annat "fel", och att tänka ängsligt och hellre avvisa en språklig möjlighet än riskera att säga eller skriva "fel".

Man kan följa i texter hur det på många sätt har gjort svenskan allt torftigare under 1900-talet; tyvärr särskilt brant nedåt sedan enhetsskolan infördes (och kunskapsstandarden sänktes) på 1960-talet.

Problemet med ä-ljudet som Pemer tar upp gäller stockholmskan och andra östsvenska dialekter. För att använda Zombies ord, så beror dagens situation på att skolan ”lärt ut saker och förmedlat normer som (innan dess) inte har haft förankring i något levande språkbruk alls”.

Sedan gammalt uttalas ä framför r mycket öppet i stockholmskan. Med några få undantag uttalades långt ä i andra positioner slutet, som e; ”räv” uttalades som ”rev”.

I andra delar av landet uttalas ä i ”räv” halvöppet [ε:] men inte lika öppet som i ”här” [æ:]. När nitiska lärare försökt lära stockholmsbarn stava genom att i uttalet skilja mellan ”rev” och ”räv”, blev det, som Alien påpekade, för mycket av det goda. Eftersom det halvöppna uttalet inte finns i stockholmskan, tog eleverna till det helöppna (som egentligen bara användes framför r) när de skulle säga ”räv”.

Emellertid misslyckades pedagogiken, för stockholmare har fortfarande svårt att skilja mellan e och ä, och pendeln har slagit över åt andra hållet: jag har hört ungdomar säga ”räv” när de menar ”rev”.

(Tillägg till DanS ovan)
Och i ännu andra delar av landet uttalas långt ä öppet i alla positioner.

Om det är i stockholmskan det halvöppna ä-ljudet saknas undrar jag vad det är för dialekt jag har talat hela mitt liv?

Jag har alltså just lärt mig skilja på två ä-ljud, så som man längre norrut i landet inte verkar göra alls, utan enligt egen utsago bara pratar med ett ä-ljud.

Talade in ett litet ljudexempel:

www.huddingehockey.com/veder.mp3

Överdrev en del ljud en smula, och pitchade filen till en lite snabbare hastighet som fick en himla kul effekt på själva rösten.

Men okej, det riktigt extrema ekenstugget där alla ä-ljud drar ner mot e, det är väl det som verkligt infödda söderkisar har talat i alla tider. Jag föddes och fostrades i förortsmiljö av en inflyttad värmlänning som far, och en mor uppvuxen i Vasastan och så småningom på Östermalm, med inflyttade rospiggar som föräldrar för sin del. Så här blev det inget ekenstugg, utan det som väl - säkert en smula vårdslöst - kallas riksssvenska.

Vitsen med stockholmaren hos räkhandlaren i Göteborg har vi förstås hört sedan länge:
- Jag vill ha reker...
- "Reker"?
- Ja, såna där som man eter...?
- Vi har la inga maneter!

Och på Gotland - i alla fall som man pratar i Visby - skiljer man på e och ä, men...

Långt ä framför r uttalas öppet som i rikssvenska.
Långt ä i andra sammanhang uttalas som e i rikssvenska.
Långt e uttalas som ei eller som som bokstaven a i engelska alfabetet.

"Räv" uttalas "rev".
"Rev" uttalas "reiv" eller "rave" med engelskt uttal fast med rullande r.

Annan anekdot:

Jag hörde en gång en rättvikare (70-talist) spy galla, med all rätt, över sin stockholmscentrerade skolgång. Tyvärr kommer jag inte ihåg mycket av hans tragikomiska exempel; men ett var hur de fick slänga bort flera lektionstimmar på att lära sig skilja mellan "räv" och "rev", "ära" och "era", som det inte skulle ha fallit någon av dem in att blanda ihop - det var ju helt olika vokaler. Fast deras uttal var tydligen både fel och rätt på samma gång, fast fel ändå, på något sätt som inte ens fröken lyckades förklara. Naturligtvis började en del av de osäkrare tvivla på sina egna öron och stava "rev" "räv" och "fel" "fäl".

En annan gång skulle de rita en "uv". Någon ritade en mycket snygg motoruv och fröken lyckades inte heller då förklara varför hon gav honom fel. (I Siljansbygden har de inga h-ljud. Eller hade inga - den här generationen var nog den sista där som just talade dialekt.)

Motoruven låter ju hur charmigt som helst!

Pemer skrev:Motoruven låter ju hur charmigt som helst!

Ja! Den sitter på min axel och spinner som en katt...

Jag har nyligen mailat SL om högtalarutropet av busshållplatsen Jädersvägen på Gamla Huddingevägen i Örby. Orten Jäder borde på korrekt rikssvenska rimligen uttalas som "väder" och alltså uttalas med [ε:] men speakertjejen som läst in hållplatsnamnen uttalar det med [æ:]. Dvs i Jäder. Det andra ä:et i vägen uttalar hon som jag skulle förvänta mig.

Pemer skrev:Jag har nyligen mailat SL om högtalarutropet av busshållplatsen Jädersvägen på Gamla Huddingevägen i Örby. Orten Jäder borde på korrekt rikssvenska rimligen uttalas som "väder" och alltså uttalas med [ε:] men speakertjejen som läst in hållplatsnamnen uttalar det med [æ:]. Dvs i Jäder. Det andra ä:et i vägen uttalar hon som jag skulle förvänta mig.

Hon kanske (omedvetet) påverkades av ä:et i jädra och liknande ord. Intressant nog uttalas djävul, jäkla o.s.v. med öppet ä ([æ:]) trots att r inte följer.

HGJ skrev:

Pemer skrev:Jag har nyligen mailat SL om högtalarutropet av busshållplatsen Jädersvägen på Gamla Huddingevägen i Örby. Orten Jäder borde på korrekt rikssvenska rimligen uttalas som "väder" och alltså uttalas med [ε:] men speakertjejen som läst in hållplatsnamnen uttalar det med [æ:]. Dvs i Jäder. Det andra ä:et i vägen uttalar hon som jag skulle förvänta mig.

Hon kanske (omedvetet) påverkades av ä:et i jädra och liknande ord. Intressant nog uttalas djävul, jäkla o.s.v. med öppet ä ([æ:]) trots att r inte följer.

Just det... där har vi undantag, ja... festligt...

Mats skrev:Och på Gotland - i alla fall som man pratar i Visby - skiljer man på e och ä, men...

Långt ä framför r uttalas öppet som i rikssvenska.
Långt ä i andra sammanhang uttalas som e i rikssvenska.
Långt e uttalas som ei eller som som bokstaven a i engelska alfabetet.

"Räv" uttalas "rev".
"Rev" uttalas "reiv" eller "rave" med engelskt uttal fast med rullande r.

Det uttal av rev du beskriver är det äldre samnordiska. De nordiska s.k. primärdiftongerna au, ey, och ei började för drygt tusen år sedan övergå till monoftonger i den östra delen av språkområdet ("den östnordiska monoftongeringen"). au och ey blev till långt ö, och ei blev till långt e. I Danmark och Sverige är monoftongeringen i stort sett genomförd. I Norge har olika dialekter berörts i olika grad. I de västra delarna av Norden (Island, Färöarna och av Norge särskilt de västra delarna) kvarstår primärdiftongerna som diftonger, men deras uttal och stavning delvis har förändrats. I dagens isländska skrivs ännu au, ey, och ei. ey och ei har dock sammanfallit i uttalet, och au uttalas öy. I färöiskan skrivs ey, oy och ei. I norskan skrivs diftongerna au, øy, ei, och au uttalas äu. Delvis förekommer där ø och e i stället för diftongerna. Vad skriftspråket beträffar är diftongerna vanligare i nynorsk än i bokmål.

På svenska och danska heter det således rev, på norska reiv eller rev. Vidare heter det t.ex. på svenska röd, på danska rød, på norska raud eller rød.

HGJ skrev:På svenska och danska heter det således rev, på norska reiv eller rev. Vidare heter det t.ex. på svenska röd, på danska rød, på norska raud eller rød.

Och på gotländska heter det röid.

Jag vill passa på att tacka för en intressant utläggning om nordiska vokalljud.